Jag önskar er alla en egen 8 juli

Självklart önskar jag ingen av er förlusten av ett barn. Det behöver knappt sägas.

Men idag, 15 år efter Jeppes sista dag i livet, önskar jag ändå att ni alla hade en egen 8 juli. En dag när du kan börja gråta och inte behöver sluta. 

Du behöver inte skämmas för att det gör ont eller be dig själv att skärpa dig. Det är en dag för bara dig och det som gör ont i dig. Inga skuldkänslor för att du inte är mer tacksam och nöjd. Inget ursäktande för att du gråter trots allt fantastiskt du har i livet. Inget bita ihop. En dag där alla sorgliga låtar i världen får skjutsa på dina tårar och låta snoret rinna ohejdat. Alla bilder, minnesgåvor och brev får synas in i minsta vrå. De får läsas och gråtas över. Ohejdat. Länge. Vänner får kramas och tårarna behöver inte döljas. Du behöver inte svara i telefon. Du får skriva meddelanden om vad som helst och allt annat. Du kan ligga ner vid graven och gråta. Eller ta ett glas cava på stan med vänner. Det är din dag då allt som görs är vad din ledsenhet behöver. 

Om vi väljer 364 dagar med glädje och förhoppningar, kan vi unna oss en 8 juli var varje år. Eller 10 sådana om du behöver det, vad vet jag. Det vet bara du. Och det är ju din dag eller dina dagar att förfoga över. 

Vi fem

Ni vet att jag i flera år nu haft tre silverringar på mitt vänstra långfinger. Jag sätter på mig dem varje morgon samtidigt som min vigselring. När jag kommer till jobbet sätter jag dem i rätt ordning: Jeppe längst ner, Mattias sedan och Sigge längst upp. Det har blivit som en ritual på något sätt.

Mattias gillar silverringar och ville prova mina häromdagen. Det landade i att Jeppe-ringen nu klär hans vänstra långfinger istället. Det är en fin symbolik i det. Mattias är närvarande i min sorg som ingen annan. Om jag gråter, stannar han och bara är. Om jag berättar något om Jeppe, gråter han ofta. Ibland hittar jag honom i alldeles egna Jeppe-stunder. Och det är så enkelt. Han sorg tynger honom inte. Han är ledsen ibland men det gör inte hans liv sämre. Han är i det som han är i alla andra känslor. Han kan trösta mig utan att tyngas själv. Det inspirerar mig verkligen och ger mig alltid nya perspektiv vad livet är. Och inte är.

När jag skriver det här i husbilen sitter jag mittemot Sigge. Spelar lite kort, pratar, chillar. Mattias sitter fram med Klas och spelar trams-musik som vi alla kan sjunga till. Han spelar också det som blivit vår Nya Zeeland-låt, ”Blinded lights”. Och allt är precis som det ska vara.

Han därhemma

Jag längtar jättemycket efter Jeppe. Det gör jag alltid när jag är borta hemifrån. Och så här länge har jag inte varit bortrest sedan han dog. Sedan han föddes. Men det är bra, precis som det ska vara. Jag har lärt mig genom alla åren av längtan, att den är som störst när jag har det som bäst. 

När bröstet är lugnt och vi har krupit upp med Gyökeres-familjen i soffan, då fattas han som mest. 

När Sigge och Mattias håller varandra i handen och delar något som vi andra inte finns med i, då fattas han som bäst.

När jag är med Lena, Sara, Mia, Lotta, Rosie, Pernilla, Sofia, Sulle eller någon annan med värme som kärna, och orden inte alltid är fokus, då är hålet i mitt inre både sprängfyllt och ekande tomt.

När hela huset är fullt av Sverige-klädda vänner för att titta på fotboll och det är folk högt och lågt, det är då han fattas mig som störst.

När jag sitter i en husbil på andra sidan jordklotet, Sigge fotar det han ser utanför, jag smeker Mattias på handen där han sitter mittemot och Klas tålmodigt kör mil efter mil, det är då min längtan trycker sig fram i glädjen.

