Sarahs Smarties

En Star Wars-tisha eller två

2022-12-11T18:43:00.003+01:00

Till Sofia S:

Under de sista ett och ett halvt åren av Jeppes liv spelade han mycket PS2. Först var det Rayman och därefter blev Lego Star Wars en stor del av vår tillvaro. Jag var mycket glad för att Jeppe kunde sysselsätta sig med det, de där långa timmarna av väntan på provtagning, provresultat, behandling, röntgen, narkos och utskrivning. De där långa och många timmarna i väntan på döden.

Sista resan till Uppsala - knappa fem dygn innan han tog sitt sista andetag - var brutal. Jeppe sov i morfinrus större delen av den drygt två timmar långa resan. När vi kom fram var han på benen en kort stund och ville förstås ha sitt spel. G från Lekterapin kom snabbt upp med vagn med alla prylar och jag tog fram fodralet till det medtagna spelet, öppnade och tappade luften för en sekund när jag såg att det inte fanns någon skiva däri. Jeppe blev förtvivlad och jag tog plånboken och skyndade ner på stan. Spelaffären låg nära och jag gick fram till disken och sa till mannen att min son snart skulle dö och att vi behövde ett Lego Star Wars. Han måste ha sett i min blick hur sant det var. Han hämtade en förpackning, tog betalt och var tydlig med att jag skulle komma med spelet sedan och få pengarna tillbaka. Sedan. Jag sprang upp till rummet på 95:an men Jeppe var redan liggandes. Han sov och spelade aldrig mer Lego Star Wars.

På mitt skrivbord på jobbet står en liten plastfigur. Yoda. Figuren fanns där i dödens väntrum, i en liten blek pojkhand. Den står där vid min datorskärm så att jag har en länk till den mest saknade handen i världen. Jag kan låtsas ibland att hans hud och värme finns kvar i den vise jedin.

På Jeppes begravning höll pastor Moni i det röda lasersvärdet med stor ömhet och värdighet. Hon lade svärdet på hans kistlock. Där skulle kraften finnas till skydd för en liten riddare på väg att för alltid vara någon annanstans än här hos oss.

Till tonerna av Star Wars gick alla vi älskar som älskade Jeppe, fram till den vita kistan för ett sista fysiskt farväl.

Så när du ser mig i en och annan tisha med Star Wars-motiv får du gärna tänka att jag är en cool filmnörd. Men egentligen är jag bara en mamma som längtar efter sitt barn.

Poff

2021-11-29T21:03:00.003+01:00

På en hylla i badrumsskåpet ligger en karta med 30 tabletter. Det är hormoner för att jag ska orka leva ordentligt. Det är inte längre hormoner för att förhindra att nytt liv skapas. Poff, vad fort den växlingen gick.

När jag och Lena dräller en stund på stan som så många gånger förr, konstaterar vi att Cervera är det stället vi båda vill gå till. Inte någon affär med smink, kläder eller annat som kan förgylla dagen inför kvällen. Poff, bara sådär.

Det känns som igår när jag började färga mitt hår så mörkt att alla kallade det svart. Nu bleker jag slingor för att jämna ut de gråa hårstråna i utväxten. Poff, det var visst 15 år.

Mellanbarnet ska äta julbord och ta en öl med sin pappa i helgen. Jag njuter fortfarande av känslan av hans ena arm runt min hals när jag har honom på höften. Poff, det var en liten som blev stor.

Minsting har fått mörk röst och jag ser ett gammalt klipp där han sjunger "Nyss så träffade jag en krokodil" med sin ljusa lilla barnröst. Poff, det lilla barnet blir också stor.

Jag och Mia var så duktiga, trots att vi var så unga. Nu är vi duktiga, trots att vi varit med ett tag. Poff, det vände någonstans på vägen.

Jag retas med maken för hans skäggiga uppsyn men tycker att han är hetare än lava. Och här har det inte hänt ett skit, eftersom jag tyckte Thomas Wassberg var så fin, redan på den tiden det begav sig. Men poff ändå, det är ju ett tag sedan.

