Nya vägar

Det här är mitt 66:e inlägg. Och nu är det dags att vila från detta. Idéerna är långt ifrån slut, det känns som att jag har hur mycket som helst att berätta.

Jag har några trogna läsare - tack för att just du har tagit dig tid och för att du delar min värld.

Nu väntar annat, åtminstone ett tag. Jag har en examinationsuppgift att slutföra i en kurs. Sedan ska jag prova att hoppa. Våga ta steget mot att skriva det jag egentligen vill skriva. Måste skriva.

Jag kommer säkert tillbaka hit, om språnget tar slut i en duns eller om jag mellanlandar på en mjuk gren någonstans. Om det blir så, är du den första som får veta.

Perspektiv

Jag står och tittar ut genom det lilla köksfönstret ut mot den stenlagda gården. Huset är gammalt, det flyttades till sin nuvarande plats efter den stora stormen 1902. Dagen är överraskande varm och skön, det blev en extra sommardag.

Utanför fönstret sover min bebis i sin vagn. Sexåringen sitter mellan den lilla byns vackraste kvinnor. Den ena av dem är vithårig, lite rund och hela 75 år ung. Hennes liv, det lilla jag vet, är som en äventyrsberättelse, fast långsamt berättad. Den andra av dem har bott nästan hela sitt liv på denna gård, de senaste 30 åren i det röda gavelhuset som bakåt i tiden hyst både höns och tvättstuga.

Hon går inte ofta ut, men när småbarn kommer på besök, som idag, sitter hon i en och en halv timme ute i solen och berättar om huset och dess tidigare invånare. Det är en fröjd, nästan som en saga, att få sitta där och lyssna på historien i nutid.

Den lilla gården med dess två hus har alltid haft samma adress, och en brevlåda. Men för några veckor sedan damp ett brev ner från Skattemyndigheten. Gavelhuset har numera ett eget nummer. Damen boendes i huset skrattar när hon berättar att hon för första gången i sitt liv fått egen adress.

Undrar om vi ska köpa en brevlåda till henne när hon nästa gång fyller år? 97 år.

PSP

Jag ville egentligen inte att han skulle ha ett PSP (Playstation Portable). Han har ärvt en spelkonsoll av sin storebror och spelar mer än gärna Lego Star Wars framför teven i sitt rum. Vi begränsar det, och han accepterar det, men det är en lockelse och lite jobbigt är det med allt swooshande och swischande som lätt väcks upp i samspel med andra sexåringar. Så ytterligare ett spel verkade onödigt.

Men sommarens resor är långa och även om han har klarat dem bra förut, med hjälp av kritor, högläsning och legogubbar, bestämde vi oss ändå för att köpa ett begagnat bärbart spel. Ett PSP blev det, och kompletterades med Lego Indiana Jones, till barnets oerhörda glädje.

Och resorna blev så behagliga. Några färre kisspauser än det annars skulle ha blivit. Bebisen gnällde ju ändå, men det får bebisar göra när de inte gör annat än sitter fastspända i en bil. Maken, som behöver vara stor, stark och manlig, körde gärna sin familj genom det långa landet vi bor i. Sexåringen spelade. Och mamman då? Hon läste. Mer sträckläsning än hon har kunnat ägna sig åt det senaste året. Och hon tog sig en lur då och då. Rätt skönt alltså.Och eftersom resorna hade ett mål, fanns tid också för umgänge och mys. På något sätt blev alla lite nöjdare. Inte minst mamman. Som inte ville köpa vare sig pool eller PSP, men ändå var den som fick mest semester för pengarna.