Så allt är som det ska, precis som det ska.

Drömmar om vatten

Jag har drömt om Jeppe tre eller fyra gånger sedan han dog 2006. I natt drömde jag om Jeppe igen. Det var länge sedan. Att jag drömde just nu hänger säkert ihop med de bilder på mig, Klas och en nykläckt Jeppe som Lotta skickade till mig häromdagen.

De tidigare drömmarna har varit dramatiska och innehållit stora mängder vatten. Jag har sprungit med stora flodvågor jagande efter mig. Jeppe har stilla drunknat medan jag bara handfallen tittat på. En person - som är viktig för mig på ett helt annat sätt än Jeppe - har varit med i drömmarna och sprungit med mig utan att kunna hjälpa mig.

I nattens dröm var jag i en stor lägenhet med lång korridor. Jag kommer inte bli förvånad om mina vänner Pias och Jonas' nya lägenhet ser ut ungefär så när de flyttar in där efter sommaren. Längst bort i drömmens korridor finns ett badrum, ljust och vackert, med badkar. Inte helt olikt Viktors och Amandas badrum som visades i en intervju med dem häromdagen. I drömmens badkar sitter Jeppe, blek och kortisonstinn men bubblande glad. Och inte helt olik lillebror Sigge som ofta sitter i badet hemma och pratar om livets väsentligheter med mig eller Klas.

I drömmen hör jag Jeppes röst. Som jag har längtat. Som han babblar det barnet. Jag grejar med något, sminkar mig kanske, och pratar med Jeppe. Det ringer på dörren och jag går den långa korridoren fram och öppnar dörren. En vän till mig står där. Hen har aldrig träffat Jeppe. Vännen går genom korridoren långt framför mig och hinner in i badrummet långt innan jag själv är framme. Hen pratar med Jeppe, snicksnackar lite om något jag inte hör men tonen är glad. Vännen kommer ut ur badrummet, håller mig om axlarna och säger: "Det där barnet mår inte bra." Vännen tar mig i famnen, kramar mig länge och varmt. Det finns så oändligt mycket tröst i den där kramen. Jag stannar mycket länge i den där famnen.

Jag vaknar med trösten i mitt hjärta och Jeppes röst innanför. I dag är dagen efter en dröm, tårarna av längtan ligger på lut men också glädjen av ljudet från min babbliga unge i badkaret.

Du finns

"86% av alla barn som får ALL överlever." Men inte du. Och ändå finns du.

På din begravning hade Pernilla på sig ett halsband som jag hade köpt några veckor tidigare. Jag hade köpt det till mig själv men när jag stod i hallen framför spegeln och provade det, konstaterade du från soffan där du nästan alltid låg vid den här tiden:
"Det där skulle passa bra på Pernilla."

Såklart hade hon det på din begravning när hon i sitt tal till dig - till oss - sa att även ett kort liv är ett helt liv, ett fullt liv. Du hade ägnat alla dina sex år, åtta månader och åtta dagar till att leva så mycket det bara gick. Ett helt Jeppe-liv.

I min vardag ställs jag ibland inför frågor om mina barn. Hur många är de? Hur gamla är de? Spelar alla fotboll? Ofta slingrar jag mig runt sanningen. Ibland levererar jag den brutalt. Ibland ljuger jag. Varje gång, hur oskyldig och nödvändig lögnen än är, sviker jag dig. Och mig själv. Som om du inte funnits. Som om du inte fanns.

För du finns. Varje gång du inte fyller år.  Varje gång jag startar bilen full med barn som inte är du. Varje gång jag dukar till middag. Varje skolavslutning. Du finns när du inte tar studenten som kusin V. Du finns när du inte vill ha dyra kläder som din lillebror M. Du finns i kusin A som är en varm och finurlig liten människa. Du finns i Orsa-gängets skidåkning. Kanske skulle det varit din grej? Du finns i alla hockeyträningar du kanske, eller kanske inte, skulle ha gått på med vännen E. Du finns i minsta brorsans alla ansiktsdrag, alla vredesutbrott, all naken hud mot hud.