Missförstå mig inte. Att vara 50+ är riktigt angenämt. Det finns mycket i det livet som är mitt, som jag värdesätter om och om igen. Samma karameller kan sugas på i många, långa år. Och det finns mycket kvar att längta efter, att se fram emot att få uppleva. Men poff trots allt, vad fort det gick att få många minnen att njuta av.

Varsågod - en lördagspåse från mig

2021-11-13T18:31:00.001+01:00

De förhåller sig till dem på samma sätt som jag till mig. Men när vi pratar låter båda som dom.

Vi säger våran men skriver vår. Likaså vårat - vårt.

Utropstecken borde vara självförklarande men jag förtydligar; utropstecken markerar något som sticker ut och ska ge eftertryck. Punkt. (Eller utropstecken då.)

Månader och veckodagar skrivs med liten bokstav på svenska. Om de inte står först i meningen förstås. Också nationalitet och språk skrivs med liten bokstav. Jag är visserligen svensk men kan ändå hyfsad engelska. Det var ett exempel, inget annat.

Meningar börjar alltså med stor bokstav och slutar med punkt. Ibland slutar något med ett frågetecken. Då är det en fråga. Utropstecknet avslutar ett utrop.

Ord som betecknar en sak skrivs som ett ord. Cykelhjul är alltså ett hjul på en cykel. Cykel hjul är en cykel och ett hjul som någon glömt att skriva ordet och mellan.

Nästan alltid heter det av och inte utav. Är du inte säker, chansa då på av.

Att skriva svåra ord som man inte förstår, gör att man ser dummare ut än man är. Inte smartare.

Kris betyder kris och inte att det var lite motigt på jobbet. Depression är ett sjukdomstillstånd och är inte samma sak som att vara ledsen. Att vara ledsen - till och med väldigt ledsen - är inte farligt och är inte något fel eller avvikande. Ångest är ångest. Att känna sig orolig, nervös eller osäker är inte ångest utan alldeles vanliga känslor i en människas liv. Ta inte i så förbannat. Dramatiska utspel kan en ägna sig åt i nära vänners lag och så kan det stanna där. Visa respekt för dem som har riktig kris, depression eller ångest genom att inte orsaka inflation i orden.

I slutet av dagen är en märklig direktöversättning från engelska. I slutändan är ett fullt fungerande svenskt uttryck.

Ord som gäris, baxa och bre nyanserar och ger de unga möjlighet att distansera sig till de vuxna. De orden välkomnar jag med öppna armar och har inga ambitioner på att förstå och än mindre på att försöka mig på att använda dem vettigt. Jag får stoltsera med att jag vet vad ett litet paket mjuka röda Prince är. Det vet nog ingen 15-åring. Var tid har sin tjusning.

Substantiv (du vet bollar, ting och någon ring) skrivs med liten bokstav på svenska. På tyska däremot och i titlar på engelska vetenskapliga artiklar, skrivs de med stor bokstav. Det senare exemplet är för mig en olöst gåta. Men jag lär mig varje dag och rätt vad det är, kommer jag begripa även det fenomenet.

Puss, kram och en kränkande kläm på stjärten.

Jag önskar er alla en egen 8 juli

2021-07-08T12:40:00.000+02:00

Självklart önskar jag ingen av er förlusten av ett barn. Det behöver knappt sägas.

Men idag, 15 år efter Jeppes sista dag i livet, önskar jag ändå att ni alla hade en egen 8 juli. En dag när du kan börja gråta och inte behöver sluta.

Du behöver inte skämmas för att det gör ont eller be dig själv att skärpa dig. Det är en dag för bara dig och det som gör ont i dig. Inga skuldkänslor för att du inte är mer tacksam och nöjd. Inget ursäktande för att du gråter trots allt fantastiskt du har i livet. Inget bita ihop. En dag där alla sorgliga låtar i världen får skjutsa på dina tårar och låta snoret rinna ohejdat. Alla bilder, minnesgåvor och brev får synas in i minsta vrå. De får läsas och gråtas över. Ohejdat. Länge. Vänner får kramas och tårarna behöver inte döljas. Du behöver inte svara i telefon. Du får skriva meddelanden om vad som helst och allt annat. Du kan ligga ner vid graven och gråta. Eller ta ett glas cava på stan med vänner. Det är din dag då allt som görs är vad din ledsenhet behöver.

