Mitt ytliga jag

Vid dagislämning kom den första: "Vad fin du är, Sarah." Till lunch kom nästa. Precis vid helgens inträde, när jag går mot cykeln, kommer den tredje. Den kom också med: "Du är en medarbetare i världsklass." Nästan hemma kom den fjärde. Fast mer med ord som "skitsnygg". Det funkar också. Fyra på en dag. Det är världsklass. Och om jag inte vore jag, skulle det räcka med ett kaxigt blogginlägg och en njutbar fredag. Men såklart måste jag ju analysera detta, att bara njuta vore för enkelt. Lite tillkrånglat, s'il vous plait. Varför idag? Samma tråkiga hårspänne som många dagar. Lite för lite smink, som de flesta andra dagar. Samma rassel på armen som nästan alla dagar. Jeans. Men så tog jag pumps, det har ju varit sommar idag. Det är inte varje dag, inte heller chockerande olikt mitt vanliga jag. Och så, det som kanske avviker. En blus. Av det sötare slaget. Och då blir jag fin. Men vad fan, jag gillar mig bättre när jag tror att jag är lite avslappnat rockig. Lite cool. Så att mina två, rätt blygsamma tatueringar nästan syns genom kläderna. Så det här blir lite förvirrande. Ska jag gilla mig själv som jag? Eller ska jag njuta av att andra gillar mig? Ärligt? Både du och jag vet vilket svar som är mest politiskt korrekt. Men ärligt?

Jag och tiden

Det är här mitt tvåhundraförsta inlägg. Och det är tillägnat mig själv.

Jag har länge letat efter den Sarah som fanns före. Jag minns inte riktigt hur hon var, eller varför hon var sådan, men jag vill gärna veta. Jag letar mestadels förgäves, hon finns ingenstans att uppbringa mer än på bild och i några ögonblicksbilder.

Jag undrar vem hon är nu. Jag undrar jävligt mycket skulle man kunna säga. Fyrtioårskrisar kan man också basunera ut, om det skulle vara nödvändigt. Jag formulerar mina egenskaper i jobbansökningar, i bloggen, för mig själv och för andra (och du, tack för att du orkar lyssna). Men blir inte ett dugg klokare på vem hon är, den där mörka tjejen som just nu sliter rätt hårt för att få det hela att hänga ihop.

Och så i bilen, när Märk hur vår skugga skrålar för femte gången på raken, så tänker jag. Igen. Skit i samma vem hon är. Frågan är ju hur jag vill att hon ska vara. Det första ordet som slår mig är stark. Jaha, då så. Då får jag väl börja där då.

Byta

Vi såg på en film i går, jag och pojkarna. Minsting ville gärna byta ut sin egen mot den tecknade filmens mycket väna moder. Helt seriöst. Jag skojade lite och sa att storebror och pappa nog ville ha just mig kvar. Men se, det trodde inte minsting på. Jag vände mig mot storebror - för att rädda mitt sårade modershjärta - och frågade om inte i alla fall han ville ha mig kvar. Han svarade:
- Jo, men om du dör så vill jag ha en annan mamma.

Mitt sårade modershjärta fick sig en behövlig perspektivvändning. Mamma-uppdraget är ju faktiskt inte för min skull, utan för deras.

En upplevelse i repris

Förra året skrev jag så här om Västanå teater och den upplevelsen.

I år var det dags för ett av mitt hjärtas alla älskare, nämligen Gösta Berlings saga. Den nådde inte höjdaren förra året, men är ändå en upplevelse som går utanpå det mesta.

Och hotell Frykenstrand ser inte mycket ut för världen, men vilket ställe. Vilken utsikt. Vilken service. Vilken paus.