Du finns hos mig. Varje dag. Alltid i mina andetag.

Till dig som gav

Jag vet inte mycket om dig. Men jag tänker på dig väldigt ofta. Jag vet inte vad du heter, hur du ser ut eller vad du tycker om att göra. Ändå älskar jag dig mer än jag kan beskriva. Jag vet att du är man, kanske 25-35 år. Jag vet att du åtminstone har levt delar av ditt liv i Tyskland. Jag vet att du gav något ofantligt stort till oss, utan att veta vem du gav det till. Jag önskar att du hade fått se den där sexåriga pojken som fick din gåva.

I november 2005 gav du din benmärg till en helt främmande person. Jag tror att du skulle ha blivit glad över att se att det var Jeppe. Din märg hämtades ur din kropp in i en plastpåse som flögs till Arlanda och därifrån kördes i en bil till avdelning 50 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vad tänkte du när du lämnade en sådan ofantlig gåva?

På rummet där din benmärg hängdes upp på en droppställning satt en mycket sjuk liten pojke. Han spelade Vändåtta och Skitgubbe med en sjuksköterska medan din gåva flöt in i hans kropp. Pojkens föräldrar tittade förundrat på när inget hände under tiden det största av allt pågick. Efter månader av behandlingar, kräkningar, ångest, isolering och trötthet, satt vi plötsligt där och tittade på när din röda present helt odramatiskt tog plats i vår son.

Jag tror att du skulle bli ledsen om du fick höra att din gåva inte räckte så långt som vi alla hoppades på. Men du skulle säkert förstå att det inte berodde på det du gav utan att det bara inte gick ändå. Jag skulle vilja säga dig att du gav oss hopp. Du gav mig många dagar med Jeppe som jag inte skulle ha fått utan dig. Ett helt halvår fick han leva efter att du delade med dig av dig själv till honom.

Av hela mitt hjärta, tack för att du gav oss det.

Omväg

Det är en grådassig söndag förmiddag i november. Det är tur att jag är på en plats jag tycker om, med en människa jag tycker om.

Jag och min man vaknar på hotell Gillet, mitt absoluta favorithotell i världen sett till minnen som samlats in. Kvällen innan hade vi tagit ett par glas med ett par mycket angenäma Uppsala-bor och tillika vänner. Efter en god middag för maken och en okej middag för mig, somnade vi tidigt och sov gott. Trots många timmar i horisontellt läge bestämde vi oss för att skippa allt och ägna förmiddagen åt att hänga på hotellrummet. Det gjorde vi.

På väg ut ur centrum säger jag åt min man att svänga upp mot sjukhuset. Jag lovar att vi inte ska gå in. Bara stanna vid ingången och känna lite. Jag tror att min man behöver det eftersom han har svårt med sorgen. Tycker jag.

Vi måste åka en omväg på grund av byggen, som alltid i Uppsala. Jag berättar lite om husen vi passerar; universitetsbyggnader, Skandion-kliniken och Ronald McDonald-huset som jag haft förmånen att få vara med när det invigdes. Vi svänger in mot barnsjukhuset och som alltid kommer avfarten lite snabbare än vad hjärnan vill minnas sedan sist. Nya hus byggs. Men barnsjukhuset är detsamma.

Jag ser balkongen där jag för första - och sista - gången hörde min man skrika av ångest. Han skrek: "Han kommer att dö!" när Jeppes andra återfall var ett faktum. Jag ser gården utanför Lekterapin dit vi aldrig kom ut. Jag ser vägen ner mot det förhatliga garaget under huset. Garaget som var trångt, luktade bensin och stängde oss inne, ute från resten av världen. Vi svänger fram till ambulans- och taxiangöringen. Min man stänger av bilen.

Jag berättar vad jag minns. Min man minns inte samma saker. Så är det alltid. Vad som egentligen är sant vet jag inte, och för det mesta spelar det ingen roll. Jag vänder huvudet mot min man som ser tung ut. Huvudet är fullt av det onda. Men det är jag som gråter.

