Omväg

Det är en grådassig söndag förmiddag i november. Det är tur att jag är på en plats jag tycker om, med en människa jag tycker om.

Jag och min man vaknar på hotell Gillet, mitt absoluta favorithotell i världen sett till minnen som samlats in. Kvällen innan hade vi tagit ett par glas med ett par mycket angenäma Uppsala-bor och tillika vänner. Efter en god middag för maken och en okej middag för mig, somnade vi tidigt och sov gott. Trots många timmar i horisontellt läge bestämde vi oss för att skippa allt och ägna förmiddagen åt att hänga på hotellrummet. Det gjorde vi.

På väg ut ur centrum säger jag åt min man att svänga upp mot sjukhuset. Jag lovar att vi inte ska gå in. Bara stanna vid ingången och känna lite. Jag tror att min man behöver det eftersom han har svårt med sorgen. Tycker jag.

Vi måste åka en omväg på grund av byggen, som alltid i Uppsala. Jag berättar lite om husen vi passerar; universitetsbyggnader, Skandion-kliniken och Ronald McDonald-huset som jag haft förmånen att få vara med när det invigdes. Vi svänger in mot barnsjukhuset och som alltid kommer avfarten lite snabbare än vad hjärnan vill minnas sedan sist. Nya hus byggs. Men barnsjukhuset är detsamma.

Jag ser balkongen där jag för första - och sista - gången hörde min man skrika av ångest. Han skrek: "Han kommer att dö!" när Jeppes andra återfall var ett faktum. Jag ser gården utanför Lekterapin dit vi aldrig kom ut. Jag ser vägen ner mot det förhatliga garaget under huset. Garaget som var trångt, luktade bensin och stängde oss inne, ute från resten av världen. Vi svänger fram till ambulans- och taxiangöringen. Min man stänger av bilen.

Jag berättar vad jag minns. Min man minns inte samma saker. Så är det alltid. Vad som egentligen är sant vet jag inte, och för det mesta spelar det ingen roll. Jag vänder huvudet mot min man som ser tung ut. Huvudet är fullt av det onda. Men det är jag som gråter.

Klockan är ungefär två på morgonen den 9 juli 2006. Jeppe har varit död i drygt tre timmar. Fonus-herrarna har kört Jeppe och oss i hissen ner hit, där bårbilen väntar. Det är så varmt. Jeppe ligger under sin Spindelmannen-filt med en tag runt ena stortån som bekräftar att han är han. Hans bleka, lena kinder lyser i sommarnatten och det mörka håret bildar en krans mot den vita kudden. Fonus-killarna öppnar bilens bakdörrar. De skjuter in Jeppe i bilen. De stannar upp en mikrosekund och bugar sedan synkront innan de stänger dörren bakom mitt barn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag har aldrig lämnat honom själv förut.

Min man startar bilen och jag gråter. Vi far de 18 milen hem igen, som så många gånger förut. Det har gått tio år sedan den där natten men varje kilometer är fylld av min oro över barnet i bilen framför. Fryser han? Är han rädd när jag inte är där? Vem är jag som lämnar mitt barn ensamt?