Den breda sorgen, del 5

Din röst. Din hud. Dina andetag mot mina.

Den breda sorgen, del 4

Mellan berättar i mitt tycke helt apropå, att det var synd att han inte fick säga hejdå till storebror. Jag tappade kontakten med mina lungor, och talade om att vi aldrig talade om för Jeppe att han skulle dö. Den blicken Mellan gav mig, får jag bära nu. Det ultimata sveket att ljuga för sitt barn.

På hela sommaren har jag inte orkat vara hos Jeppe på kyrkogården. Inte heller har jag varit med honom särskilt mycket någon annanstans heller. Nu sätter jag mig hos honom. Plockar lite gräs som växer in mellan stenarna. Pratar högt. "Förlåt. Jag var feg. Jag gömde mig bakom att du var liten och övertygade mig själv om att det var bäst att du inte visste. Men såklart att du förstod. Om du orkat, hade kanske också din blick visat hur mitt svek kändes. Förlåt."