Om vi väljer 364 dagar med glädje och förhoppningar, kan vi unna oss en 8 juli var varje år. Eller 10 sådana om du behöver det, vad vet jag. Det vet bara du. Och det är ju din dag eller dina dagar att förfoga över.

Jag är kvinna...

2021-06-01T18:30:00.000+02:00

... alltså

blir jag inte arg.
höjer jag inte rösten.
letar jag alltid efter konsensus.
avbryter jag aldrig någon.
är jag alltid nöjd.
ser jag till att jag lyssnar mest och pratar minst.
behagar jag andra.
är jag lagom engagerad.
vill jag lagom mycket.
anpassar jag mig alltid.
säger jag inte ifrån även när jag tycker att saker är fel.
tar jag tacksamt emot kritik, befogad eller inte.
accepterar jag kritik mot min personlighet.
tänker jag att jag måste böja mig mer.
aktar jag mig för att ta plats.
undviker jag att säga min mening.
blir jag vid min läst, full av tacksamhet.

är jag aldrig, aldrig mig själv.
är jag aldrig fri.
har jag aldrig möjlighet att använda min kraft.

En mans strand

2020-01-05T10:21:00.000+01:00

Utanför Dunedin - där vi nu tar det lugnt på en liten och lugn camping - finns en strand till vilken en man lät bygga en tunnel så att han och hans familj skulle kunna ta sig ner dit. Det låter knasigt men väl där undrar jag om det ändå inte var en rätt bra idé.

Bilder från gårdagens canyoning

2020-01-05T10:08:00.005+01:00

AQ (After Queenstown)

2020-01-04T09:39:00.001+01:00

Queenstown, en sådan knasig, underbar stad. Den ligger fantastiskt mellan bergen vid Lake Wakatipu. Sjön är turkos på håll och klar vid närkontakt. Bergen är allt! Grå. Bruna. Gröna. Runda. Spetsiga. Snöiga. Höga. Vid sjökanten finns mysiga restauranger och barer. Vi lyckades till och med äta något annat än pizza, hamburgare eller någotvadsomhelst friterat igår kväll. Det var så gott! Det är så mycket skitmat här.

Utöver det är centrum i Queenstown ett enda gytter av Book now! och pickup places där bussar hämtar upp äventyrslystna människor. Och det finns typ allt, bara tid och pengar sätter gränser. Vi satte just inga gränser och på tre dagar har vi:

Bungy Kawarau bridge: Mattia 1
Gondola ride: Sigge 2, Mattias 2, Sarah 2, Klas 2
Luge (typ rodel): Sigge 2, Mattias 2, Sarah 2, Klas 2
Löptur: Mattias 1
Rees River trailer (ridning 2,5 h): Sarah 1
Jet boat: Sigge 1, Klas 1
Canyoning (sjukt roligt!): Sigge 1, Sarah 1, Klas 1
Sky diving (fallskärmshopp från 12 000 ft): Mattias 1
Bungy Ledge: Sigge 1, Mattias 1

Nu sover barnen i baksätet. Klas biter på naglarna för att hålla sig alert. Jag masserar mycket svullna men glada knän. Nu ska vi bara chilla!

Vi fem

2020-01-02T06:32:00.000+01:00

Ni vet att jag i flera år nu haft tre silverringar på mitt vänstra långfinger. Jag sätter på mig dem varje morgon samtidigt som min vigselring. När jag kommer till jobbet sätter jag dem i rätt ordning: Jeppe längst ner, Mattias sedan och Sigge längst upp. Det har blivit som en ritual på något sätt.

Mattias gillar silverringar och ville prova mina häromdagen. Det landade i att Jeppe-ringen nu klär hans vänstra långfinger istället. Det är en fin symbolik i det. Mattias är närvarande i min sorg som ingen annan. Om jag gråter, stannar han och bara är. Om jag berättar något om Jeppe, gråter han ofta. Ibland hittar jag honom i alldeles egna Jeppe-stunder. Och det är så enkelt. Han sorg tynger honom inte. Han är ledsen ibland men det gör inte hans liv sämre. Han är i det som han är i alla andra känslor. Han kan trösta mig utan att tyngas själv. Det inspirerar mig verkligen och ger mig alltid nya perspektiv vad livet är. Och inte är.

