En halv gul sol

Om två systrars öden och upplevelser under Biafra-kriget i Nigeria under sent sextiotal, handlar En halv gul sol. Den är 700 sidor tjock, men tjock på det där underbara sättet. För den här romanen vill man aldrig ska ta slut.

Den tar till viss del ställning för igbos, folkgruppen som vill bryta sig ur Nigeria och bilda staten Biafra men den halva gula solen som symbol på flaggan. Men huvudpersonerna älskar sitt stora land och har älskade på alla sidor konflikten, vilket gör det hela till en storslagen och varm berättelse. Allra mest berörd blir jag av tjänaren Ugwu, som utmanar sin plats i hierarkin genom att lära sig läsa men kanske ännu mer för skildringen av honom som en god människa som ändå deltar i det mest vidriga övergrepp under kriget.

Författaren heter Chimamanda Ngozi Adichie och hennes prisbelönta debut Lila hibiskus står på min att-läsa-lista som ett väntande moget plommon.

Perfekta presenter

Ja, det är ju något vi alla drömmer om att kunna ge emellanåt. Det är inte så svårt egentligen, eftersom vi, du och jag, bara umgås med människor som blir lika glada för en bukett tulpaner som en långhelg i London. Men i alla fall. Det är roligt när presenten passar personen perfekt. Och till de små personerna är det ofta lite enklare - de kan ännu inte köpa sig allt de vill.

När min Jeppe låg inne för benmärgstransplantation fick han många presenter, stora och små. Han gladde sig åt dem alla och posten var ofta dagens höjdpunkt. Han var isolerad i en månad, så det går lätt att förstå. Om han kunde återberätta detta för oss, skulle han säkert nämna en viss Buzz Lightyear. Och den här.

Min vän jätten är en sagobok, men inte vilken sagobok som helst. Att vara hjälten i sin egen bok är stort när man är sex år.

Just den här finns på www.sagoboken.se, men internet är fullt av sajter med halsband, handdukar, leksaker och böcker som har det där lilla extra.

Matildas mamma

Jag träffade Matildas mamma i höstas under ett par intensiva dagar. Jag träffade också Matildas lillasyster. Matilda kommer jag aldrig att träffa eftersom hon dog på midsommarafton 2007. Matildas mamma är vacker, sprudlande och energisk. Likaså är den bedårande lillasystern. Matildas mamma har också ett mod och en kraft som jag får ta del av. Jag känner inte Matildas mamma väl, men vi delar en del av våra liv med varandra. Så när jag nu hyllar henne, hyllar jag också mig själv. Det måste jag göra ibland. För sorgen tar inte bara bort glädjen. Den tar bort kraft och självförtroende också. Som jag måste kräva tillbaka av livet. Men inte ensam. Tillsammans. Med Matildas mamma. Och ni andra.

:

Dummaprickar är Yllka Sheqiris film om 8-åriga Matildas kamp mot sin cancer. Matilda lämnade oss på Midsommarafton 2007. Filmen är gjord i samarbete med Barncancerföreningen Söder och kommer att kunna ses i sin helhet på premiären som hålls på biograf Pärlan i Skurup 18, 19 maj, biograf Spegeln i Malmö 22 maj, samt en rad filmfestivaler i Sverige och utomlands. Den kan även beställas från bland annat Barncancerföreningen Södra. Stöd Barncancerfondens livsviktiga arbete.
http://video.passagen.se/movie/dummaprickar1.action

Tiden går också bakåt

Jag har under en period använt mobiltelefonen som kalender. Det är praktiskt, eftersom jag är så gott som gift med min mobil. Eller kanske är den min älskare, för jag tillbringar nog mer tid med den än min verklige, levande make. Mobilen är alltid med och det dyker upp smarta påminnelser så lång tid innan en händelse som jag själv väljer. Jag tyckte att övergången från papperskalender till digital gick förvånansvärt smidigt.

Men, och det här är ett utdraget, Tony Irvingskt men, så kom en dag. Den dagen skulle jag vandra lite kort på minnenas stig, bara ett par år tillbaka. Jag skulle hitta ett datum då jag och goda vänner för första gången besökte en alldeles vanlig, speciell familj i Uppsala.

Då tog jag trappen upp till skåpet, som innehåller ett halvt ton papper från 2004 och framåt. Bland annat mina kalendrar. Och i den från året 2008 fanns en tydlig och prydlig notering om resan till dessa goda vänner.

Jag gick ner för trappen och förde över alla inlagda händelser i mobilen, både kommande och utförda, till papperskalendern. Mina möten, träffar och noteringar är inte bara påminnelser framåt, utan i högsta grad en historisk översikt över min tillvaro. Tillvaron kan vara tråkig, rolig, sorglig och fantastisk, det kan vara hur det vill med det. Men det är min tillvaro, och jag vill ha den kvar i gammalt hederligt pappersformat att bläddra fram minnena ur.

