2012, mot 2013

2012. Året som i dag tar slut. Det här med tiden är ointressant egentligen, det är ju en av människan uppfunnen struktur. Men den ger oss möjligheter att göra avslut och ta avstamp. 2012 tar slut i dag. Det har varit det värsta året någonsin. Likväl som tiden är konstruerad och omöjlig att mäta, är också mätningen av sorgen omöjlig. Både tiden och sorgen finns bara i detta nuet, och kan inte jämföras med gårdagens. Även där gör vi det ändå, för att se framåt, gå framåt.

Jeppe dog 2006, alltså borde 2006 vara det värsta året. Jag höll hans hand och smekte hans kind när han dog. Jag kunde inte krama honom, han hade för ont. Från den stunden hans andetag slutade komma har jag jobbat mig fram till det som hände i år. Jag har gråtit. Skrikit. Ältat. Pratat. Skrivit. Det har varit medvetna processer och omedvetna. Saker har hänt och påverkat. Människor har delat, hjälpt och stjälpt.

Under våren i år, hände något jag inte kunde styra över. Min bröstkorg öppnade sig, och allt jag förberett under sex år kunde ta sig hela vägen in. Allt jag har försökt förstå blev en del av min kropp. Som självfallet lade av. Jag blev, åtminstone under en period, väl omhändertagen av vården. Jag blev sedd och hörd på. Tyvärr erbjuder vården bara en lösning, antidepressiva, vilket jag lovade att ta i ett halvår. Efter fem månader mådde jag sämre än någonsin, min sjukskrivning var slut och jag hade ingen läkarkontakt längre. Några av er förstår, många inte. Men att be om hjälp är det svåraste jag vet när jag är frisk. När jag är sjuk omöjligt. Jag klädde av mig naken och sa: "Jag dör om ni inte hjälper mig." När hjälpen försvann, klarade jag inte att be om hjälp igen. Jag slutade med mediciner på egen hand och började jobba heltid igen.

Men jag lever. Hur kommer det sig? Svaren är många. Min terapeut. Mina barn. Min man. Mitt jobb. Mina vänner. Mina kärlekar i livet. Min träning. Min sorg.

I bakvattnet av att stå ut med att Jeppe för alltid är död, kom allt annat. Fyrtioårskris är väl lättast att säga. I mitt inre har jag gjort slut med många relationer. Några av er märker, några inte. Det spelar ingen roll. Det är min grej. Nya relationer och gamla starkare relationer har fått mer plats. Det blir bättre.

Det största jobbet har varit att hitta en plats åt Jeppe. Jag skrev om mitt hjärtas fem rum och det är i allra högsta grad sant fortfarande. Jag kan inte lägga bakom. Jag kan inte gå vidare. Däremot kan jag möblera om och det är det jag har arbetat med. Att lägga Jeppes rum lite längre bak. För alltid ett rum i mitt hjärta, sammanbundet med alla andra rum. Alltid en dörr öppen. Men utan korsdrag. Under 2013, och alla andra år som kommer, fortsätter det arbetet. Att stå ut. Att förstå. Att hitta balans. Det finns de som har åsikter om hur jag hanterar eller har hanterat min sorg. Från och med nu lovar jag mig att för alltid skita i dessa åsikter. Jag förlorade mitt barn. Det är min sorg. Det är min kärlek. Du som har åsikter om detta gör det av kärlek till mig, det fattar jag, men jag ber dig å det bestämdaste att älska någon annan.

All skit jag under året slängt  i min brinnande oljetunna gör mig lättare. Inte gladare, men lättare. Under 2013 ska jag slänga mindre och bygga vidare på det jag har.