Till dig som gav

Jag vet inte mycket om dig. Men jag tänker på dig väldigt ofta. Jag vet inte vad du heter, hur du ser ut eller vad du tycker om att göra. Ändå älskar jag dig mer än jag kan beskriva. Jag vet att du är man, kanske 25-35 år. Jag vet att du åtminstone har levt delar av ditt liv i Tyskland. Jag vet att du gav något ofantligt stort till oss, utan att veta vem du gav det till. Jag önskar att du hade fått se den där sexåriga pojken som fick din gåva.

I november 2005 gav du din benmärg till en helt främmande person. Jag tror att du skulle ha blivit glad över att se att det var Jeppe. Din märg hämtades ur din kropp in i en plastpåse som flögs till Arlanda och därifrån kördes i en bil till avdelning 50 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vad tänkte du när du lämnade en sådan ofantlig gåva?

På rummet där din benmärg hängdes upp på en droppställning satt en mycket sjuk liten pojke. Han spelade Vändåtta och Skitgubbe med en sjuksköterska medan din gåva flöt in i hans kropp. Pojkens föräldrar tittade förundrat på när inget hände under tiden det största av allt pågick. Efter månader av behandlingar, kräkningar, ångest, isolering och trötthet, satt vi plötsligt där och tittade på när din röda present helt odramatiskt tog plats i vår son.

Jag tror att du skulle bli ledsen om du fick höra att din gåva inte räckte så långt som vi alla hoppades på. Men du skulle säkert förstå att det inte berodde på det du gav utan att det bara inte gick ändå. Jag skulle vilja säga dig att du gav oss hopp. Du gav mig många dagar med Jeppe som jag inte skulle ha fått utan dig. Ett helt halvår fick han leva efter att du delade med dig av dig själv till honom.

Av hela mitt hjärta, tack för att du gav oss det.