2012, mot 2013

2012. Året som i dag tar slut. Det här med tiden är ointressant egentligen, det är ju en av människan uppfunnen struktur. Men den ger oss möjligheter att göra avslut och ta avstamp. 2012 tar slut i dag. Det har varit det värsta året någonsin. Likväl som tiden är konstruerad och omöjlig att mäta, är också mätningen av sorgen omöjlig. Både tiden och sorgen finns bara i detta nuet, och kan inte jämföras med gårdagens. Även där gör vi det ändå, för att se framåt, gå framåt.

Jeppe dog 2006, alltså borde 2006 vara det värsta året. Jag höll hans hand och smekte hans kind när han dog. Jag kunde inte krama honom, han hade för ont. Från den stunden hans andetag slutade komma har jag jobbat mig fram till det som hände i år. Jag har gråtit. Skrikit. Ältat. Pratat. Skrivit. Det har varit medvetna processer och omedvetna. Saker har hänt och påverkat. Människor har delat, hjälpt och stjälpt.

Under våren i år, hände något jag inte kunde styra över. Min bröstkorg öppnade sig, och allt jag förberett under sex år kunde ta sig hela vägen in. Allt jag har försökt förstå blev en del av min kropp. Som självfallet lade av. Jag blev, åtminstone under en period, väl omhändertagen av vården. Jag blev sedd och hörd på. Tyvärr erbjuder vården bara en lösning, antidepressiva, vilket jag lovade att ta i ett halvår. Efter fem månader mådde jag sämre än någonsin, min sjukskrivning var slut och jag hade ingen läkarkontakt längre. Några av er förstår, många inte. Men att be om hjälp är det svåraste jag vet när jag är frisk. När jag är sjuk omöjligt. Jag klädde av mig naken och sa: "Jag dör om ni inte hjälper mig." När hjälpen försvann, klarade jag inte att be om hjälp igen. Jag slutade med mediciner på egen hand och började jobba heltid igen.

Men jag lever. Hur kommer det sig? Svaren är många. Min terapeut. Mina barn. Min man. Mitt jobb. Mina vänner. Mina kärlekar i livet. Min träning. Min sorg.

I bakvattnet av att stå ut med att Jeppe för alltid är död, kom allt annat. Fyrtioårskris är väl lättast att säga. I mitt inre har jag gjort slut med många relationer. Några av er märker, några inte. Det spelar ingen roll. Det är min grej. Nya relationer och gamla starkare relationer har fått mer plats. Det blir bättre.

Det största jobbet har varit att hitta en plats åt Jeppe. Jag skrev om mitt hjärtas fem rum och det är i allra högsta grad sant fortfarande. Jag kan inte lägga bakom. Jag kan inte gå vidare. Däremot kan jag möblera om och det är det jag har arbetat med. Att lägga Jeppes rum lite längre bak. För alltid ett rum i mitt hjärta, sammanbundet med alla andra rum. Alltid en dörr öppen. Men utan korsdrag. Under 2013, och alla andra år som kommer, fortsätter det arbetet. Att stå ut. Att förstå. Att hitta balans. Det finns de som har åsikter om hur jag hanterar eller har hanterat min sorg. Från och med nu lovar jag mig att för alltid skita i dessa åsikter. Jag förlorade mitt barn. Det är min sorg. Det är min kärlek. Du som har åsikter om detta gör det av kärlek till mig, det fattar jag, men jag ber dig å det bestämdaste att älska någon annan.

All skit jag under året slängt  i min brinnande oljetunna gör mig lättare. Inte gladare, men lättare. Under 2013 ska jag slänga mindre och bygga vidare på det jag har.

Hyllning till Jimmy

När jag gick och lade mig i går, hade Jimmys brev på Facebook delats 33 000 gånger. Övriga nätet hängde på, bland annat Ajour. Jag har träffat Jimmy. Han minns det säkert inte, det är också en effekt av att leva det liv han lever. Jag käkade middag ihop med honom, hans vackra fru (eller flickvän, jag minns inte) och ytterligare en kvinna. Meja levde fortfarande då. Och jag skämdes när vi skildes åt, för att jag inte ville ha det som de. Trots att mitt barn redan dött, ville jag ändå inte byta med dem. Deras tillvaro var, för mig som utomstående men väl förstående, inte rimlig. Och ändå var kärleken till Meja och livet de hade, så stor.

För er andra, som jag hoppas aldrig ska veta det Jimmy vet, ska jag försöka förklara. Föreställ dig att du i sex år, genomför en långsam joggingtur. Varje dag. I cirka 10 timmar. Du äter i förbifarten, ofta en fryst paj från Felix, en bra dag något med ärtor från sjukhusköket. En toppendag äter du hemlagat med familjen. I förbifarten, för det är alltid något som piper, rinner eller gör ont. Du äter för lite, och fel. Joggingturen bränner alla dina kolhydrater. På nätterna längtar du efter vila, men är vaken antingen av barnet med smärtor eller av din egen ångest. Du gör det här varje dag i sex år, med några dagars vila emellanåt. Mitt lopp varade bara i två och ett halvt.