Klockan är ungefär två på morgonen den 9 juli 2006. Jeppe har varit död i drygt tre timmar. Fonus-herrarna har kört Jeppe och oss i hissen ner hit, där bårbilen väntar. Det är så varmt. Jeppe ligger under sin Spindelmannen-filt med en tag runt ena stortån som bekräftar att han är han. Hans bleka, lena kinder lyser i sommarnatten och det mörka håret bildar en krans mot den vita kudden. Fonus-killarna öppnar bilens bakdörrar. De skjuter in Jeppe i bilen. De stannar upp en mikrosekund och bugar sedan synkront innan de stänger dörren bakom mitt barn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har aldrig lämnat honom själv förut.

Min man startar bilen och jag gråter. Vi far de 18 milen hem igen, som så många gånger förut. Det har gått tio år sedan den där natten men varje kilometer är fylld av min oro över barnet i bilen framför. Fryser han? Är han rädd när jag inte är där? Vem är jag som lämnar mitt barn ensamt?

Den lilla lögnen

Jag fixade naglarna igår och när jag sitter på tork (!) får jag komplimang av tjejen bredvid för mina ringar.
- Tack!
- Vad står det på dem?
- Sigge, Mattias och Jeppe.
- Jaha, är det dina barn?
- Ja, det är det.
- Vad härligt med tre grabbar!
- Ja, det är fantastiskt.
- Hur gamla är de?

Utan att andas, utan att reflektera, svarade jag på ett sätt jag aldrig brukar:
- 7, 12 och 16.

Varpå hon svarade:
- Men vad roligt. Full fart alltså.

En alldeles vanlig kallpratsdialog på en nagelsalong en kylig vinterdag år 2016. Min största sorg blir en liten, odramatisk lögn. Och kom nu inte och säg att Jeppe är 16. Det är han inte. Han blev sex år, åtta månader och åtta dagar gammal. Inte en dag äldre blev han. Förutom igår då, en kort stund, då var han 16 år.

15 år som förälder

Men inget barn att sjunga för.

I morgon ska jag, Mellan och Minsting fira lite. Det blir tårta. Mellan propsar på att vi ska äta princesstårta, trots att ingen är sugen på det. Det var ju Jeppes favorit. Så, princesstårta får det bli.

Stort grattis till mig idag! I 15 år har jag varit mamma. Det är rätt fräckt.

"Du måste ta det lite lugnt, Sarah"

Ljud och inte ljud. Avsaknaden av ljud är också ett ljud. Ett inre tomrum är också ett ljud, ett skrik. Jag har skrikit ur min sorg några gånger, men mest är det ljudlösa skrik i bröstet. Alla vi som levt livet något sånär kan det där. Det kallas ångest. Längtan. Förtvivlan. Det kan bero på så många mer saker än ett dött barn. Skriken liknar.

Det finns några ljud i mig som aldrig tystnar. Så fort jag är i tystnad fyller de mig. De är alla skrik.

Ett av dem är mitt eget. Banalt kan tyckas så här i efterhand. Jag var 18. Alla visste att han hade blivit tillsammans med min kompis. Alla utom jag. Jag fick se det live istället. Mitt skrik då finns i mig än. Mina vänner Lisa och Catherine släpade mig därifrån och jag stängde skriket inom mig. Svekets skrik.

Ett annat, kanske det största, är min systers. Jag står utanför sjukhuset här hemma och ska försöka förmedla till alla jag älskar - som älskar mig - att min son har fått en dödlig sjukdom. Några blir tysta. De flesta försöker det mycket mänskliga att trösta det som inte går att lindra. Min syster skriker. Bara hon skriker. Jag har inte skrikit före det och gör det inte på länge än. Hon skriker mitt skrik åt mig. Hon är det jag ville vara i den stunden. Ett enda högt skrik. Hon är mitt eko. Än i dag skriker min ångest med hennes röst i mitt huvud.

