En hyllning till livet

Innan Jeppe skulle begravas, bad prästen Moni oss att skriva ner lite saker om Jeppe och vem han var. Det här är vad jag och min man kom fram till.

Redan på BB visade Jesper sin nyfikenhet och aptit på livet, genom att vilt protestera när vi la ner honom i den lilla plastlådan i vilken hans timslånga vänner snällt sussade. Jesper ville vara uppe och se världen.

Farfar delade Jespers sug på lek och upplevelser, och tillsammans besökte de badhuset otaliga gånger och var flitiga besökare även i lekparkerna på väster. Jag är säker på att farfar upptäckte lika mycket om livet som Jesper gjorde.

Storkusinerna Jakob, Jonas och Viktor blev också tidigt betydelsefulla för Jeppe. ”Itor” var ett av Jespers allra första ord. När Jeppe själv blev lite större fick han också tre småkusiner att bli förtjust i. När Alma nyss fyllde tre bistod han tålmodigt henne vid öppnandet av den rosaste av alla rosa Barbie. Han blev något av en expert på att öppna paket, att förstå vad det hela skulle bli och sedan på att lösa problemet. En vecka innan han dog fick han också en liten ny kusin, Ellen, som han inte han träffa, men jag hoppas att de på något sätt lär känna varandra ändå.

Med sin lillebror hade Jesper ett ganska typiskt syskonförhållande, en del tjuvnyp och hårda ord, men om någon annan gjorde något som Jesper uppfattade som orättvist mot Mattias, var Jeppe snabb att försvara honom. Jesper sa också ofta att Mattias var söt när han sov. Och kärleken i den andra riktningen var ännu tydligare, ingen annan räknades för Mattias om Jesper fanns i närheten. Det fanns stunder när man betraktade dem två tillsammans och nästan kunde se bandet mellan dem, kärleksbandet.

I sin kärleksfullhet visade Jeppe också på en trofasthet som många av oss vuxna borde lära oss av. Han och hans bästis Elis valde varandra vid tre års ålder. Det var ett långt ifrån konfliktfritt förhållande och inte alltid så lätt för oss föräldrar att förstå, men deras vänskap stod emot bråk och de långa perioderna ifrån varandra som Jespers sjukhusbesök innebar. Vid ett par tillfällen frågade jag Jesper vad han allra helst skulle vilja göra idag om han fick välja och han svarade: ”Leka med Elis”.  Vid deras sista möte, knappt en vecka innan Jesper dog, tittade de på Scooby Doo tillsammans och Jesper säger storebrorsaktigt till Elis: ”Om du blir rädd så kan jag hålla dig i handen”. Då har man förstått vänskapens innebörd. Min kompis Lena tog han helt sonika över och bestämde att hon var minsann hans kompis. Och det höll han också fast vid ända till slutet. Lena blev ens sådan självklar del i hans liv att han inte behövde vara glad när hon var här, utan kunde ha precis så ont som han hade, eller vara så trött som han ofta var men inte låtsades om. Han var fullkomligt trygg med henne. I  två år hade han också samma fästmö, med en  sådan självklarhet och övertygelse förklarade han sin kärlek till Nellie att vi inte ens vågade småle åt honom, såsom vi ofta gör när vi tror att barn inte förstår det vi förstår. Jesper visste att de skulle gifta sig med varandra och skaffa barn, det enda bekymret för honom var egentligen var vi skulle bo, eftersom han och Nellie skulle bo här i vårt hus.

Jesper var lik sina föräldrar rätt fåfäng, men med denna egenskap lärde han sig också att se detaljer och skönhet hos andra som ofta förvånade. Han sa till mormor när hon hälsade på en gång: ”Vilken snygg tröja du har. Är den ny?” Vi hämtade Carro inför en Uppsalatur och innan hon klev in i bilen sa han: ”Vad fin hon är mamma”. När han hade lekt med Kevin en gång förra våren, satt han i trappan i vårt hus och funderade: ”Vad stor hans knöl har blivit mamma.” Han tar ett djupt andetag och säger: ”Men han har ju fint hår i alla fall”. Och han bad mig att vi skulle ordna fest någon kväll, enkom för att kunna bjuda Nellie så att hon skulle komma i flätor, för då var hon så fin.

Jesper såg det lilla i världen, och behövde inte mycket för att till fullo njuta av det livet gav. När Klas och Jesper skulle resa till farbror Bengt, blev Bengt och hans fru Gunvor oroliga för att Jesper skulle ha tråkigt ute på landet. Oron var helt onödig, för Jesper stod i timmar med farbror Bengt och kastade sten i vattnet. Stenen plockades omsorgsfullt upp av Bengt till året därpå, då Jesper fortsatte sin kastning. Och jag tror att stenen ligger där och väntar nu.

 

Jesper levde sitt liv till fullo, långt mer än vad hans kropp egentligen mäktade med. Han bar sin sjukdom, utan att vara sjuk. Fanns det tillfälle till lek och äventyr, så tog han det, till vilket pris som helst. Och det är så han är i mitt inre, full av kraft och energi, trotsande alla motstånd. Jag är så stolt över att han är min son.