Jag önskar er alla en egen 8 juli

Självklart önskar jag ingen av er förlusten av ett barn. Det behöver knappt sägas.

Men idag, 15 år efter Jeppes sista dag i livet, önskar jag ändå att ni alla hade en egen 8 juli. En dag när du kan börja gråta och inte behöver sluta. 

Du behöver inte skämmas för att det gör ont eller be dig själv att skärpa dig. Det är en dag för bara dig och det som gör ont i dig. Inga skuldkänslor för att du inte är mer tacksam och nöjd. Inget ursäktande för att du gråter trots allt fantastiskt du har i livet. Inget bita ihop. En dag där alla sorgliga låtar i världen får skjutsa på dina tårar och låta snoret rinna ohejdat. Alla bilder, minnesgåvor och brev får synas in i minsta vrå. De får läsas och gråtas över. Ohejdat. Länge. Vänner får kramas och tårarna behöver inte döljas. Du behöver inte svara i telefon. Du får skriva meddelanden om vad som helst och allt annat. Du kan ligga ner vid graven och gråta. Eller ta ett glas cava på stan med vänner. Det är din dag då allt som görs är vad din ledsenhet behöver. 

Om vi väljer 364 dagar med glädje och förhoppningar, kan vi unna oss en 8 juli var varje år. Eller 10 sådana om du behöver det, vad vet jag. Det vet bara du. Och det är ju din dag eller dina dagar att förfoga över.