Film att gråta till, med ett leende

Javier Bardom spelar känsligt och makalöst Ramon, en man som i sin ungdom dyker med huvudet före på en sten. I trettio år ligger han helförlamad till sängs, lycklig och olycklig. Han tas om hand av sin familj och längtar efter att dö. Men det är ingen tyst önskan, utan själva samtalsämnet filmen igenom.

Ramon älskar sin familj och vännerna, och på sätt och vis sitt liv. Familjemedlemmarna och vännerna älskar Ramon, en del så mycket att de vill bevilja hans önskan. En del så mycket att de inte ens vill tänka tanken. Och det är filmens behållning, det finns ingen sanning. Det finns inget rätt. Och inte heller något fel.

Men i Gråta med ett leende (originaltiteln direktöversatt blir istället Hav inombords) finns det värdighet, och önskningar. Och där kommer tårarna, hela tiden gråter jag när jag ser filmen. Men leendet ligger också där, nära och intimt. De hör ihop de där två, skrattet och gråten.

En liten blomma

Jag fick en blomma häromdagen. Helt oväntat, och helt oförtjänt skulle jag själv säga i alla fall. Och kanske är det just därför jag blev så himla glad. Så in i bängens och in i märgen glad. Personen som gav mig blomman har vissa erfarenheter gemensamt med mig och vet förmodligen hur svårt det är att vara just glad. Hon har nog med tiden lärt sig att vara så glad hon kan vara och jag gissar att hon också har skaffat sig förmågan att glädja andra med små och stora medel. Som en liten blomma, till någon som inte gjort något särskilt. Annat än att vara i extra stort behov av att hitta glädjen.

Och på min mans begäran lägger jag här in en stämningsfull sång om just blommor.

Uppiggande

Jag hoppas att du blir pigg av våren. Jag blir det inte. Oavsett behövs alltid lite uppåttjack, och eftersom både du och jag är hälsosamma individer, så avstår vi narkotika och använder musik istället. Varsågod!

Om ganska små barn och andra älskade

När mitt första barn var litet, sa en klok kvinna till mig att inte stressa upp mig så fasligt. Jag tyckte att det var jobbigt att barnet sov hos mig, och den kloka väninnan konstaterade lugnt att han inte skulle göra det när han var femton. Sant. Han fick aldrig bli femton, men i alla fall. Han slutade sova hos mig när han var fyra. Jag har tänkt mycket på det där, varför jag egentligen tyckte att det var jobbigt att han sov hos mig. Jag sover som en stock, var jag än är och med vem jag än delar säng. Det finns otaliga bevis på det, alla kanske inte så smickrande för mig, men det får jag bjuda på. Det var nog så, att jag trodde att jag inte skulle vilja ha barnet i min säng.

I förra veckan var jag på öppna förskolan med mitt tredje barn (som naturligtvis också sover i min säng) och lyssnade på uppstoppade och präktiga mammor som tävlade om vem som duktigast hade vant barnen av med både bröst, sängvärme och rumsdelning. Stoltheten över att åttamånadersbebisen sov själv i ett eget rum gick inte att ta fel på. Jag log och nickade, men ville egentligen bara stöna och sucka. Men vem är jag att säga att mitt rätt är rätt?

Jo, just ja, i den här bloggen tar jag mig den rätten att ha rätt om allt. En strålande idé för mitt ego, för övrigt. Så jag säger, kryp ihop med din knodd, din man, syster, fru, mamma eller bästa vän. Rätt vad det är vill eller kan den utvalda inte sova i din säng längre och du kanske får käka syntetiska serotoniner istället.

Choklad+choklad=sant

Nu har kakan bjudits på ett par gånger, och den är ju så god. Så här till dig, som redan smaskat, och till dig, som har något nytt att se fram emot:

Smält 200 g smör sakta och låt sedan 250 g mjölkchoklad smälta ner däri. Blanda i en deciliter strösocker och en och en halv deciliter råsocker. Tre ägg ska också med. Sikta över en tesked vaniljsocker och två och en halv deciliter vetemjöl. Blanda varsamt och kärleksfullt.

Täck botten av en springform med bakplåtspapper och fäst ringen över. Häll i chokladkleten och grädda i mitten av ugnen i cirka 20 minuter. 200 grader blir bra och längden på gräddningen beror på hur kladdig du vill att kakan ska vara. Ska du äta den med sked helt själv eller måste du bjuda på den så den ska skäras i bitar?

När kakan svalnat brer du över 100 gram smält nougat och strör över rostade nötter av dina favoriter. Smaska på!

P.S. Flickan på bilden är inte jag, även om jag i mina skönaste drömmar befinner mig i ett tillstånd som liknar hennes. Och därtill en man av alldeles särskilt slag. D.S.