Ett tredje tog all kraft. Jeppe ville inte sövas. Allt lirkande i världen kunde inte få honom att inte skräckslaget skrika att han inte ville ha råttor i magen. De kommer ju in i mörka hål. Från 95A genom hela sjukhuset, det stora akademiska sjukhuset, skriker min fyraåring. Jag kör säng och klappar. Håller, tröstar, vyssjar och pratar. Han skriker. Skriker, skriker, skriker. Hulkande och helt slut, somnar han med det vita medlet in i hans blod. Hans skrik tystnar. Skriket finns kvar i mitt huvud.

Så, när jag springer fortare än rimligt genom livet, försök förstå att skriken finns inom mig. Jag lever med dem, jag älskar dem. Jag låter dem ofta höras. Men nästan jämt måste jag få springa ifrån dem för att inte låta dem bli allt som är.

En dag i kalendern

10 februari. Helgens grå regn har gjort vägarna cykelbara. Snön ligger dassig längs kanterna och luften är fuktig. En måndag, vilken dag som helst i ett töcken av vardagsgeggan.

Ändå en dag som fyller mitt inre med allt annat än likgiltighet och jobbtristess. Den 10 februari 2004 förändrades allt jag trott på, allt jag hoppats på. Det är tio år sedan. Min man konstaterade i morse att han då var 35 år. 10 år. En galet lång tid.

Och trots tidsrymden sitter detaljerna där. Maken hämtar Jeppe på dagis för att snudd på tränga sig in på barnkliniken, som inte ville ta emot oss. Min väntan i fyra timmar på ett samtal. Min systers försök att lugna mig. Telefonen. Något på lungorna. Vi får inte åka hem. Packa, ringa Lena, ordna logistik. En bebis i villervallan. En Bamse, nästan lika stor som bebisen.

Sjukhus. Mitt barns skrik som ekar i korridoren när jag kommer in. Ångesten i hans ögon. Mitt beslut att inte möta min mans blick. Ett beslut som varade i månader. Hans skräck skulle ha dödat mig. Mitt sjuka, sjuka barn. Nästan död. IVA. Cortison, infarter, dropp, dygnetrunt-vak och en bebis i villervallan. Mina systrar, min mamma, mina vänner. Som stod där och höll emot, tog emot.

För tio år sedan fanns han här oss hos, Jeppe. Det gör han inte längre. För tio år sedan blev jag av med oskulden för alltid.

En hyllning till livet

Innan Jeppe skulle begravas, bad prästen Moni oss att skriva ner lite saker om Jeppe och vem han var. Det här är vad jag och min man kom fram till.

Redan på BB visade Jesper sin nyfikenhet och aptit på livet, genom att vilt protestera när vi la ner honom i den lilla plastlådan i vilken hans timslånga vänner snällt sussade. Jesper ville vara uppe och se världen.

Farfar delade Jespers sug på lek och upplevelser, och tillsammans besökte de badhuset otaliga gånger och var flitiga besökare även i lekparkerna på väster. Jag är säker på att farfar upptäckte lika mycket om livet som Jesper gjorde.

Storkusinerna Jakob, Jonas och Viktor blev också tidigt betydelsefulla för Jeppe. ”Itor” var ett av Jespers allra första ord. När Jeppe själv blev lite större fick han också tre småkusiner att bli förtjust i. När Alma nyss fyllde tre bistod han tålmodigt henne vid öppnandet av den rosaste av alla rosa Barbie. Han blev något av en expert på att öppna paket, att förstå vad det hela skulle bli och sedan på att lösa problemet. En vecka innan han dog fick han också en liten ny kusin, Ellen, som han inte han träffa, men jag hoppas att de på något sätt lär känna varandra ändå.

Med sin lillebror hade Jesper ett ganska typiskt syskonförhållande, en del tjuvnyp och hårda ord, men om någon annan gjorde något som Jesper uppfattade som orättvist mot Mattias, var Jeppe snabb att försvara honom. Jesper sa också ofta att Mattias var söt när han sov. Och kärleken i den andra riktningen var ännu tydligare, ingen annan räknades för Mattias om Jesper fanns i närheten. Det fanns stunder när man betraktade dem två tillsammans och nästan kunde se bandet mellan dem, kärleksbandet.