När jag skriver det här i husbilen sitter jag mittemot Sigge. Spelar lite kort, pratar, chillar. Mattias sitter fram med Klas och spelar trams-musik som vi alla kan sjunga till. Han spelar också det som blivit vår Nya Zeeland-låt, ”Blinded lights”. Och allt är precis som det ska vara.

Tillbaka till internet

2020-01-01T07:41:00.000+01:00

Resan genom centrala Sydön är grå. Rök från bränderna i Australien ligger lågt idag, brandlukten genomsyrar allt och miljön runt omkring oss är grå, dimmig, mjölkvit. Det känns sorgligt. Här drabbas vi bara av lukt och sämre utsikt men en kan enkelt förstå att andra drabbas på riktigt av det här. När vi landade i Auckland den 15/12 var det dimmigt av brandrök. Nu två veckor senare ligger röken än tätare.

Från Picton åkte vi till Akaroa, söder om Christchurch. Campingen var bedrövlig men utsikten var det motsatta. Magisk, för att använda Mattias ständiga deklamerande.

I Akaroa gick vi upp tidigt. Jag och Mattias tog den branta stigen ner till byn för att ta oss till mötesplatsen för den bokade kajakturen. Reseledaren (det vill säga jag) hade slarvläst instruktionerna och missat att vi skulle ha bil. Med Doug from Dallas, Texas och hans dotter Nikki erbjöd oss generöst skjuts. Guiderna var lite oroliga för vädret som var mulet och blåsigt. Men framme vid turens start bestämde de sig för att ändå genomföra paddlingen. Våra amerikanska vänner fick en dubbelkajak, jag och Mattias likaså. En femte medlem av sällskapet fick åka med en guide och den andra guiden tog en egen kajak. Efter säkerhetsgenomgång och påklädning av kjol och flytväst gav vi oss av. Det var tungt! Mattias och jag synkade inte riktigt och vi fick jobba hårt. Men som det blev värt det! Efter dryga timmens paddling i motvind, vände vi tillbaka efter en kort paus. Då ser jag plötsligt två delfiner till höger om vår kajak. Nära. Vi gör de andra uppmärksammade på att vi fått sällskap och vi håller oss rätt stilla i 10 minuter eller så medan delfinerna simmar runt oss, mellan oss. Vid ett tillfälle kom en av dem i hög fart från vänster och simmade under vår kajak. Det kittlade verkligen till i magen. Den möjligtvis lite sura stämningen mellan mig och min son, var som bortblåst och vi paddlade nöjda in mot land, Mattias med en blåsa på tummen och jag kramp i höger underarm.

Under tiden var de andra två på båttur med djurspaning. Trots det med svenska mått lätt burdusa resesällskapet, fick de en fin båttur med både Hector-delfiner, pingviner och sälar i blickfånget.

I Akaroa kom verkligen våra täckjackor väl till pass. Och så när vi dagen efter har vaknat i Christchurch och tagit oss till Lake Tekapo, är det plötsligt strålande sol och nästan 30 grader varmt. Vi paddlade lite kajak - betydligt mer stilla - i sjön och det var premiär för Sigge. De snöklädda bergen i bakgrunden utgjorde en fantastisk kontrast mot det turkosa vattnet, som får sin speciella färg av mineralerna som kapslats in när glaciären övergår till smältvatten.

Och Billy och pappa, vi stannade vid den lilla stenkyrkan med utsikt mot Mt Cook. Den ligger fantastiskt vackert! Det tyckte också ett gäng busslaster med andra turister så det var lite svårt att finna ro...

Vid nästa sjö - Lake Pukakis - norra udde campade vi för nyårsnatten. Utsikten, tystnaden och mörkret, jag vet inte vilket men vi lyckades inte hålla oss vakna till 12-slaget. Jag hade ställt klockan på 23.55 och jag och Klas gick ut för att höra tältgrannarnas skålande och Happy New Year! Tyvärr fick vi ingen stjärnklar nyårsnatt men den var svart och ljum och alltså inte att förakta!

