Jag behöver dig

Sorgen mäter mig uppifrån och ner. Jag står inte ut. En 36-åring misstänks ha våldtagit en treårig flicka. Och sin dotter. Och sin son. En bebis dör under oklara omständigheter, pappan misstänks men frias. Nyheternas ångest flimrar. Jag står inte ut. Jag är utan hårda kanter, utan hud.

Kan du låna mig lite av din hud? Så att jag står ut?

Mer ur gamla texter

Tiden stannade i mitt vardagsrum. Mattias försvann bakom mina tankar och allt var Jesper. Jeppe var allt i min långsamma bearbetning av informationen som gick sengångarsteg. Jag rörde mig i flytande honung och vred huvudet mycket sakta mot fönstret som vette ut mot vår vintertrista trädgård. Där och då var jag, mitt i livet och inget i livet var längre mitt. 

En saknad

Jag ville säga något extra fint i dag. Till Lina. Och kanske mest till Linas mamma. Men en pudel förekom mig, och jag gråter och hittar inga ord. Så gå till pudeln och se hans hyllning till Lina, som förlorades för fem år sedan just i dag. Linas pappa är italienare, så förstår du kanske ännu mer vilken smart och empatisk pudel Sir Edison faktiskt är.

Sir Edison - mitt liv som pudel

Ur "Brevet till Jeppe"

Hon ville så gärna tro att han var i himlen, hennes Himmelprins. Men sanningen var och förblev att han var ett ruttnande lik ett par meter ner under jorden. Hon tänkte ofta på hur han såg ut därnere, om det fanns något att fortfarande känna igen. Att älska. Ändå, det hade varit mest bekvämt att säga till folk att hennes ena son var i himlen, det var ju det de flesta ville höra. När hon emellanåt var kräktrött på att förställa sig, sa hon som det var att, nej, han är ingenstans. Han är död. Och den förfäran som hon möttes av, gjorde att hon skapade sig sin Himmelprins. Då fanns han där för att kunna återberätta för andra om. Och effekten blev ju, såklart, att hon ibland satt och tänkte på honom som sin Himmelprins. På sin månskärva, med svängande ben och fiskespöt dinglandes ovanför himmelsvattnet, satt han där. Ouppnåelig, men vacker och hel. Och hon fördjupade sig i latinamerikanarnas magiska realism, där lögnen var en del av tillvaron, där lögnen var en del av sanningen.

Kärleken, den ljuva

Kärleken har många sidor, och jag har förmånen att få ta del av flera av dem.

Minsting är tre år, och inte helt förtjust i att borsta tänderna. Det är ett överstigligt dilemma. Det går att lösa med allehanda tricks, inte minst när storebror är inblandad. Men så en morgon i förra veckan, kryper minsting upp i min famn, öppnar munnen snällt och lutar sin panna mot min kind. Jag borstar. Han sitter blickstilla med sin lenhet mot min. Och världen är vänlig nog att stanna upp för en minut eller två.

Denna morgon kommer mellanpojken in i sovrummet snyftandes. Han kryper in under täcket hos mig, och ber om ursäkt för att han blöter ner min arm med sina tårar. Han berättar om sin mardröm, som inte är nådig. Den innehåller död, bland annat. Minsting säger:

"Jag vill inte dö. Jag vill vara hos mamma."

Det finns mycket mer att skriva om kärleken, och min tacksamhet för dig som ger mig den. Jag återkommer i saken, jag lovar.

Att förstå, eller inte

Jag visste att Jeppe skulle dö. Jag förstod det inte. Men jag visste.

Att veta är att förnuftsmässigt registrera något. Vetskapen är rätt ytlig men ger dig ändå möjligheter att välja hur du vill agera. Under Jeppes tre sista veckor i livet tog jag rätt många, onödigt svåra, beslut. Jag upplever de flesta av dem förnuftsmässiga. Åtminstone utifrån den verklighet jag hade då. Att förstå är flytta in visdomen i blodomloppet och låta den sjunka in i kroppens minsta beståndsdelar. Vissa saker ligger där från början. Vissa saker kommer dit utan ansträngning. Som kärleken, som faktiskt både är en förnuftsmässig vetskap men i allra högsta grad en känsla, en förståelse av sitt eget väsen. När min mellanpojke föddes, kom kärleken som ett slag i magen. Vare sig förr eller senare har jag känt något liknande. Med det kom också en vetskap om att det är så här är det är, och jag förstod för första gången hur stor min kärlek var till Jeppe, som redan var fyra år. I fyra år hade jag inte vetat, inte heller kunnat förstå.

Nu har det gått över fem år på andra sidan, den utan. Jag har hela tiden vetat att han är död. Tro mig, det är det enda min hjärna sysslar med. Så jag vet. Jag visste att han var död när andetagen dog ut, bröstkorgen sjönk ihop och mitt hjärta skrek rakt ut i en tystnad tyngre än trohet. Men jag förstod inte. Det fanns inte i mitt system. Jeppe är död. Bara ord, ingen känsla som går hela vägen in. Jag pratar om det. Jag sörjer. Jag längtar. Men saknar inte. För att sakna, måste jag förstå.

Någon gång händer det att förståelsen öppnar sitt fula tryne,och försöker locka in mig i hans oåterkalliga kyla. Ormen vill ge mig sitt allra mest lockande äpple av finaste guld. Men jag värjer mig för hålen som öppnar sig, kravlar mig fast vid mig själv, vid dig, vid Jeppe. Jag vet. Men jag förstår fortfarande inte. Och vill inte heller.

Tomas, älskade Tomas

Ingen poet, av dem jag läst, fångar min sorg såsom Tomas Tranströmer. Ett Nobelpris är det minsta han kan få, men gör honom stor i världen. Mitt allra ödjukaste grattis.

"Minnena ser mig
En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande."

Vilse

Jag är vilse. Min inre kompass åker virvelvind utan början, utan slut. Jag vet inte vad som är min plattform, jag vet inte vad som är mitt mål. Jag är vilse på jobbet. Jag är vilse i kärleken. Jag är ensam, men ändå inte.

Jag tar en promenad med stavarna i femkilometersspåret. Det är bra. Tydlig början, tydligt slut och kompassnålen hejdar sig lite. Vickar lite åt sidorna, men håller sig ändå mot norr. I bilen på väg till affären kommer tårarna. De kan jag, och virvelvinden blir radiostyrda bilar. Om det bumpar i, sitter jag ändå stabilt. Jag tar mina tårar, en tändare och ett ljus och landar hos Jeppe. Ångesten drar i bröstet, jag vill lägga mig ner, vara hos Jeppe. Blomkvisten som lagts ner hos honom, värmer ångesttaget och slätar ut det något. Kompassnålen drar söderut, där den inte hör hemma men känner sig bekvämt hemmastadd.

Nyduschade ligger jag och de flesta av mina pojkar i dubbelsängen. Jag lutar mitt huvud mot mellankillens axel. Han drar sina fingrar genom mitt blöta hår, tvinnar, älskar. Lillknodd smaskar på nappen, vänder skenorna i sidled och lyssnar på pappan som ligger i mitten. Han läser "Herr Gris åker till månen". Herr Gris är också vilse,  för han tror att det är bättre på månen än på jorden. När han sitter på månen och inte kan se sina vänner längtar han hem, far hem och slutar vara vilse. Jag blundar, lyssnar på grisens, fårets och elefantens återföreningskalas. Jag luktar på Stålmannen-pyjamasen vid min kind.

Lite mindre vilsen. Inte kärlekstunneln. Definitivt inte Lustiga huset. Men kanske promenaden där emellan.