Köttkvarnen

Det här är min 40-årskris:

Köttkvarnen är stor och klumpig med ett rejält trähandtag. I den slemmiga ovandelen, med alldeles för liten öppning, stoppar jag ner fina relationer, händelser och egenskaper. Slamsiga rester av vänner från förr. Nyvunna kärlekar med lätt brända kanter. Smakbitar med essenser som skär sig. Sorgebarnet, hjärtebarnet och livets stora kärlek. Allt som är gott, allt som smakar skämt och äckligt, allt trycker jag medelst handkraft ner i köttkvarnens tomma innandöme.

Jag vevar, hårt och maniskt. Som en besatt sliter jag runt det omfångsrika innehållet. Jag hittar hela tiden nya grejor som måste tvingas ner i kvarnens glupande hål.

I andra änden är det än så länge helt tomt. Ingen finmalen färs. Ingen korvsmet med lagom mycket sälta. Bara tomt.

Men det kommer väl. Det ska bli mycket spännande hur det blir. Vem du blir. Vem jag blir. Vad jag vill.

Relationer

En stilla, långsam längtan ligger runt min mage. Jeppe ligger där och blir alltmer död. Tillvaron blir därmed ganska behaglig och mina ögon klarar av att se annat. Hela denna helg har och den förra har ägnats åt relationsprat. Både bakåt och framåt har diskuterats. Och nuet. En svag känsla av att kunna vara exakt här och nu har anats. Det är mäktigt fõr mig som inte sett röken av Carpe diem sedan februari 2004.

Så, mitt innerligaste och mest ödmjuka tack till er som gör detta möjligt. Jag är i sanning välsignad.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Hollywood-gråt

Det är min sjätte Allhelgona. Jag dröjer kvar hos Jeppe när svärföräldrar, maken, mellan och minsting går hemåt i mörkret.

Första gången efter Jeppes död, var jag hänförd av ljusen. Före den här mystiska lördagen var kyrkogården en plats för mig och Jeppe. Nu var vi plötsligt många om att tända alla dessa kärlekens ljus. Mäktigt och varmt delade jag med mig av platsen som annars var min, min, min. Nu, för sjätte gången, är jag mer stillsamt hänförd. Det är liksom lite kommers när folk springer som galningar runt, runt för att tända ljus och lägga ner obligatoriska kransar. Tystnaden och kärleken är inte så närvarande. Men ljusen glädjer mig fortfarande.

Jag tar ett djupt andetag och första hulkandet börjar. Jag önskar mig ett stilla Hollywood-gråt, som lämnar min perfekta makeup orörd och ger mig ett stilla skimmer av salighet. Lite luddig och fluffig i kanterna. Men istället kommer hulkandet, den förtvivlans gråten som ger snor på överläpp och tröjärm. Den våldsamma sorgen som lämnar maskiga rader av mascara på kinderna.

Det är därför jag sällan gråter när vi firar/sörjer Jeppe tillsammans. Jag skulle vilja gråta stillsamt av saknad. Men jag får ångest från helvete. Jag skäms inte för den, men den tar stor plats. Och skrämmer. Så, jag dröjer kvar och tänker att snor och tårar döljs bra i mörker.