I morse fick jag skäll av båda barnen för att jag inte väckt dem. Det var då gott att kunna trösta dem med att det inte varit stjärnklart OCH att jag faktiskt försökt väcka liv i dem tre-fyra gånger utan framgång. Efter det utredda missförståndet tog vi bilen några mil norrut där Klas och Mattias tog en vandringstur på ett par timmar vid bergmassivets fot. Jag och Sigge tog en minivariant av turen men självklart med samma matsäck packad!

Nu väntar Queenstown ett par dagar. I morgon ska Mattias hoppa bungy! Och här i Glenorchy på en ekologisk camping fin som vilken ski-lodge som helst, regnar det och är 15 grader. Nya Zeeländsk sommar kallar de det här. Undrar var en hört det uttrycket förut om omväxlande väder?

Sydön och Picton

2019-12-28T20:04:00.002+01:00

Via makalösa Malborough sounds tog vi oss till Sydön med färja.

Väl framme möttes vi av Picton, en liten och väldigt vacker liten stad, den finaste vi varit i. Vi började med att leta upp Le Café för lunch men också för att säga hej till en bror till en av Mattias kompisar som jobbar där. Han hade inte börjat ännu så vi åt, gick till stranden och gick tillbaka

Men sedan hittade vi honom och han var minst lika mysig som sin lillebror. Efter en liten pratstund gick vi tillbaka till den renaste och minsta campingen vi varit på! Vi chillade lite i husbilen, duschade och gick tillbaka till byn igen och tog lite mat på Café Cortado. Äntligen fick jag lite getost!

Windy Wellington

2019-12-27T07:14:00.000+01:00

Jag gillar Wellington! I går på Boxing day gick vi i stan och kollade i affärer. Självklart stoppade vi - i alla fall jag och Sigge - in huvudet på anrika Hunters&Collectors. Vi handlade dock inga Balenciaga-badtofflor modell vintage för några tusenlappar... Men Sigge hittade skor och Mattias lite tröjor i helt andra affärer.

I dag tog jag mig en dag för mig själv och åkte en tour till Weta workshops. Vad är då det? Så mycket! Men kortfattat: tänk dig allt i till exempel Sagan om ringen som inte finns i verkligheten så har det skapats i Weta workshops. Ritningar, design, modeller, programvara (ex Massive), props, klippning, redigering och så vidare. Förutom det har jag - även om det bara var från utsidan - sett Peter Jacksons kontor.

Efter min tour sammanstrålade jag med min familj och vi gick till nationalmuseet. Ett sådant fint museum. Utställningen ”Gallipoli The scale of our war” gjorde mig återigen smärtsamt påmind om hur västerlandsorienterad min kunskapsbank är. Det är så att en skäms!

Utställningen kopplade dock ihop fint med touren eftersom soldaterna i utställningen gjorts av Weta workshop. Och inte heller på museet fick man fotografera, så tyvärr får ni inga bilder därifrån.

Dagens Sigge uppstod när Klas skulle referera för mig att de sett skumma krogar med lättklädda damer. Sigge undrar vad han menar och Klas frågar om han inte sett några nakna tjejer. Sigge svarar: ”Nej, det är bara du som kollar efter sånt, pappa.”

Han därhemma

2019-12-26T08:21:00.000+01:00

Jag längtar jättemycket efter Jeppe. Det gör jag alltid när jag är borta hemifrån. Och så här länge har jag inte varit bortrest sedan han dog. Sedan han föddes. Men det är bra, precis som det ska vara. Jag har lärt mig genom alla åren av längtan, att den är som störst när jag har det som bäst.

När bröstet är lugnt och vi har krupit upp med Gyökeres-familjen i soffan, då fattas han som mest.

När Sigge och Mattias håller varandra i handen och delar något som vi andra inte finns med i, då fattas han som bäst.

