Han finns

Jag fick den här filmen i lördags. Sedan dess har jag funderat över vad jag ska skriva. Men det går inte, du får fakta rakt upp och ner istället.

På filmen ser du mig skymta bredvid barnvagnen. I den sitter min Mattias, ett halvår gammal och det mest bedårande jag någonsin sett. Bakom kamera finns min goda vän Kenneth. I tältet ser du Elis, Jeppes bästis. I blå keps, med Oncovin-snett öga och kortisonsvullet ansikte, ser du världens finaste Jeppe.

Jag har en filmsnutt på Jeppe sedan tidigare, från hans dop. Det här är första gången jag ser honom i livet som den lilla människa han var, sedan den 8 juli 2006. Vad ska jag säga?

Kirskål och kärlek

När jag var ny som husägare, lärde jag mig snart att kirskål var i särklass det värsta som kunde finnas. Det stod inte på förrän kirskålen fanns i min trädgård. Rätt mycket. Jag gjorde några tafatta försök att få bort den men fattade aldrig den riktiga faran.

Sedan kom livet - den riktiga fasan - emellan. Ogräs blev inte en del av min hjärna längre.

Häromdagen röjde jag lite i hallonbuskarna (det enda som jag åtminstone försöker rädda i min döende trädgård) och stötte på lite kirskål. Ganska mycket kirskål. Ljusgrön. Krispig. Vacker. Och jag konstaterade stilla, att kirskålen är lite som delar av den längtan jag bär inom mig. Inte helt önskvärd. Kanske till och med farlig. I allra högsta grad i vägen för annat. Men den finns där, snudd på omöjlig att göra sig av med. Så jag får väl lite halvhjärtat hålla efter den så den inte äter upp allt i dess väg. Inte lägga kraft på att rensa bort det som inte kan rensas bort. Utan titta lite på den ibland. Den krispiga, rätt vackra längtan.

Bildkälla