Grattis

Grattis på födelsedagen, min prins. Min Himmelprins.

Himmellängtan

Jag längtar efter Himmelprinsen. Jag tror inte att han är i himlen, men det låter fint tycker jag. Och jag kan ju alltid hoppas att jag har fel och att han kanske är i himlen ändå.

Jag letar efter en bild som passar min längtan nu. Men jag hittar ingen. Alla bilder räcker inte. Då kommer jag att tänka på när vi tittar på film från ett visst bolag så dyker Jeppe upp i vinjetten och det är min Himmelprins.



Kanske har jag också hittat titeln på min berättelse som väntar på att berättas och läsas.

Värd att firas

Jeppes sjätte och sista födelsedag firades flera gånger. Det var inte så att vi körde järnet, ifall det skulle bli hans sista, för det visste vi ju inte. Även om magen skrek ut sin rädsla och ångest dygnet runt. Men vi visste att Jeppe skulle bli riktigt dålig lagom till födelsedagen 30 oktober. Förberedelserna för benmärgstransplantationen var i full gång, och trots att han var uthållig som få, blev han allt sämre av det fruktansvärda artelleri som sprutades in i hans kropp. Så vi firade innan. Vi klippte inte hans hår där på hösten, eftersom vi visste att han ändå skulle tappa det. Som vanligt satt det kvar längre än förväntat, och det blev inte helt snyggt. Jag tror inte att han eller någon annan såg det.

Kusiner, moster och morbror från Slättberg kom på besök och det blev kalas igen.
Jeppe hade också ett barnkalas, med de viktigaste inbjudna. Han hade färgtema på sin dukning. Knasiga unge. Vi pysslade mycket och han jobbade hårt med att skriva inbjudningskorten. När han placerade ut de fem korten på bordet, satte han sig själv mellan tvillingsystrarna N och M, av vilken M sedan ett par tillbaka varit självutnämnd fästmö till Jeppe. Hon kommer fortfarande hit på Alla hjärtans dag och på Jeppes födelsedag med något litet till hans småbröder.
På hans riktiga födelsedag låg han i Uppsala. Hans pappa var med honom där och jag åkte tidigt hemifrån för att träffa honom. När jag kom till hans rum, jag tror att det var samma rum som han några månader senare dog i, satt han där med sin mormor och myste. Han hade en överraskning!

Det visade sig att ett par av sköterskorna och Jeppe hade bakat prinsesstårta som han skulle bjuda mig, pappa, mormor och kusin Viktor med familj på. Det blev en riktig födelsedag. Eftersom det var helg, var det ganska tomt på avdelningen och vi hade hela dagavdelningen för oss själva att ha kalas i.

Jeppe firade för allt han var värd, han var väldigt närvarande och jag tror att han uppskattade alla kalas lika mycket. Jag uppskattade också allas engagemang och kärlek, men det jag minns allra bäst och med mest värme är att en efterlängtad kusin kom och firade. Anton var här tolv dagar gammal.
Det var mycket som var svårt också. Jobbigast nu, när jag skriver om detta är, förutom det uppenbara, att jag inte har en aning om var Mattias är någonstans på alla dessa bilder. Jag vet inte ens om han var med på kalasen när hans storebror fyllde sex år.

Om att fylla år

Vi pratade om tårta i morse, jag och sjuåringen. Han tyckte att det var dags för lite sådant. Vi har ett hemligt projekt att vi ska kasta tårta på pappan när han kommer hem någon gång, men i dag handlade det mer om ett konkret sug efter att äta tårta.
"Ja, det blir väl tårta både på min och Jeppes födelsedag här framöver."
"Ja, då fyller ju Jeppe elva år."

Om han, min fantastiska sjuåring, visste hur han befriar låsta kedjor inom mig! Hur alla "tänk om Jeppe fått fylla elva" eller "nu skulle Jeppe ha fyllt elva" bara rinner ur i den ränna av kaosrester som ständigt måste ut. Jeppe fyller elva, oavsett var han är och det ska vi fira med massor av prinsesstårta.

Själavård

Jag är inte särskilt bevandrad i kristen tro eller tradition. Den senaste tiden har jag dock funderat på begreppet själavård. Det har en viss - eller flera - betydelser, det vet jag. Men jag tänker ändå låna begreppet till det jag behöver det till nu.

Jag inte bara sörjer Jeppe, jag vårdar honom också. Jag vårdar minnet av honom, bilden av honom, orden om honom, kärleken till honom. Jag vårdar med största intensitet den delen av mitt liv som var med honom. Det är själavård, vård av både hans själ och min.

I hjärtat

Mitt hjärta har fem rum. Ett för oss var. De är alla sammanbundna med miljoner små kärl och nerver, även om de är tydligt åtskilda från varandra. När ett rum skärs bort, blir alla sammanbindande trådar avklippta. Mitt itu. Men de försvinner inte utan i trådarnas ändar sipprar alltid lite blod och vid ansträngning pumpar blodet skoningslöst ut i tomma intet. Min kärlek till Jesper finns således alltid kvar men dräneras på kraft hela tiden. Det öppna såret är ju förbundet med oss alla och alltså påverkas de andra rummen av min kraftlöshet. Det blir mindre ork att älska de andra. Inte för att jag bara älskar Jeppe utan för att vi alla sitter ihop och vi alla blöder lite i ändarna av oss själva.