När jag är med Lena, Sara, Mia, Lotta, Rosie, Pernilla, Sofia, Sulle eller någon annan med värme som kärna, och orden inte alltid är fokus, då är hålet i mitt inre både sprängfyllt och ekande tomt.

När hela huset är fullt av Sverige-klädda vänner för att titta på fotboll och det är folk högt och lågt, det är då han fattas mig som störst.

När jag sitter i en husbil på andra sidan jordklotet, Sigge fotar det han ser utanför, jag smeker Mattias på handen där han sitter mittemot och Klas tålmodigt kör mil efter mil, det är då min längtan trycker sig fram i glädjen.

Så allt är som det ska, precis som det ska.

Prutt, sjö och smidiga mil

2019-12-25T07:53:00.000+01:00

Då lämnande vi kanske den vackraste campingplatsen hittills och åkte via Rotorua och Lake Taupo ner till västkusten, bara 13 mil från Wellington. Vi har hamnat hillbillie-land och det kan inte beskrivas, bara upplevas. Grilldoften idag på Christmas Day är fantastisk här på campingen.

Runt Rotorua är det thermal land och vi stannade och tog en promenad runt termiska källor med varierande färger på grund av mineraler och temperatur på vattnet. Graden av pruttlukt var dock tämligen konstant. Jag lägger ett klipp på Champagne pool på Insta där Mattias’ kroppsspråk är talande nog.

Efter några mil till stannade vi vid Nya Zeelands största sjö, Lake Taupo. Familjens tidigare badkruka Klas har tagit otveksamma kliv upp på familjens silverplats i utomhusbad.

Stress och ändå inte

2019-12-24T10:04:00.000+01:00

Vi har inga måsten egentligen. Men det tar lång tid att åka mellan ställen och vi har felberäknat en del. Och allt vi passerar är smärtsamt vackert och en vill stanna överallt. Inte minst Coromandel som vi avverkat igår och idag. Varje strand är kilometer efter kilometer och det vackraste jag sett. Byarna ser ut som allt från ruffiga till lyxiga varianter av amerikanska western (som den ter sig på film i alla fall). Vi vill göra allt och får ändå skynda förbi.

Nu är vi i Taruanga och har drygt 50 mil till Wellington vartifrån färjan går tidigt den 28:e. Vi får skippa Hobbiton i Matata som ändå är stängt i morgon och fullbokat dagarna runt omkring. Lite synd men jag är full av upplevelser i varje del av mig ändå. Och vi har mer av halva resan kvar. I morgon firar de jul här och det mesta är stängt så vi passar på att beta av ett gäng mil istället.

Campingen här i Tauranga ligger fantastiskt vid vackert och nu på kvällen skjuts det fyrverkerier på andra sidan bukten. Campingarna är bra, likaså offentliga toaletter. Så bra att vi ännu inte använt husbilens toa!
Konstigt nog har de bästa campingarna varit billigast, som den här för 67 dollar natten. Det beror nog delvis på att vi inte lockas av det barnvänliga längre och de verkar dra iväg. Igår natt betalade vi 116 dollar för en mycket tråkigare camping men det fanns pool och hoppgrej.

Sigge har varit lite ledsen för att det inte är jul på vanligt vis men stranden i Hot Water Beach gjorde dagen uthärdlig ändå!

Åka bil...

2019-12-23T07:35:00.001+01:00

... börjar vi nog tröttna lite på. Inte Sigge då som får spela skitgubbe med sin storebror mest hela tiden. Men vi andra vill röra på oss lite mer. Vi hade inte förstått hur långt det är överallt. Nu ska vi ändå röra oss mot Coromandel. Det blir nog lite stressigt att hinna ner till Wellington till den 28:e men vi har inte så mycket att välja på. Alla mår bra och bråkar förvånansvärt lite med tanke på hur trångt det blir ibland och på att ett par i familjen har rätt så kort stubin. Just nu är nog Sigge mest nöjd, då vi hamnat på andra campingen i följd med pingisbord.

