På en hylla i badrumsskåpet ligger en karta med 30 tabletter. Det är hormoner för att jag ska orka leva ordentligt. Det är inte längre hormoner för att förhindra att nytt liv skapas. Poff, vad fort den växlingen gick.
När jag och Lena dräller en stund på stan som så många gånger förr, konstaterar vi att Cervera är det stället vi båda vill gå till. Inte någon affär med smink, kläder eller annat som kan förgylla dagen inför kvällen. Poff, bara sådär.
Det känns som igår när jag började färga mitt hår så mörkt att alla kallade det svart. Nu bleker jag slingor för att jämna ut de gråa hårstråna i utväxten. Poff, det var visst 15 år.
Mellanbarnet ska äta julbord och ta en öl med sin pappa i helgen. Jag njuter fortfarande av känslan av hans ena arm runt min hals när jag har honom på höften. Poff, det var en liten som blev stor.
Minsting har fått mörk röst och jag ser ett gammalt klipp där han sjunger "Nyss så träffade jag en krokodil" med sin ljusa lilla barnröst. Poff, det lilla barnet blir också stor.
Jag och Mia var så duktiga, trots att vi var så unga. Nu är vi duktiga, trots att vi varit med ett tag. Poff, det vände någonstans på vägen.
Jag retas med maken för hans skäggiga uppsyn men tycker att han är hetare än lava. Och här har det inte hänt ett skit, eftersom jag tyckte Thomas Wassberg var så fin, redan på den tiden det begav sig. Men poff ändå, det är ju ett tag sedan.
Missförstå mig inte. Att vara 50+ är riktigt angenämt. Det finns mycket i det livet som är mitt, som jag värdesätter om och om igen. Samma karameller kan sugas på i många, långa år. Och det finns mycket kvar att längta efter, att se fram emot att få uppleva. Men poff trots allt, vad fort det gick att få många minnen att njuta av.
Inlägg
