Det händer väldigt sällan att jag tappar orden. Det har inte hänt nu heller, utan snarare är det så att orden, känslorna och kraften är så många och i så varierande intensitet att de inte riktigt kan samsas om rätt utkanal. Jag vill säga så. Jag vill säga si. Jag vill inte säga något. Utöver det ligger också ett jobb där jag sitter framför datorn mest hela dagen med orden bubblande i bröstet, under ytan.
I mitt förra inlägg var jag lite putslustig och försökte beskriva min önskan om att leva på choklad allena. Gud, så barnsligt. Jag skäms och tar tillbaka det.
Jag fyller år snart. Det är trevligt. Trevligt är också att jag passar på att åka bort då, så min familj får fira min födelsedag utan mig. I helgen som var, kom de som var lite mer välplanerade, hit för att fira mig. Då fick jag lite presenter, det är ju också trevligt. Jag fick bland annat en bok.
Jag fick boken "Kärleksmums" som presenterar sig som en hyllning till livets goda extra allt. Och jag konstaterar lyckligt att det finns fler som fattat att godis och glass tillsammans bara blir bättre. Recepten, bilderna och de underbara ordspråken ("Det som göms i sockerlag kommer att göra dig glad") är som en sinnebild för hur mitt liv skulle vara om jag bara fick någon att vetenskapligt bevisa att det går att leva på choklad allena.
Att vara i sorg, eller depression eller bara allmänt nere, gör att det kan vara svårt att få fingrarna ur. Och när man väl hamnat i soffläge, är det lätt att stanna där. I dåliga fall i sällskap med en massa choklad. I sämsta fall i sällskap med alkohol. Det sistnämnda är jag inte orolig för, för egen del men jag ser tendenserna runt på ett och annat ställe. Även de mest aktiva kan ta till alkoholen för att döva det onda.
Jeppes sjätte och sista födelsedag firades flera gånger. Det var inte så att vi körde järnet, ifall det skulle bli hans sista, för det visste vi ju inte. Även om magen skrek ut sin rädsla och ångest dygnet runt. Men vi visste att Jeppe skulle bli riktigt dålig lagom till födelsedagen 30 oktober. Förberedelserna för benmärgstransplantationen var i full gång, och trots att han var uthållig som få, blev han allt sämre av det fruktansvärda artelleri som sprutades in i hans kropp. Så vi firade innan. Vi klippte inte hans hår där på hösten, eftersom vi visste att han ändå skulle tappa det. Som vanligt satt det kvar längre än förväntat, och det blev inte helt snyggt. Jag tror inte att han eller någon annan såg det.
Det visade sig att ett par av sköterskorna och Jeppe hade bakat prinsesstårta som han skulle bjuda mig, pappa, mormor och kusin Viktor med familj på. Det blev en riktig födelsedag. Eftersom det var helg, var det ganska tomt på avdelningen och vi hade hela dagavdelningen för oss själva att ha kalas i.
Det är en förhärskande teori, och ofta en fungerande sådan, i vårt samhälle att man ska leva i nuet. Ta tillvara på dagen och uppleva det lilla i tillvaron. Precis om det skriver jag ibland, och således är även jag inlemmad i tankesättet.
En klok kvinna, och tillika min terapeut under ett år (ja, det året Jeppe var nytransplanterad och sedan dog) sa vid ett tillfälle: "Utan en framtid finns inget nu." På tal om att jag kände mig stressad över allt jag missade i nuet, genom att inte vilja, orka eller kunna göra något annat än att vara med Jeppe. Det funkade för mig. Inte förrän jag kunde börja se en framtid, kunde jag börja träna på att leva i nuet. Sedan dog Jeppe, och jag har inte riktigt fått till det där än. Framtiden är fortfarande bara en lång räcka med tid.
Tänk dig att du är med om en svår olycka eller sjukdom, och du förlorar din högerarm. Om du är vänsterhänt tänker vi oss för enkelhetens skull att det är din vänstra arm som amputeras.
Med den långa tiden kommer du förhoppningsvis att leva ett ganska vanligt liv. Du gör det som alla andra gör, det mesta lika bra som alla andra. De runt om dig tänker inte så mycket på det längre, att det faktiskt är något med dig som det inte är med alla andra.
