Ytterligare paus

Nu har jag kommit dithän igen. Det är annat som pockar på mitt engagemang och min tid. Jag är så glad för att så många läser min blogg och för alla fina kommentarer jag fått här, och i verkliga livet. Jag kommer säkert tillbaka, kanske slänger jag in ett boktips här och nu bara för att. Men nu säger jag tack och hej för den här gången.
Sarah

Nej, jag vete f-n

Jag började jobba i dag efter semestern. Jag hade sett fram emot det. Men nej. Hm. Glad - inte alls. Nja. Jaha. Nähä. Nej, jag vete f-n. Jag hade exakt samma känsla vid exakt samma tid förra året. Och vem bär ansvaret för att det inte blir så nästa år? Moi, bara lilla jag.

Så i tankekaoset, känslogegget och en ständigt lurande depression, ägnar jag mig åt att fräscha upp mina Harry Potter-relationer (ser filmerna och ska snart läsa sista boken igen, i väntan på december) och att roas av nedanstående (länken finns till vänster).

Carpe diem och allt det där

Det är en förhärskande teori, och ofta en fungerande sådan, i vårt samhälle att man ska leva i nuet. Ta tillvara på dagen och uppleva det lilla i tillvaron. Precis om det skriver jag ibland, och således är även jag inlemmad i tankesättet.

Men så uppstår de där tillfällena när det inte längre är möjligt att blunda för det. Teori, javisst, men i praktiken? Jag promenerade med en god vän igår. Vi pratar om allt möjligt när vi ses, men Jeppe finns hos oss båda och det blir naturligt att vi pratar om det som är svårt. Det är bra för mig. Vid graven pratade vi om annat som också är svårt.

Och senare i duschen kom tankarna. Om flickan som i detta nu ligger på sin dödsbädd, ångestfylld och döende i cancer. Carpe diem liksom? Hon sörjer sitt bröllop som aldrig blir av. Njuta av stunden? Typ. Två av mina nära vänner är ofrivilligt barnlösa (de kanske är fler än två, men dessa två har delat detta med mig), hur kul är det att fokusera på nuet då? När man bara vill vara i en framtid? I en framtid med ett barn som de längtar efter, då kan de börja tänka på att njuta av nuet.

En klok kvinna, och tillika min terapeut under ett år (ja, det året Jeppe var nytransplanterad och sedan dog) sa vid ett tillfälle: "Utan en framtid finns inget nu." På tal om att jag kände mig stressad över allt jag missade i nuet, genom att inte vilja, orka eller kunna göra något annat än att vara med Jeppe. Det funkade för mig. Inte förrän jag kunde börja se en framtid, kunde jag börja träna på att leva i nuet. Sedan dog Jeppe, och jag har inte riktigt fått till det där än. Framtiden är fortfarande bara en lång räcka med tid.

Nej, jag fattar såklart poängen med att inte tappa bort sig själv i all stress och bara planera sönder sitt liv. Men det är så mycket enklare att skriva Carpe diem på en canvas-tavla och sätta upp på vägen, än att faktiskt göra det. Alla försöker, men alla har inte en rimlig chans.

Hudlös

Regnet gör ont

Jag är hudlös

Amputation eller Att förlora ett barn

Tänk dig att du är med om en svår olycka eller sjukdom, och du förlorar din högerarm. Om du är vänsterhänt tänker vi oss för enkelhetens skull att det är din vänstra arm som amputeras.

Smärtan var så stor att du förmodligen hamnade i chock, och med lite tur kanske du inte minns hela händelseförloppet av olyckan. När du vaknar upp, är det fortfarande rätt dimmigt, säkerligen en hel del morfin hjälper dig att leva i en glasbubbla. Där inne är du, och du kan inte rikigt förmedla dig till dem du ser utanför. Du känner igen dem, men var och en är lite olik sig. Eller är det du som har fått nytt seende?

Efter ett tag är du tillräckligt medveten för att prata lite. Alla är glada för att du finns, men ser på dig som om de inte är helt övertygade. Du sneglar hela tiden åt din högra sida, och ser det som fattas. Eller snarare ser du inte det du borde se. Långsamt, långsamt börjar du förstå vad som har hänt.

Du börjar röra dig långsamt, sätter dig upp och så småningom ställer du dig upp. Balansen finns inte där, och du rör dig försiktigt och inser sakteliga att du kommer att få lära dig allt igen. Om från början tas varje litet steg.

Inom en ganska snar framtid kommer du att kunna börja göra små, vardagliga saker med vänster hand som att äta, låsa dörren och knappa på tangentbordet. Det går i lite makligare tempo än förut, men det går. När en något längre period passerat, kanske du kan göra lite mer avancerade saker som att cykla och att köra bil.

