Resan genom centrala Sydön är grå. Rök från bränderna i Australien ligger lågt idag, brandlukten genomsyrar allt och miljön runt omkring oss är grå, dimmig, mjölkvit. Det känns sorgligt. Här drabbas vi bara av lukt och sämre utsikt men en kan enkelt förstå att andra drabbas på riktigt av det här. När vi landade i Auckland den 15/12 var det dimmigt av brandrök. Nu två veckor senare ligger röken än tätare.
Från Picton åkte vi till Akaroa, söder om Christchurch. Campingen var bedrövlig men utsikten var det motsatta. Magisk, för att använda Mattias ständiga deklamerande.
I Akaroa gick vi upp tidigt. Jag och Mattias tog den branta stigen ner till byn för att ta oss till mötesplatsen för den bokade kajakturen. Reseledaren (det vill säga jag) hade slarvläst instruktionerna och missat att vi skulle ha bil. Med Doug from Dallas, Texas och hans dotter Nikki erbjöd oss generöst skjuts. Guiderna var lite oroliga för vädret som var mulet och blåsigt. Men framme vid turens start bestämde de sig för att ändå genomföra paddlingen. Våra amerikanska vänner fick en dubbelkajak, jag och Mattias likaså. En femte medlem av sällskapet fick åka med en guide och den andra guiden tog en egen kajak. Efter säkerhetsgenomgång och påklädning av kjol och flytväst gav vi oss av. Det var tungt! Mattias och jag synkade inte riktigt och vi fick jobba hårt. Men som det blev värt det! Efter dryga timmens paddling i motvind, vände vi tillbaka efter en kort paus. Då ser jag plötsligt två delfiner till höger om vår kajak. Nära. Vi gör de andra uppmärksammade på att vi fått sällskap och vi håller oss rätt stilla i 10 minuter eller så medan delfinerna simmar runt oss, mellan oss. Vid ett tillfälle kom en av dem i hög fart från vänster och simmade under vår kajak. Det kittlade verkligen till i magen. Den möjligtvis lite sura stämningen mellan mig och min son, var som bortblåst och vi paddlade nöjda in mot land, Mattias med en blåsa på tummen och jag kramp i höger underarm.
Under tiden var de andra två på båttur med djurspaning. Trots det med svenska mått lätt burdusa resesällskapet, fick de en fin båttur med både Hector-delfiner, pingviner och sälar i blickfånget.
I Akaroa kom verkligen våra täckjackor väl till pass. Och så när vi dagen efter har vaknat i Christchurch och tagit oss till Lake Tekapo, är det plötsligt strålande sol och nästan 30 grader varmt. Vi paddlade lite kajak - betydligt mer stilla - i sjön och det var premiär för Sigge. De snöklädda bergen i bakgrunden utgjorde en fantastisk kontrast mot det turkosa vattnet, som får sin speciella färg av mineralerna som kapslats in när glaciären övergår till smältvatten.
Och Billy och pappa, vi stannade vid den lilla stenkyrkan med utsikt mot Mt Cook. Den ligger fantastiskt vackert! Det tyckte också ett gäng busslaster med andra turister så det var lite svårt att finna ro...
Vid nästa sjö - Lake Pukakis - norra udde campade vi för nyårsnatten. Utsikten, tystnaden och mörkret, jag vet inte vilket men vi lyckades inte hålla oss vakna till 12-slaget. Jag hade ställt klockan på 23.55 och jag och Klas gick ut för att höra tältgrannarnas skålande och Happy New Year! Tyvärr fick vi ingen stjärnklar nyårsnatt men den var svart och ljum och alltså inte att förakta!
I morse fick jag skäll av båda barnen för att jag inte väckt dem. Det var då gott att kunna trösta dem med att det inte varit stjärnklart OCH att jag faktiskt försökt väcka liv i dem tre-fyra gånger utan framgång. Efter det utredda missförståndet tog vi bilen några mil norrut där Klas och Mattias tog en vandringstur på ett par timmar vid bergmassivets fot. Jag och Sigge tog en minivariant av turen men självklart med samma matsäck packad!
Nu väntar Queenstown ett par dagar. I morgon ska Mattias hoppa bungy! Och här i Glenorchy på en ekologisk camping fin som vilken ski-lodge som helst, regnar det och är 15 grader. Nya Zeeländsk sommar kallar de det här. Undrar var en hört det uttrycket förut om omväxlande väder?
Inlägg