Västanå teater ger i år En midsommarnattsdröm. Uppsättningen är fantastisk och de spelar en bit in i september. Hinner du inte i år, så boka in en tripp till Sunne nästa år. För med Västanå teater är det så, att det spelar inte så jättestor roll vad de sätter upp, upplevelsen är maffig och magnifik oavsett. Musik och scenografi på ett sätt som du inte sett förut har de, och i år fick Shakespeares drama finna sig i att utspela sig i Sverige. Alltså, lite mer, lite annorlunda och mycket fräckare än annan teater.
Jeppe är längst fram. Så är det bara. Det kan tyckas orättvist mot mina andra barn och mitt liv i övrigt. Ändå, låter jag Jeppe vara längst fram. De andra två skönheterna har jag förmånen att se på varenda dag. Jag kan lukta, kittla, bråka, skälla, leka, äta och sova med dem. Det kan jag inte med Jeppe. Så då låter jag honom vara först i andra sammanhang. Som detta till exempel.
På Jeppes sista jul fick han, bland annat kan jag tillägga, Optimus Prime, ledaren för Transformers. En svindyr, svårbyggd leksak som han var omåttligt stolt över. Han hade sett tecknad film med Transformers, ärvd av kusinerna, som om möjligt var ännu sämre än den vi såg häromdagen. Och Jeppe älskade den.
Jo, till syvene och sist, skriver jag för mig själv. Det är en slags rening- och rensningsprocess för att få ur mig allt det onda och det goda. Därför har jag inte gett någon bakgrund till Jeppes död, eller berättat om mig själv på något kronologiskt sätt. Jag tänkte att du som läste ändå redan visste. Och nu är det inte så. Men jag tänker inte ändra på mig. Jag vet att det är texterna om Jeppe som får mest uppmärksamhet, men jag tänker fortsätta att skriva om annat också. Bakgrunden till denna blogg finns i inläggen sammantaget. Vill du som läsare veta mer, får självfallet fråga om du vill. Jag älskar att prata om Jeppe, det ger tyngd åt hans existens. Han finns när vi pratar om honom.
Det där med att skilja på mitt och ditt är sällan något problem för de flesta av oss. Jag lyckades inte ens sno ett Bugg på Lill-Kometen, vilket då på något sätt ändå var ett krav för att vara i den fräna klungan. Möjligen har jag glömt att lämna tillbaka något jag lånat, och jag blir blossande röd bara jag tänker på att jag kanske - visserligen ovetande - är skyldig någon pengar. 
Ett av Jeppes allra tydligaste kännetecken var integriteten. Om jag då berättar hans historia, har jag då tagit något som inte är mitt? Om jag inte berättar hans historia, försvinner en del av min egen berättelse då?
Jag tänker inte sluta längta (framför allt inte efter Jeppe eller andra sådana där mer positiva, hemliga längtor). Jag tänker inte heller sluta dela andras längtor. Men jag ska bli bättre på att ge mina längtor sina egna värden, oavsett hur hårt, svårt eller gott du längtar efter något. Detta är en uppmaning till dig - längta efter det du vill, hur mycket du vill och på det sätt du vill. Ge längtan en plats bland alla andra viktiga sysslor du har.
Nu såg jag den igen. Den är fortfarande ruskigt bra, men jisses vad tio år gör med människor. Och då pratar jag inte om filmens människor, de är helt up-to-date. Jag menar mig. Jag tycker verkligen inte att jag har någon fyrtioårskris, men den här filmen slår mig i magen på ett sätt som var helt otänkbart för tio år sedan. Jag är ju där nu, där Lester och Carolyn Burnham är i filmen. Förhoppningsvis inte en tiondel så skruvad som de är, men ändå. Upplevelserna av livets ändlighet, och ibland totala tomhet, är mycket tydligare för mig idag än när jag såg filmen sist.
En sista liten reflektion över tidens påverkan på mitt sinne. När jag såg filmen första gången, var grannpojken Ricky Fitts obehaglig och knäpp. Nu är denna voyeur och haschlangare en alldeles begriplig och ganska mysig person. Jag befarar att det inte är bara min ålder som påverkar min syn på honom, utan också tidens anda. Det skrämmer mig lite.
Det sägs att vi bär med oss dem vi förlorat inom oss. Det finns många bilder för det. Och även jag har skrivit om det tidigare. Om mina bilder, upplevelser och minnen av och med Jeppe som jag bär med mig i mitt bröst som klirrande guldpengar. Gnistrande, glimmande guldpengar i en skattkista, som aldrig blir tillräckligt full men ändå har det högsta värdet som går att mäta.