Nu har det snart gått sex år sedan min Jeppe dog. Jag önskar jag kunde säga till Jimmy att det blir bättre. Men nej, sorgen har sönder mig. Jag har inte heller återhämtat mig fysiskt, utan är fortfarande galet trött. Trots att jag sover så mycket jag kan, äter bra mat, tränar och lever på det bästa sättet jag förmår. Tröttheten är efter sex år fortfarande förlamande. Och det är bra dagar. Dagar när sorgen och det onda dominerar, vill jag inte ens leva.

Och Försäkringskassan (på uppdrag av regeringen) tycker att Jimmy ska jobba åtta timmar om dagen. Jag är glad att han har hittat till Facebook. Jag är glad att han ens orkar leva. För det är precis som du tänker. "Jag skulle aldrig överleva att mitt barn dog." Jo, vi överlever, men har väldigt svårt att leva.

Kanske

Någon klipper gräset. Doften är ojämförbar. Inom mig väcks det lilla fröet av tillit och tro. Det blir. Det kommer. Det växer. Kanske hittar jag glädjen där. Ro att bara vara.

Ett litet råd

I princip vill jag inte ge råd till andra med sorg. Sorgen hör ihop med den som dog, alltså kan den aldrig jämföras, delas eller dubbleras.

En sak vill jag ändå säga - ha inte bråttom. Lämna inte din älskade så snabbt det går. Hasta inte med begravning. Forcera inte fram någon process, som andra säger att du ska igenom. Det finns ingen anledning att skynda. Du har hela livet på dig. Du kommer ägna dig åt att längta varje kommande dag. Sorgen tar aldrig slut. Så låt den leva i det tempo som den gör. Tiden är vare sig vän eller fiende, den är alltid både och.

Ihopblandning

Lite olika omständigheter gjorde att jag häromdagen berättade om de senaste sex åren ganska komprimerat och sammanfattande. Jag lever fortfarande kvar i känslan av absurditet som samtalet väckte. Ansträngningen för att inte bli ett offer, eller än värre, martyr, har varit pågående och medveten. Någonstans under den resan blandade jag ihop saker. Bagatelliserade. Normaliserade. Jag var inte drabbad mer än någon annan. Jag motarbetar navelskåderi, även i mitt jobb tycker jag att det är viktigt. Att hjälpa folk att vila från sitt elände, kanske få lite perspektiv, andra perspektiv. Trots denna grundmurade inställning känner jag nu något annat. Jeppe är död. Även annat att bära har vi fått i min familj, i min vänkrets. Och det är så tungt. Så in i helvete tungt. Och jag känner mig drabbad, utsatt. Men jag vill inte att andra ska tycka synd om mig, även om jag tycker att det är synd om mig. Rörigt va? Ja, rörigt. Om jag erkänner att jag faktiskt har det värre än andra (inte ALLA andra, ni fattar ju hur relativt det här resonemanget är), hoppas jag ta mina känslor på allvar och sluta skyffla undan. Detsamma med allt gott, som absolut inte får förringas. För gott är det, mitt liv. Godast i dag är timmarna med minsting. Hans beskrivning över hur jag ska få en lika fin ansiktsmålning som hans. Besöket vid döda brorsan och minsting säger att Jeppe inte alls är borta, han är ju här (och pekar påskliljorna, fnissar över det tokiga). Hans timslånga lek med sex kapsyler som viktigaste ingrediens. Hans ovilja att gå och lägga sig och istället somna sittande, lutandes mot mig i soffan.

På tal om självplågeri...

...som också kan tänkas vara ett sätt att få vara i sorgen. I fred. På mitt sätt. Utan hämningar (för skit, skit, skit vad mycket sådana jag har).

Självplågeri

Jag gör det ibland. Emellanåt. Kanske ofta i någons ögon. Alltså ägnar mig åt självplågeri. I söndags hade jag en halvtimme över. Solen sken, jag var ute ensam. Hörlurarna åkte in och jag tog fram begravningsmusiken. Det låter kanske konstigt, men det finns en närhet till Jeppe i musiken, i stunden när han bara var ett par veckor bort. Nydöd.

Brahms vaggvisa. Fokus på andning. Jag lever. Det gör ont. Jag ska alltid älska. För ett kort ögonblick, en sekund i evigheten, kan jag inte minnas vilket datum han dog på. Jag andas inte längre. Paniken när han försvinner bakom medvetandet. När minnen bleknar. Panik.

Om minnen blir otydliga kanske det onda avtar. Jag vet inte. Men oavsett så vill jag inte. Om jag tappar bort honom, vem är jag då? Vem är han då? Är vi något utan varandra? Jag vet inte, men allt som finns i mig vill hellre vara i sjukhusrummet med en liten kropp som nyss har slutat leva. Att beskriva hur det känns när han slutar andas, kan inte göras. Men jag är hellre där, i det ondaste onda. Än i ett blekt ingenting.

Och nu sitter jag här, tittar på "Sofias änglar" och studerar noggrant lilla Elsa, som nu är död, och hennes tvillingsyster Tyra. Leukemin plågar alla. Plågar mig. Men håller Jeppe levande.