I sin kärleksfullhet visade Jeppe också på en trofasthet som många av oss vuxna borde lära oss av. Han och hans bästis Elis valde varandra vid tre års ålder. Det var ett långt ifrån konfliktfritt förhållande och inte alltid så lätt för oss föräldrar att förstå, men deras vänskap stod emot bråk och de långa perioderna ifrån varandra som Jespers sjukhusbesök innebar. Vid ett par tillfällen frågade jag Jesper vad han allra helst skulle vilja göra idag om han fick välja och han svarade: ”Leka med Elis”.  Vid deras sista möte, knappt en vecka innan Jesper dog, tittade de på Scooby Doo tillsammans och Jesper säger storebrorsaktigt till Elis: ”Om du blir rädd så kan jag hålla dig i handen”. Då har man förstått vänskapens innebörd. Min kompis Lena tog han helt sonika över och bestämde att hon var minsann hans kompis. Och det höll han också fast vid ända till slutet. Lena blev ens sådan självklar del i hans liv att han inte behövde vara glad när hon var här, utan kunde ha precis så ont som han hade, eller vara så trött som han ofta var men inte låtsades om. Han var fullkomligt trygg med henne. I  två år hade han också samma fästmö, med en  sådan självklarhet och övertygelse förklarade han sin kärlek till Nellie att vi inte ens vågade småle åt honom, såsom vi ofta gör när vi tror att barn inte förstår det vi förstår. Jesper visste att de skulle gifta sig med varandra och skaffa barn, det enda bekymret för honom var egentligen var vi skulle bo, eftersom han och Nellie skulle bo här i vårt hus.

Jesper var lik sina föräldrar rätt fåfäng, men med denna egenskap lärde han sig också att se detaljer och skönhet hos andra som ofta förvånade. Han sa till mormor när hon hälsade på en gång: ”Vilken snygg tröja du har. Är den ny?” Vi hämtade Carro inför en Uppsalatur och innan hon klev in i bilen sa han: ”Vad fin hon är mamma”. När han hade lekt med Kevin en gång förra våren, satt han i trappan i vårt hus och funderade: ”Vad stor hans knöl har blivit mamma.” Han tar ett djupt andetag och säger: ”Men han har ju fint hår i alla fall”. Och han bad mig att vi skulle ordna fest någon kväll, enkom för att kunna bjuda Nellie så att hon skulle komma i flätor, för då var hon så fin.

Jesper såg det lilla i världen, och behövde inte mycket för att till fullo njuta av det livet gav. När Klas och Jesper skulle resa till farbror Bengt, blev Bengt och hans fru Gunvor oroliga för att Jesper skulle ha tråkigt ute på landet. Oron var helt onödig, för Jesper stod i timmar med farbror Bengt och kastade sten i vattnet. Stenen plockades omsorgsfullt upp av Bengt till året därpå, då Jesper fortsatte sin kastning. Och jag tror att stenen ligger där och väntar nu.

 

Jesper levde sitt liv till fullo, långt mer än vad hans kropp egentligen mäktade med. Han bar sin sjukdom, utan att vara sjuk. Fanns det tillfälle till lek och äventyr, så tog han det, till vilket pris som helst. Och det är så han är i mitt inre, full av kraft och energi, trotsande alla motstånd. Jag är så stolt över att han är min son.

I natt dog Jeppe

I natt dog Jeppe. Igen. För det är så det är. Han dog, dör och kommer att dö igen. Först dog han ur något slags medicinsk perspektiv. 22.34 den 8 juli 2006. Det var varmt som satan. Han försvann från mitt hus och mina händer. Livet fortsatte. Efter ett år eller två dog han igen, när de magiska tankarna blev alltmer sällsynta. Han skulle inte genom ett mirakel komma tillbaka. Jag ägnade mig åt magiskt tänkande rätt mycket. Såklart skulle miraklet hända oss, där kärleken var så stor. Till slut kom det krassa i förruttnelse, skelett och lillebrors växande att tvinga mig ur det där. Då dog han igen. Önskningarna dog.