Paihia och delfiner

2019-12-20T21:33:00.002+01:00

Så sjukt många delfiner vi såg igår! Det var en blåsig tur och det var tur vi tog den eftersom de som skulle ta eftermiddagsturen fick delar av den inställd på grund av vädret. Det var mestadels molnigt vilket våra skinn är glada för. På kvällen kom några rejäla skurar regn igen. Det är mysigt men svårt att få saker torra.

En film med delfiner lägger jag på Insta och här lite axplock från dagen. Nu mot Cape Reinga.

Bay of islands

2019-12-19T08:01:00.000+01:00

Vid lunchstopp i Whangarei (och äntligen lite god mat!) försökte julgranen bredvid segelbåtarna att skapa någon slags julkänsla hos oss. Men i sol och med rosa nackar är det inte så enkelt som att ställa upp en gran framför våra röda näsor. Ingen av oss verkar sakna det utan dagarna fylls med annat. I dag har vi ställt husbilen i galet vackra Paihia, Bay of Islands. Resan hit var full av superlativer. Det går inte riktigt att beskriva.

Nu har vi ätit middag och Klas och Sigge ska gå till affären. Mattias paltkomavilar och jag får väl ta disken då.

En dag i bilder

2019-12-18T07:52:00.003+01:00

Nu campar vi!

2019-12-17T10:01:00.000+01:00

Vi lämnade hotellet i Auckland vid halv tio-tiden för att hämta ut husbilen. Det tog dryga två timmar innan allt var klart med den.

Lite trötta, väldans hungriga och något stressade över att inte få igång GPS:en, lyckades vi ändå hitta en bra Countdown för att köpa frukost, frukt och grönt. Chips och kaffe är också ett måste. Ännu en lyxlunch - fast idag på BK - var tvunget. Och därefter återkom krafter och humör. GPS:en fick vi också fart på. Och då kom regnet. Big time! Vi stannade till på Orewa beach för att vänta ut vräkregnet. Chauffören tog en tupplur varpå regnet upphörde. Jag och Sigge fick en fantastisk promenad längs stranden.

Vi fortsatte norrut längs ostkusten och har nu parkerat på Mangawhai Heads. Första natten som campare! Vi hoppas nu på bättre väder i morgon så vi kan ta klippvandringen här som ska ta 2-3 timmar.

Såsiga turister

2019-12-16T18:20:00.001+01:00

Auckland är fint men kom nog inte till sin rätt under första delen av dagen med regn, byggarbetsplatser överallt (de verkar bygga en tunnelbana på denna porösa vulkanstad...) och rätt så såsiga Lombrants. Men Sigge lyckades i alla fall shoppa för julklappspengarna från farmor och farfar. En superfin SailRacing-hoodie:

Eftermiddagen blev desto mer spännande. SkyTower mitt i Auckland är inte byggt för annat än just att vara ett torn mitt i Auckland så att turister har något att lägga pengarna på. Så efter en fabulös McDonald’s lunch/middag skulle alla de andra tre i familjen sky walka 200 meter upp i luften. Sigge visades dock vara för lätt. Åldersgränsen var 10 år och ändå fattades 6 kg för att han skulle få gå promenaden. Vi åkte istället upp till högsta utsiktsplatsen för att kunna se de andra två. Det var tur att Sigge höll mig i handen under hissturen. Jag är inte särskilt kaxig i en panoramahiss ens på ett hotell med fem våningar.

Efter en stund kom de, våra killar som gått in i fel tv-serie - Orange is the new black - utpromenerandes på avsatsen. Jag satt på knä på golvet och försökte fota och filma mellan galler. När Mattias ställer sig på kanten och lutar sig bakåt, slutade jag nog att andas en stund. Jag fattar inte hur han kan vara så cool. Klas är också modig som tusan men en ser att han är spänd och nervös. Mattias däremot bara gör. Det här gamla bloggverktyget klarar inte filmklipp så jag lägger ett på Insta eller Fb istället.

Det är tur att det finns läskeblask att lugna nerverna med. I morgon tisdag ska vi hämta ut husbilen och lära oss den. Lite internet-detox står nog också på agendan. Min gissning är att det blir svårast för mig och Sigge.

Framme i Auckland

2019-12-15T21:57:00.000+01:00

Smidigt och trevligt blev vi emottagna i Auckland. Passkontrollanten uppmanade barnen att laga mat så att mamma skulle få semester. Haha! Men Klas, han får gneta på han.