Davids mamma

Davids mamma är vacker. Hon är handlingskraftig och intelligent. Några skulle säkert säga stark, men det är fel. Davids mamma är full av driv. Hon har tre barn och ett halvt zoo. Två av barnen är på väg att hitta sin egen väg i det vuxna livet. Man skulle lätt kunna tro att Davids mamma har allt.

Och ja, mycket har hon. Hon har allt. Utom David. Som på sätt och vis är allt. Det går att vara vacker och full av kraft även utan David. Men det går inte att vara stark. Sorgen och längtan försvagar, och Davids mamma blir en liten urvriden trasa på golvet.

I dag är det den 20 mars, den mest tomma dagen i Davids mamma liv. Hur kan jag då veta allt detta om Davids mamma? Nja, det gör jag egentligen inte. Jag är ju inte Davids mamma. Men jag tror att hon är den med ett dött barn som är mest lik Jeppes mamma.

Det vanliga

I går var jag och minsting hos ortoped. Han är född med dubbelsidig fotfelställning, också känt som klumpfot. Ett dygn gammal gipsades han och var gipsad i tre månader. Sedan opererades han och gipsen byttes mot skenor som han hade dygnet runt tills han var drygt ett. Därefter har han haft dem på nätterna. I går kom så beskedet. "Nu kan han sluta med skenorna."

Trots att det inte var helt oväntat, var min känsla en överraskning. Något rusade genom kroppen, jag släppte huvudet bakåt och något litet ljud undslapp mig. Tårarna vällde fram och minsting sa: "Men mamma, jag är ju glad." Hjärtat mitt, jag med.

Jag var så glad att jag ville skutta och lät det mesta av min dag präglas av detta härliga.

Jag gick till sängs med två fria små fötter. Och grät mig till sömns för att glädjen är så ovan och skör i min vård.

Vart ska jag gå?

Det är så dramatiskt, som på film. De dör, de här små och unga som drabbas av cancer. Reklamen om tre av fyra som överlever är inte på riktigt. Bara siffror. I min familj dog 100% av dem som drabbades. I morgon begravs ytterligare en, vars familj för alltid blir 100% utan hennes klingande skratt.

Jag tänker ofta att jag ska välja bort. Ignorera alla som kanske ska dö. Men Jeppe förblir död ändå. Och dö ska även jag. Ska jag då välja bort alla fantastiska människor som tillsammans verkar för ett bättre liv? Ja, kanske det. I dag när ångesten trycker sig upp ur magen, upp under revbenen, runt lungorna. Ja, då.

Men inte på måndag när jag träffar ett gäng härliga ungar och deras mysiga föräldrar igen. Inte på årsmötet, där jag kanske igen får förmånen att vara styrelsemedlem. Inte på jubileet i Stockholm. Inte i mejlboxen, på Facebook och i bloggosfären.

Så fattigt mitt liv skulle bli. Utan er. Utan ångest.

Borta-barn

Jag har lånat ut ett barn den här veckan. Han är i goda händer och jag är inte orolig. Men tom. I längtan efter honom förstärks längtan efter den döda. Huset ekar. Jag sitter nära, nära minsting. Det är tomt, men ändå en ynnest. Hälften av min längtan kommer faktiskt hem. Idag!

Extremt högt och otroligt nära

Ja, det är titeln på en film. En film om en pojke. Pappan dör i 9/11. Det är inte en film om att ta sig igenom sorgen. Nej, det är en film om att ta sig in i sorgen.

I en scen vandrar pojken fram och tillbaka i sitt rum med ångesten drypandes längs lemmarna. Vid ena sidan slår han händerna mot väggen, vänder, går mot fönstret och ser ut. Vandrar så med spattiga steg fram och tillbaka, tills det han ser rörelse i fönstret mitt emot. Han hugger tag i den yttre händelsen, ångesten släpper och agerandet tar vid.

Den scenen är så tydlig. Jag känner hela vägen in. Känner du igen dig?

Vad hörs i tystnaden?

Ja, jag valde tystnaden. I två dygn var jag helt utan telefon och internet. Och trots att några av mina kära oroades över hur jag skulle klara det, blev det lika okomplicerat som jag trott. I nästan två dygn var jag också helt tyst. I Birgittasystrarnas vård lät jag rösten vila. Jag lyssnade på systrarnas lovsånger, deras meditationer över döden och till klassisk musik under måltiderna. Men mest lyssnade jag inåt.

Innan jag åkte tänkte jag att jag skulle fundera på Jeppe. På vad jag ska bli när jag blir stor. På mina relationer som måste vårdas. På fyrtioårskrisens alla våndor. På relationer som måste väljas eller väljas bort. På om det egentligen är ett val som jag kan göra. På förortslivets ytligheter. Jag trodde att allt skulle malas i mitt inre.

Så gick jag in i tystnaden. Det var enklare än jag trodde, att bara vara. Så jag gick in i tystnaden och lyssnade. Vad hördes inne i tystnaden? Det enda som hördes var Jeppe.

Död i tystnaden

Emellanåt tar livet en andningspaus. Det blir tyst. Och Jeppe är bara så ofattbart död.