När han varit död i sex år dog han på ett annat sätt. Mitt förnuft och min känslomässiga insikt nådde varandra. Det var gräsligt. För då dog han. Och skulle förbli död för alltid. Jag blev sjuk av sorg, och är det fortfarande.

I helgen lämnade jag besked om att jag inte skulle fortsätta mitt aktiva engagemang i Barncancerföreningen Mellansverige. Det var ett genomtänkt beslut och en följd av sorgeprocessen, som nu ska gå åt något annat håll. Jag vet inte riktigt vart, men den här vägen har nått sitt slut. Jag var medveten om att det skulle göra något med mig och Jeppe, det där beslutet och beskedet. I natt kom det, Jeppe dog igen. Fast nu. Han dog som storebror till två brorsor, fem och tio år gamla. Hans bästis var 13 och hade flyttat med sin familj vidare. Allt var 2013 när Jeppe dog. I drömmen var jag väldigt förvirrad och frågade min man:
"Jag fattar inte, jag minns inte. Var Jeppe med på Legoland i somras?"
"Ja, men såklart han var, minns du inte när ni åkte karusell tillsammans?"

Idag är det ingen rolig dag.

Den breda sorgen, del 7

Det finns så många saker som jag sagt Det värsta är om när det gäller Jeppe. I början var det mycket om allt ont han haft. Om den ångest han uppenbarligen hade på slutet, på väg över och inte längre inom räckhåll. Sedan var det väldigt levande bilder med ett lerigt, dött barn som försökte nå mig bakom fönsterglasen. Nu handlar det en del om mig själv och mina tillkortakommanden som förälder. Och om att fortsätta leva. Utan.

Att inte sätta honom längst fram med de andra barnen, är lika svårt som om jag skulle överge ett levande barn. Du räknas inte längre, älskling. Annat är viktigare än du.

Du förälder som läser detta, skulle aldrig säga så till ditt barn. Men flera av er tycker att det är självklart att jag ska göra det med Jeppe. Mitt barn.

Den breda sorgen, del 6

En lång dag följs av en lång kväll. Det är vin och skratt. Vi dansar, pratar och det är behagligt rusigt. Jag är glad för att vara där. Med dessa människor.

Dagen efter skojas det trött om måendet i allas mer eller mindre slitna kroppar. Några är rödögda och också några är uppenbart bakis. Jag är nog också lite rödögd och synbart trött. Men fysiskt bakis har jag aldrig varit. Det som händer mig istället är att sorgen lämnar mitt konstant tryckande bröst och går upp i huvudet. Bakom näsan och ögonen spränger tårarna. 

Jag ler. Tårarna kan inte helt döljas. Men jag ler lite till, skojar med någon som går förbi. Jag tittar ut på den höstblå himlen. Solen är stor och mäktig, dess odefinerbara kanter får färgerna att smälta samman. Däri ser jag honom. Det krulliga håret. Fräknarna. De lätt utstående öronen som gör honom omöjlig att missa. Han skrattar. Jag ler och gråter. Och längtar mig fördärvad.

Den breda sorgen, del 5

Din röst. Din hud. Dina andetag mot mina.

Den breda sorgen, del 3

När jag fick mitt första barn, fattade jag ingenting och kunde inte njuta av det. När jag fick mitt andra var det som en bomb i mitt hjärta och jag ville vara i det varje sekund. När Mellan var fyra månader togs det ifrån mig. Och honom. Jeppe blev sjuk och de närmsta två och ett halvt åren blev Mellans plats i bakgrunden. Jag saknar Mellans första år med mig. De försvann.