Hotellet är jättefint och vi fick överraskande nog två rum innehållande gigantiska sängar. Efter fem-sex timmars sömn tar vi oss nu en promenad i Auckland.

Åker runt i tiden

2019-12-15T00:12:00.000+01:00

Vad är klockan? Vilken dag är det?

Julstök modell 2019

2019-12-13T22:41:00.000+01:00

En sådan här lapp är ju gott att få plita ihop en fredag. Även om Sara tyckte att jag använt provocerande stort typsnitt. Men jag ville ju bara vara tydlig.

Lite glögg och gott julplock hos vännerna Maja och Jakob har vi njutit av idag innan vi nu går och lägger oss inför tidig avfärd mot Arlanda. Nu är det alltså dags. På riktigt. Det är en svårgreppad känsla. Men jag känner mig lugn och förväntansfull.

Sigge sover, Mattias har gått och lagt sig och Klas duschar. Nu ställer vi klockorna på fyra. Sov gott.

Årets julstök i bilder:

En annan resa

2019-11-16T08:52:00.003+01:00

Den här bloggen har haft olika syften genom åren. Nu kommer ett nytt. Det är dags för familjen att göra en resa och vi bestämde oss för att dokumentera lite i den här bloggen, så att ni som vill kan följa oss lite närmare. Blogger är ett daterat verktyg men det ska fortfarande gå att prenumera på inlägg, om det är så att någon önskar det.

Så, vad är det på gång? Jo, vi ska ut och resa. Till Nya Zeeland. Det behövs ju egentligen ingen förklaring till varför en åker till Nya Zeeland men ändå. Klas har ju fyllt 50 tidigare i år. Nästa år fyller jag 50. Vi har länge sagt att det är läge för en längre resa då som present till oss själva men också för att det passar med barnens ålder och skolgång. Mattias är nu 16 år och Sigge 11 år.

Länge tänkte vi åka till USA, och det drömmer i alla fall jag om fortfarande (beroende på vilken tv-serie jag tittar på längtar jag till olika stater i USA, just nu West Virginia). Men den där orangefärgade människan som gapar och härjar där borta, får en liksom att tappa sugen. Vi pratade lite löst om Sydafrika. Klas pratar alltid om Nepal. Men det skulle vara något som passar och lockar oss alla och av en ren tillfällighet - jag minns inte ens hur - föll valet på Nya Zeeland.

Och som så mycket annat, en bokar och tycker att det är långt bort. Men nu är vi snart där. Om mindre än en månad, närmare bestämt den 14 december lyfter vi från Arlanda mot Auckland via Moskva (och Singapore kanske?). Jag har dålig koll eftersom Klas är reseledare.

Vad har vi då gjort så här en månad innan? Jo, förstås bokat resan. Det har vi gjort via resebyrå så det vi har är flyg fram och tillbaka, hotell två nätter när vi anländer till Auckland, husbil i 24 dygn och färjan över från nordön till sydön.

Vi har fixat pass, internationella körkort, turistvisum, lite cash, kollat försäkringar och vilka regler som gäller i Nya Zeeland. Vi kollar resrutt och campingplatser men har inte riktigt kommit till skott ännu. Vi kommer i alla fall börja med lite sol och bad längst norrut vid Bay of Islands.

Bildkälla

Vi kollar lämpliga väskor att packa i som går att stuva in bra i husbilen. Vi kollar nackkuddar, regnjackor, första hjälpen-necessär och pratar handbagage. Vi (=Sigge) pratar om tillgång till wifi. Jag ser fram emot UNO och Yatzy. Mattias vill hoppa bungy jump. Klas vill köra bil, vandra och uppleva allt! Familjen är det den är, även när den är på väg till Nya Zeeland.

Jag klurar på mina studier. Vad hinns med innan och vad kan jag göra på resande fot? Jag klurar på träningen. Hur länge överlever en utan marklyft? Men mest av allt längtar jag. Jag längtar efter att få vara med och i min familj. Bara vi, en hel månad.