Med den långa tiden kommer du förhoppningsvis att leva ett ganska vanligt liv. Du gör det som alla andra gör, det mesta lika bra som alla andra. De runt om dig tänker inte så mycket på det längre, att det faktiskt är något med dig som det inte är med alla andra.

Trots att allt ser enkelt ut för dig, är det mesta rätt svårt. Du har ofta fantomsmärtor i din arm som inte finns och ser ofta tillbaka på tiden som var före. När du ligger i din säng på kvällen, smeker du sakta din stump. Du talar stilla med dig själv, kanske till och med till armen som inte finns. Du lever, och är tacksam för det, men är för alltid en annan. En amputerad.

Foto: Mia Axinge

Sommarens höjdare

Tidigare i sommar skrev jag om allt bra som redan hade hänt, mest för att lägga märke till det jag gör och försöka peppa mig lite. Semester är liksom inte min grej. Ja, jag vet att det är som att svära i kyrkan att säga så, alltså lämnar jag det därhän. För nu. Efter det inlägget har det självklart lagts till fina grejor på min upplevelselista (jag repeterar: flest upplevelser när man dör, vinner).

Det är några saker som kommer fram när jag blundar. Simtur med två töser från Ludvika i en tjärn till exempel. Cykeltur med god vän. Bad vid långgrunt vatten med många barn och härliga vuxna. Men det jag ska berätta nu, är något som, vem du än är, kan njuta av.

Västanå teater ger i år En midsommarnattsdröm. Uppsättningen är fantastisk och de spelar en bit in i september. Hinner du inte i år, så boka in en tripp till Sunne nästa år. För med Västanå teater är det så, att det spelar inte så jättestor roll vad de sätter upp, upplevelsen är maffig och magnifik oavsett. Musik och scenografi på ett sätt som du inte sett förut har de, och i år fick Shakespeares drama finna sig i att utspela sig i Sverige. Alltså, lite mer, lite annorlunda och mycket fräckare än annan teater.

Om du får för dig att följa mitt råd om att besöka Teaterladan i Sunne, rekommenderas att du bokar ett teaterpaket på Hotell Frykenstrand och avslutar din kväll med att äta middag i den inglasade restaurangen och ser solen gå ner i Selma Lagerlöfs älskade sjö Fryken. Svårslaget, jag lovar.

Nedan ser du ett klipp från förra årets uppsättning av Kalevala.

Omformande associationer

Jeppe är längst fram. Så är det bara. Det kan tyckas orättvist mot mina andra barn och mitt liv i övrigt. Ändå, låter jag Jeppe vara längst fram. De andra två skönheterna har jag förmånen att se på varenda dag. Jag kan lukta, kittla, bråka, skälla, leka, äta och sova med dem. Det kan jag inte med Jeppe. Så då låter jag honom vara först i andra sammanhang. Som detta till exempel.

Trots det pratar jag inte om Jeppe jämt. Inte ens hemma. Det kan faktiskt gå dagar utan att vi pratar om honom. Då är det skönt att ha honom främst, så att han alltid är med ändå.

Och så kommer ibland de där märkliga tillfällena när han borde vara långt borta och det ändå kommer att handla om honom. Under ett par kvällar har jag och min man sett på förmodligen årets, kanske decenniets sämsta film. Det var en uppföljare, och ettan tyckte vi var en lättsam och underhållande action. Tvåan var obeskrivligt dålig. Så kan det gå, och det är lite fascinerande i sig.

Där, mitt i skitfilmen, säger jag till min man:
"Åh, Jeppe skulle älska den här. Vad roligt det hade varit och se denna med honom!"

Världens skitfilm kan vara världens bästa, bara man har rätta ögonen på sig. Filmen var Transformers: Revenge of the fallen.

På Jeppes sista jul fick han, bland annat kan jag tillägga, Optimus Prime, ledaren för Transformers. En svindyr, svårbyggd leksak som han var omåttligt stolt över. Han hade sett tecknad film med Transformers, ärvd av kusinerna, som om möjligt var ännu sämre än den vi såg häromdagen. Och Jeppe älskade den.

Så vem är jag att säga att filmen var dålig? Kanske var Jeppe smartare än jag. Filmvan var han definitivt. Cancerbarnen blir ju det. Då blir detta inlägg ändå ett filmtips. Se Transformers: Revenge of the fallen med rätt ögon och det blir säkert succé.

Prestationsångest

Tack vare två andra bloggare, "Annas anatomi" och "Dolce Bambini" (båda finns länkade till vänster) har ganska många människor hittat till min blogg. Det gör mig självfallet mycket glad, så tack Anna och Anna.