Jag står i köket med Mellan på höften. Det är sommaren 2004. Maken och Jeppe är på sjukhus. Vi har just bytts av och jag har längtat som en tok efter Mellan. Så fort jag kliver innanför dörren börjar jag längta efter Jeppe. Jag placerar Mellan nära min kropp och behåller honom där. Jag lagar mat i köket med Mellan på höften. Jag pratar i telefon och säger käcka saker som att det är ganska bra. Livet är ett helvete och jag slänger i en tvätt i maskinen med Mellan på höften. Jag längtar tills att jag ska få åka till sjukhuset igen. Till Jeppe. Men utan Mellan. Och ont i höften. 

Den breda sorgen, del 2

Vi pratade inte särskilt länge, jag, maken, dr J och sjuksköterskan P. Det var sakligt och stilla. Det fanns alternativet att ge Jeppe en så kallad flaggkur och hans liv kunde förlängas med några månader. Till vilket pris gick inte att säga, men förmodligen ganska högt. Jag minns svagt ord om rörelsehindrad, synnedsättningar och annat. Det andra alternativet var att låta sjukdomen ha sin gång och göra det så lite plågsamt som möjligt.

Maken beslutade enkelt om att det inte var tal om något förlängande av en tillvaro som redan var plågsam nog för Jeppe. Jag protesterade inte. Maken meddelade dr J vårt beslut som tog emot det med tårar i ögonen. Tre och en halv vecka senare var Jeppe död. Det var plågsamt, men ändå så rimligt som det går att vänta. Cancer gör ont, vet du. Varje dag sedan dess har jag tänkt på dessa förlängda månader, där jag kunde fått hålla Jeppe i min famn. Smeka hans tjocka hår tills hjässan blev skallig och len igen. Vi kunde ha spelat Lego Star Wars på Playstationet. Han hade hunnit se filmen "Bilar" som man gjorde reklam för under hans sista tid i livet. Jeppe och Mellan hade fått mer tid tillsammans. Vi hade hunnit skrattat lite till. Jag vet med hela mitt förnuft att vårt beslut var det rätta. Men min sorg skriker varje dag efter de där månaderna extra i Jeppes korta liv.

Den breda sorgen, del 1

Sju år har gått sedan Jeppe slutade leva. Jag vet att människor har åsikter om mig och min sorg. Någon antyder, ett par pratar bakom min rygg och några pratar jag med. Men bara en har varit modig nog att som lite mer utomstående ställa frågan: "Du, håller du inte på med det där lite för mycket?"

Nej, det gör jag inte. Jag gör det på mitt sätt, det är min sorg. Jag anstränger mig för att se de levande barnen mer än det döda, det är viktigt, men alla vuxna får faktiskt finna sig i att Jeppe prioriteras.

Men frågan väckte ändå en del funderingar i mig. Hur ser min sorg ut för andra? Personen i fråga är ganska rak i sin kommunikation och beskrev min sorg som att jag saknar Jeppe och är ledsen för att han är död. Och så är det såklart. Men det är så mycket , mycket mer. Sorgen är bred. Jag ska försöka beskriva var sorgen finns, utöver det uppenbara att Jeppe är död. Jag ska göra det i små bitar, för att hinna andas.

Varje gång jag hänger tvätt, hänger jag inte Jeppes kläder. Varje gång jag dukar bordet, dukar jag inte en tallrik åt honom. Varje gång jag vänder mig mot barnen i baksätet, sitter Jeppe inte där. Varje gång jag samlar ihop familj och hus inför kvällen och läggdags, finns han inte där att stoppa om och önska en skön natts sömn.

Han finns

Jag fick den här filmen i lördags. Sedan dess har jag funderat över vad jag ska skriva. Men det går inte, du får fakta rakt upp och ner istället.

På filmen ser du mig skymta bredvid barnvagnen. I den sitter min Mattias, ett halvår gammal och det mest bedårande jag någonsin sett. Bakom kamera finns min goda vän Kenneth. I tältet ser du Elis, Jeppes bästis. I blå keps, med Oncovin-snett öga och kortisonsvullet ansikte, ser du världens finaste Jeppe.

Jag har en filmsnutt på Jeppe sedan tidigare, från hans dop. Det här är första gången jag ser honom i livet som den lilla människa han var, sedan den 8 juli 2006. Vad ska jag säga?