Blogg som tipsar om blogg

Jag vill ju självfallet att alla ska läsa min blogg. Bara min blogg. Men det vore konstigt att säga högt, eller hur? Så jag tänkte att du skulle få lite tips om andra bra bloggar. Först kommer jag att tipsa om bloggar som skrivs av ett några kloka människor jag känner. Sedan hade jag tänkt tipsa om lite mer kända bloggar, men det får bli i ett annat inlägg.

http://siredison.blogspot.com/
Denna blogg är skriven av en pudel. Bara en sådan sak. Det finns en alldeles logisk förklaring till att pudeln i familjen bloggar, men det tänker jag inte avslöja här. Om du läser bloggen kommer du snart att förstå vad jag och den kloka Sir Edison har gemensamt.

http://mittilivetsmotstand.blogspot.com/
Här berättar en kvinna i sina bästa år om hennes och makens väg till att bli föräldrar, kanske. För ännu vet ingen hur utgången blir, men hoppet och längtan beskrivs vackert här.

http://majaeriksson.wordpress.com/
Här finns inte så mycket text, men desto fler bilder. Bloggaren är en ung, begåvad tjej, som just nu går en fotografutbildning och här kan du följa en del av hennes arbete.

http://tradgardsaccessoar.blogspot.com/
Så här i vårtider behöver du definitivt en blogg om trädgård. Den här är personlig med fina, lite roliga bilder.

http://komvuxorebro.blogspot.com/
En blogg om pedagogiska funderingar är ju ett måste för alla! Inte minst om en av skribenterna där, är densamme som till denna text.

http://nastanmittilivet.blogspot.com/
Och sist men inte minst, en personlig, reflekterande och filosofisk blogg som tar upp många viktiga saker som berör oss alla. Om att leva. Om att leva någonstans mitt i livet.

Och jag blir jätteglad om just du skriver en kommentar på min blogg om vad du tycker om dessa eller kanske ännu hellre, tipsar mig om andra bloggar. Jag behöver alltid nya världar att upptäcka.

Malins hembageri

Detta tips blir väldigt lokalt, eftersom det i rubriken nämnda bageri ligger i Örebro, närmare bestämt på Rynningegatan 17. Men det är värt att tipsa om, och kanske finns det fler av samma sort i vårt avlånga land. I annat fall, kan vi hoppas att Malin (eller vem det nu är som står bakom namnet) kan inspirera andra till att ta efter.

Malins devis är att det ska gå långsamt. I kontrast till att allt sker snabbare, även brödbakning, började bageriet för flera år sedan att baka surdegsbröd. Bageriet bakar så långt det går på närproducerade och ekologiska råvaror. Det finns fikabröd i större utsträckning nu än tidigare, men det är framför allt för brödets skull som du ska ta dig en tur förbi Längbro torg.

Dagens bröd brukar vara prisvänligt, 15-20 kronor, men 30 kronor för den lilla fruktlimpan fylld med nötter och gott, är väl värt varenda krona.

En rolig baksmälla

Det trodde du inte, va? Inte jag heller, men det finns faktiskt en rolig baksmälla. Eller rättare sagt just den där Baksmällan. Självfallet existerar den inte i verkligheten, eller åtminstone inte i min verklighet, den där roliga baksmällan. Nej, det är en film. Den fick schyssta recensioner sin gräsliga titel till trots och jag tänkte se den. En granne sa att den var bra. Min bästa filmkompis sa att den var dålig. Och alltså lades den på is.

Men så av en tillfällighet hamnade vi framför den en fredag kväll, maken och jag. Den är inte rolig på det där putslustiga sättet. Det är inte snubbel-humor (jo, faktiskt lite). En hel del under bältet och en vansinnig mängd minnesluckor innehåller den. Tuttar och kiss och bajs finns det också stråk av. Det borde ha blivit något åt American Pie hållet, men eftersom tavlan med den slaskiga ramen har fyllts med vänskap, trofasthet, ärlighet och kärlek så blir den något annat. Den är lite mörk, men på det rätta sättet.

De flesta skådisar är ganska anonyma sedan tidigare men ett och annat känt ansikte dyker upp, bland annat Mike Tyson som sig själv. Mycket roligt! Och missa för allt i världen inte eftertexterna, där får du veta allt du undrar under hela filmen.

Påsktips

Logga ut, stäng av.

Gå runt i ditt hem. Finns det folk där, umgås med dem. Laga god mat om du gillar det, köp om du hellre vill. Ät godis, men skippa de där äckliga sockeräggen som ICA och Coop vill att vi ska betala vanligt lösgodispris för. Gå ut i solen och spana efter din första eller kanske andra tussilago för säsongen. Ta ett glas rött, eller en sval öl eller en färskpressad juice. Kramas i soffan. Pussa någon på magen. Älska och värm varandra. Påminn dig lite om varför vi firar påsk.

Allt det där, och mycket mer, kommer du att hinna om du bara stänger av datorn. Nu.