På tal om...

... det förra inlägget, så skrev jag så här i min dagbok efter besöket hos begravningsentreprenören. Jeppe hade varit död i två dagar.

"Vi kan dock inte enas om vad det ska stå på bandet som en sista hälsning. Färgen på det går att tänka sig - vitt - men hur är det symboliska värdet i den sista hälsningen jag ska skicka min son? Vems jävla idé är det? Och varför accepterar jag det? Allt jag vill säga är bara mitt och Jespers. Jag sa inte tillräckligt medan han kunde höra mig och inget jag säger nu kan nå honom. Och det är bara honom jag vill tala med."

Jag småler för att allt är lika då som nu. Jag ler lite över att jag kallade honom Jesper. Det har jag inte gjort på länge nu. Jag känner avund mot Dagbokssarah, hon hade honom bara två dagar bort.

Du

Jag pratar sällan med dig. Talar till dig gör jag nog ännu mindre. Det är ju för att du inte hör. Däremot pratar jag om dig så ofta jag får tillfälle. Och jag tänker på dig hela tiden.

Jag vet inte varför jag måste tala till dig nu, jag vet ju att du inte hör. Jag vill inte att du ska höra. Den skräcken att tänka dig som närvarande men inte nåbar, är miljoner gånger värre än tanken på det tysta mörkret, där jag tror att du befinner dig. Dit jag också ska vad det lider. Jag vill inte att du ska vara här, när du ändå inte lever.

Jag vet inte varför jag måste tala till dig nu. Kanske bara för att jag älskar dig så. Kanske för att jag håller på att glömma bort hur din röst låter. Kanske för att jag måste få fantisera lite, om att du är här och hör mig.

Jag vill inte att du eller någon av dina bröder ska bära min sorg, men det är så ohyggligt svårt att inte ha dig här. Allt är så trasigt, och så svårt att lappa ihop. Jag vill inte att du hör mig, jag vill bara tala till dig en liten stund. Säga att jag saknar din hud, att jag längtar efter ditt skratt och våra ständiga bråk om stort och smått. Jag saknar kärleken mellan dig och din pappa. Den var större än allt jag sett.

Du, min stora sorg och skatt. Jag talar till dig för att det gör så ont.

Försvunna ord

Jag skrev ett urbra inlägg igår i droiden. Jag vet inte var mina ord tagit vägen och jag kan aldrig skriva om det. Det blir liksom lite platt.

Men kontentan var att jag är glad att jag är jag, för då är också du du. Och det funkar ju idag med.

Grått är ju också en färg...

...som uppenbarligen funkar bra hemma hos mig. Maken bygger nu upp det rivna vardagsrummet och planerna är att det ska gå i, ja, grått.

Published with Blogger-droid v1.7.4

I-landsproblem modell mindre

Jag har ett tudelat förhållande till mina träskor. Jag hade mina långt före er andra, den här gången alltså. Jag kan inte rå för det, men det kommer så naturligt för mig att bara vara rätt (och det där var rätt så ironiskt, om du inte greppade det direkt). Jag har dem för tredje säsongen och de har till och med lagats (trots att det finns massor av nya att köpa, imponerande eller hur?).

Men ju mer jag tittar (jag studerar alltid andra kvinnors kläder, när jag inte ägnar mig åt att skriva en massa parenteser förstås)desto tydligare blir det att träskor har blivit en sko för kvinnor i 40-årsåldern. Och det funkar ju liksom inte för mig (det skulle ju få mig att känna mig, typ, gammal). Lite som en tantsko anno 2011.

Så trots att de är snygga till min gröna klänning, som är ursnygg till min solbränna (och nu har jag slutat vara ironisk, om du inte greppade det direkt) så får de nog vila på skohyllan. Tills jag också närmar mig tantåldern, som för övrigt sägs vara helt inne igen.

Mörkandet

Det här är ett uppror mot mörkandet. Jag fick ett mejl.

Fina M förlorade sin man, oväntat och brutalt. Rent tidsmässigt är det rätt länge sedan. Men tid är skit, funkar inte som botemedel mot något. Kvar blev M med ett älskat barn. Och gud, vad jag vet hur man önskar att lägga hela sitt liv, sin framtida lycka i det lilla barnets händer. Och kanske har vi försökt att göra detta hemska, för att överleva. Jag tror att vi båda visste bättre och letade andra överlevnadsstrategier. Letar fortfarande.

För det är det mejlet handlar om. Det blir inte bättre. Ingen av oss tänker le sött och säga: "Tack för erfarenheten, jag blev en bättre människa." Skit djävla på dig, livet. Allt blev sämre.

Det utesluter inte att vi utvecklas som människor. Vi älskar och känner tacksamhet. Men först och främst definieras vi av sorgen och ensamheten. Mörkret. Som jag inte tänker mörka för att det ska bli mer uthärdligt för den som betraktar.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Kärlek i bilder

Kusin Viktor och Jeppe sommaren 2004


Jeppe och Mattias sommaren 2005


Jag, Mattias och Jeppe vintern 2006



Mattias - min skatt - sommaren 2007


Maken och Mattias sommaren 2008


Sigge våren 2009


Jag och Sigge sommaren 2010


Sigge sommaren 2011


Mattias sommaren 2011

Skönt

Published with Blogger-droid v1.7.4