En dag i kalendern

10 februari. Helgens grå regn har gjort vägarna cykelbara. Snön ligger dassig längs kanterna och luften är fuktig. En måndag, vilken dag som helst i ett töcken av vardagsgeggan.

Ändå en dag som fyller mitt inre med allt annat än likgiltighet och jobbtristess. Den 10 februari 2004 förändrades allt jag trott på, allt jag hoppats på. Det är tio år sedan. Min man konstaterade i morse att han då var 35 år. 10 år. En galet lång tid.

Och trots tidsrymden sitter detaljerna där. Maken hämtar Jeppe på dagis för att snudd på tränga sig in på barnkliniken, som inte ville ta emot oss. Min väntan i fyra timmar på ett samtal. Min systers försök att lugna mig. Telefonen. Något på lungorna. Vi får inte åka hem. Packa, ringa Lena, ordna logistik. En bebis i villervallan. En Bamse, nästan lika stor som bebisen.

Sjukhus. Mitt barns skrik som ekar i korridoren när jag kommer in. Ångesten i hans ögon. Mitt beslut att inte möta min mans blick. Ett beslut som varade i månader. Hans skräck skulle ha dödat mig. Mitt sjuka, sjuka barn. Nästan död. IVA. Cortison, infarter, dropp, dygnetrunt-vak och en bebis i villervallan. Mina systrar, min mamma, mina vänner. Som stod där och höll emot, tog emot.

För tio år sedan fanns han här oss hos, Jeppe. Det gör han inte längre. För tio år sedan blev jag av med oskulden för alltid.