Men en del prestationsångest ger det ju också. En vän sa till mig i går att jag naturligtvis skulle fortsätta att skriva som jag alltid har gjort. Och det är ju klokt, det är ju därför några har läst mig och sedan länkat vidare. Ett gäng trogna läsare har jag också haft sedan jag började skriva. Men riktigt så enkelt är det inte. De som läser ska ju begripa det som står. Så hur gör man? För vem skriver jag?

Jo, till syvene och sist, skriver jag för mig själv. Det är en slags rening- och rensningsprocess för att få ur mig allt det onda och det goda. Därför har jag inte gett någon bakgrund till Jeppes död, eller berättat om mig själv på något kronologiskt sätt. Jag tänkte att du som läste ändå redan visste. Och nu är det inte så. Men jag tänker inte ändra på mig. Jag vet att det är texterna om Jeppe som får mest uppmärksamhet, men jag tänker fortsätta att skriva om annat också. Bakgrunden till denna blogg finns i inläggen sammantaget. Vill du som läsare veta mer, får självfallet fråga om du vill. Jag älskar att prata om Jeppe, det ger tyngd åt hans existens. Han finns när vi pratar om honom.

Så du trogna läsare - alltid roligt att se dig.

Och du nya - välkommen, både med och utan frågor!

En något äldre brud

Den här dagen, en vacker, varm och solig dag, för åtta år sedan, stod jag brud här hemma i min trädgård. Omgiven av vänner och släkt, var jag vacker som aldrig förr. Han, mannen vid min sida, var självfallet snäppet vackrare. Och som en liten krona på toppen i denna idyll, fanns vår snart treåriga, helvilda men för dagen finklädde son. Jesper.

På en liten platå som jag ser från flera av husets fönster blev jag fru. Det var vackert som attans och sedan partajade vi till tidiga morgonen, då vi äntligen hade vett att ta taxi till hotellet och låta bröllopsnatten också få bli bröllopsnatt, även om det enligt klockan redan var morgon. Jeppe hade jag nattat vid halv tolv i vagnen i trädgården, och han togs nu om hand av mostrar och kusiner. Så honom tänkte vi inte ett dugg på under vår bröllopsnatts morgon.

Dagen efter stod vi här, bland familj och feststlitna trädgårdsdetaljer, och lovade varandra att det från och med den stunden skulle bli lite lugnt. Kärlek, barn, hus och bröllop på fem år kunde ju gott belönas med en mer stillsam tillvaro.

Ett halvår senare var jag gravid, lycklig men inte välmående. När den bedårande mellanpojken fötts, dröjde det bara fyra månader tills Jeppes diagnos ställdes. T-ALL, stadium fyra, högriskbehandling.

Under de kommande två och ett halvt åren fanns ingen vila överhuvudtaget. Det vet ni som har varit i denna märkliga kokong av kortison, cytostatika, strålning, operationer, väntan och kärlek. När de två och ett halvt åren tog slut och inga andetag mer hördes, var jag för trött för att vila. Och på samma bänk som jag och min man betraktade världen, kan jag i dag se ut över kyrkogården där Jeppe vilar.


Två år sedan upplevde jag den mest märkliga blandning av lycka och sorg när pojke nummer tre kom till världen. Han fyller snart två år.

I åtta år har vi försökt vila. Utan resultat. I morgon ska jag ta med min man ut i trädgården och göra ett nytt försök. Nu behöver vi pausa från alla stora händelser.

Och i samma ögonblick som jag skriver det, vet jag att det inte går. Livet pågår runt om mig hela tiden, oavsett jag vill eller inte.

Mitt och ditt

Det där med att skilja på mitt och ditt är sällan något problem för de flesta av oss. Jag lyckades inte ens sno ett Bugg på Lill-Kometen, vilket då på något sätt ändå var ett krav för att vara i den fräna klungan. Möjligen har jag glömt att lämna tillbaka något jag lånat, och jag blir blossande röd bara jag tänker på att jag kanske - visserligen ovetande - är skyldig någon pengar.

I relationer har det inte varit helt hundraprocentigt, och inte heller lika enkelt som med prylar och pengar. Nog har jag umgåtts med någon av det motsatta könet, som tillhörde någon annan. Det svider än i dag. Jag har till och med umgåtts med det motsatta könet, trots att jag tillhörde någon annan. Märkligt nog svider det inte alls. På något plan.

Inget av det ovanstående är något problem i dag. Det som handlar om mitt och ditt nu, är berättelserna. Om någon ger mig ett förtroende och ber mig att behålla det, då klarar jag det. Men om någon delar något med mig, utan att uttryckligen be mig bevara det inom mig, är det då mitt att förvalta på det sätt jag själv behagar?

Ett av Jeppes allra tydligaste kännetecken var integriteten. Om jag då berättar hans historia, har jag då tagit något som inte är mitt? Om jag inte berättar hans historia, försvinner en del av min egen berättelse då?