Nu är det här!

Som jag har väntat. I snart tio år har jag väntat. Jag har väntat på vallningar, sömnsvårigheter, viktuppgång och torra slemhinnor. Och nu är äntligen klimakteriet här.

Hur kan en då längta efter detta? Jo, för det en hoppas slippa är tusenfalt värre. På ett år har min tillvaro innehållit ungefär det här:
* 26 veckor med annan BH-storlek än de andra veckorna
* 26 veckor med svårigheter att borsta tänderna på grund av att kräkreflexen varit överaktiv
* 26 veckor av håglöshet så att minsta syssla krävt stor ansträngning
* 26 veckor med ett intensivt kroppsförakt
* 26 veckor där varje dag innehöll tårar över barnet, livet och allt som inte blev
* 13 veckor med lätt paranoia
* 13 veckor med suicidala tankar
* 13 veckor med ångest
* 13 veckor med blixtrande humör så att saker slängts och elaka ord skrikits
* 13 veckor med svullen kropp
* 25 nätter där jag sovit som en klubbad säl och inte ens barnen har kunnat väcka mig
* 25dagar av trötthet i stil med den vid graviditet
* 25 dagar med riklig mens så att en fasat för resor, övernattning och långa sittningar på jobbet
* 25 dagar med ryggvärk som inte helt sällan räckte ner till knäna

Och totalt 37 år med en del av problemen. Det är bara att börja räkna.

Så en får väl säga att en klarat sig rätt bra ändå i livet. Men nu räcker det. Nu önskar jag mig en mild övergångsperiod. Hittills har den bara inneburit sömnstörning och att termostaten är helt ur funktion. Jag fryser som attans medan svettningarna än så länge är fullt hanterbara.

Så om någon man mot förmodan läser detta, så är det det här som menas när det sägs att livet börjar vid 50.