Så det du gör då är att du hottar upp det med denna lilla kletiga anrättning:
Jag började packa Jeppes saker. Pyjamas, kalsonger, de vanliga favoriterna. Spindelmannen-filten som jag senare skulle be Fonus-killarna att bädda kring Jeppe. Den gröna skjortan hängde struken i garderoben. Den hade vi köpt inför ett bröllop, en fest som vi njöt av innan beskedet kom några dagar senare. En cool grön militärinspirerad skjorta som han också skulle begravas i. Som han fortfarande bär.
Jeppe hade en bästis. Sådär på riktigt. Jag kan inte riktigt förklara hur det kom sig, för Jeppe och E var väldigt olika och de var långt ifrån alltid överens. Men de var bästisar i ungefär Jeppes halva liv. Att vänskapen kunde överleva sjukdomen, har säkert många förklaringar. En av dem är ändå att E´s familj är en sådan familj som man vänder sig till. Vi hade inte lärt känna varandra så väl innan Jeppe blev sjuk, men de blev snart viktiga och goda vänner till oss. Det är absolut inte så att andra vände sig bort, det var ingen som gjorde det. Men vissa människor står mer vända åt rätt håll på något sätt. Det är svårt att förklara, men när jag hamnade i kris, behövde jag människor på annat sätt än förut. Eller rättare sagt, för första gången var jag tvungen att erkänna att jag behövde människor. Jag behövde hjälp. Och då var det lättare med dem jag inte kände så väl. Och en del av dem stod vända mot mig, med öppna armar. E´s familj var sådana.
Nu har också mellanpojken upptäckt tiden. Överhuvudtaget är det mycket siffror, pengar och beräkningar. Lite tjatigt, måste jag erkänna. Men han upptäcker sin omvärld och livet vidgas, sträcks ut åt alla håll och kanter. Samtidigt så krymper den. Han är ett barn som mer än väl vet att livet är begränsat. Och hans önskan om mer tid tog sig ett mycket tydligt uttryck vid läggdags i kväll. När jag kramar och pussar enligt familjetradition och efter kvällens rutinbestyr, säger han med sin mun mycket nära min:
Bilden är tagen i slutet av juni 2006. Jag väntar på att pionerna ska slå ut för att kunna gå med den första till Kevins grav. Jag väntar också på att Jeppe ska dö. Och jag vet att nästkommande år, måste jag gå till två gravar med pionbuskens första utslagna blommor.
Om du härmar mig, kommer du att se hur mycket en sommar kan innehålla och vi kanske slipper tjata om allt vi aldrig hinner med. Det är fantastiskt mycket man faktiskt hinner med om man bara ser det.
Den första meningen - eller rättare sagt frågan - läste jag i tidningen "Vi i villa", en gratistidning bestående till nästan hundra procent reklam som dimper ner i brevlådan då och då. När så lite text ska produceras, borde det vara av god kvalitet. I det här fallet vill jag påstå att det inte var dåligt rent grammatiskt, men uruselt semantiskt. Ett villaägande par intervjuas med ett tiotal frågor om sitt hus. Efter frågan om vad de är mest stolta över borde det lilla reportaget avslutas. Men nej, man frågar paret:
Ibland låtsas jag att Lillån är paradiset på jorden. Det är inte så lätt när det händer saker, nära, nära, saker som jag inte vill förstöra det här inlägget med. Men emellanåt är det enkelt. I maj i min trädgård, då är det vackert på ett sätt som borde ligga paradiset nära. Och eftersom jag inte tänker mig ett paradis efter jordelivet, så kan gott detta vara mitt paradis.
Av lite mindre betydelse, men ändock en faktor som förhöjer känslan av idyll, är den lilla blomsterträdgården som ligger ett stenkast härifrån. Ett intressant par driver den, och säljer egenhändigt uppdrivna plantor. Det är så långt från Plantagen och Blomsterlandet du kan komma. På ett bra sätt. Åk dit, köp en blomma att ge bort. Kom hit, kika in i mitt paradis där pioner och längtan hör ihop.
som jag har fått av skribenten bakom http://siredison.blogspot.com/. 
Kommentarer överflödiga. Ibland säger verkligen en bild mer än tusen ord.
Inlägg
Alla kommentarer
