Paketinslagning

Så här lagom till Lucia, funderar jag på alla er stackare som mals ner till en sörja i min köttkvarn. Varenda liten och stor relation ska ses över. Som en verksamhetsöversyn på jobbet ungefär. Allt åker med, bra som dåligt.

Men så är det ju snart jul, och friden och kärleken ska väl få plats i mitt navelskåderi också. Därför kör jag in handen i kleten, använder fingertopparna och plockar fram godbitarna. Det som är värdefullt. Jag gör dem glänsande, glittriga i fina paket. Jag lägger dem i en stor och brokig hög. Beskådar. Där finns du, med viktigaste vänskapen. Där finns vackraste systrar i världen. Och du, med händer för glädje, tröst och lust. Där finns mellans busiga önskan om pusskalas och hårdkill. Minstings brottningslekar och värmande kropp. Krisande, strålande väninnor.

Jeppes krulliga hår, frågvishet och sparkande ben blir alla varsitt blänkande guldigt paket. Och min hög av kärlek är så stor, så stor. Värkande och slitsam, ja, men stor, värmande och min att älska allt jag kan.

Köttkvarnen

Det här är min 40-årskris:

Köttkvarnen är stor och klumpig med ett rejält trähandtag. I den slemmiga ovandelen, med alldeles för liten öppning, stoppar jag ner fina relationer, händelser och egenskaper. Slamsiga rester av vänner från förr. Nyvunna kärlekar med lätt brända kanter. Smakbitar med essenser som skär sig. Sorgebarnet, hjärtebarnet och livets stora kärlek. Allt som är gott, allt som smakar skämt och äckligt, allt trycker jag medelst handkraft ner i köttkvarnens tomma innandöme.

Jag vevar, hårt och maniskt. Som en besatt sliter jag runt det omfångsrika innehållet. Jag hittar hela tiden nya grejor som måste tvingas ner i kvarnens glupande hål.

I andra änden är det än så länge helt tomt. Ingen finmalen färs. Ingen korvsmet med lagom mycket sälta. Bara tomt.

Men det kommer väl. Det ska bli mycket spännande hur det blir. Vem du blir. Vem jag blir. Vad jag vill.

Relationer

En stilla, långsam längtan ligger runt min mage. Jeppe ligger där och blir alltmer död. Tillvaron blir därmed ganska behaglig och mina ögon klarar av att se annat. Hela denna helg har och den förra har ägnats åt relationsprat. Både bakåt och framåt har diskuterats. Och nuet. En svag känsla av att kunna vara exakt här och nu har anats. Det är mäktigt fõr mig som inte sett röken av Carpe diem sedan februari 2004.

Så, mitt innerligaste och mest ödmjuka tack till er som gör detta möjligt. Jag är i sanning välsignad.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Hollywood-gråt

Det är min sjätte Allhelgona. Jag dröjer kvar hos Jeppe när svärföräldrar, maken, mellan och minsting går hemåt i mörkret.

Första gången efter Jeppes död, var jag hänförd av ljusen. Före den här mystiska lördagen var kyrkogården en plats för mig och Jeppe. Nu var vi plötsligt många om att tända alla dessa kärlekens ljus. Mäktigt och varmt delade jag med mig av platsen som annars var min, min, min. Nu, för sjätte gången, är jag mer stillsamt hänförd. Det är liksom lite kommers när folk springer som galningar runt, runt för att tända ljus och lägga ner obligatoriska kransar. Tystnaden och kärleken är inte så närvarande. Men ljusen glädjer mig fortfarande.

Jag tar ett djupt andetag och första hulkandet börjar. Jag önskar mig ett stilla Hollywood-gråt, som lämnar min perfekta makeup orörd och ger mig ett stilla skimmer av salighet. Lite luddig och fluffig i kanterna. Men istället kommer hulkandet, den förtvivlans gråten som ger snor på överläpp och tröjärm. Den våldsamma sorgen som lämnar maskiga rader av mascara på kinderna.

Det är därför jag sällan gråter när vi firar/sörjer Jeppe tillsammans. Jag skulle vilja gråta stillsamt av saknad. Men jag får ångest från helvete. Jag skäms inte för den, men den tar stor plats. Och skrämmer. Så, jag dröjer kvar och tänker att snor och tårar döljs bra i mörker.

Jag behöver dig

Sorgen mäter mig uppifrån och ner. Jag står inte ut. En 36-åring misstänks ha våldtagit en treårig flicka. Och sin dotter. Och sin son. En bebis dör under oklara omständigheter, pappan misstänks men frias. Nyheternas ångest flimrar. Jag står inte ut. Jag är utan hårda kanter, utan hud.

Kan du låna mig lite av din hud? Så att jag står ut?

Mer ur gamla texter

Tiden stannade i mitt vardagsrum. Mattias försvann bakom mina tankar och allt var Jesper. Jeppe var allt i min långsamma bearbetning av informationen som gick sengångarsteg. Jag rörde mig i flytande honung och vred huvudet mycket sakta mot fönstret som vette ut mot vår vintertrista trädgård. Där och då var jag, mitt i livet och inget i livet var längre mitt. 

En saknad

Jag ville säga något extra fint i dag. Till Lina. Och kanske mest till Linas mamma. Men en pudel förekom mig, och jag gråter och hittar inga ord. Så gå till pudeln och se hans hyllning till Lina, som förlorades för fem år sedan just i dag. Linas pappa är italienare, så förstår du kanske ännu mer vilken smart och empatisk pudel Sir Edison faktiskt är.

Sir Edison - mitt liv som pudel

Ur "Brevet till Jeppe"

Hon ville så gärna tro att han var i himlen, hennes Himmelprins. Men sanningen var och förblev att han var ett ruttnande lik ett par meter ner under jorden. Hon tänkte ofta på hur han såg ut därnere, om det fanns något att fortfarande känna igen. Att älska. Ändå, det hade varit mest bekvämt att säga till folk att hennes ena son var i himlen, det var ju det de flesta ville höra. När hon emellanåt var kräktrött på att förställa sig, sa hon som det var att, nej, han är ingenstans. Han är död. Och den förfäran som hon möttes av, gjorde att hon skapade sig sin Himmelprins. Då fanns han där för att kunna återberätta för andra om. Och effekten blev ju, såklart, att hon ibland satt och tänkte på honom som sin Himmelprins. På sin månskärva, med svängande ben och fiskespöt dinglandes ovanför himmelsvattnet, satt han där. Ouppnåelig, men vacker och hel. Och hon fördjupade sig i latinamerikanarnas magiska realism, där lögnen var en del av tillvaron, där lögnen var en del av sanningen.

Kärleken, den ljuva

Kärleken har många sidor, och jag har förmånen att få ta del av flera av dem.

Minsting är tre år, och inte helt förtjust i att borsta tänderna. Det är ett överstigligt dilemma. Det går att lösa med allehanda tricks, inte minst när storebror är inblandad. Men så en morgon i förra veckan, kryper minsting upp i min famn, öppnar munnen snällt och lutar sin panna mot min kind. Jag borstar. Han sitter blickstilla med sin lenhet mot min. Och världen är vänlig nog att stanna upp för en minut eller två.

Denna morgon kommer mellanpojken in i sovrummet snyftandes. Han kryper in under täcket hos mig, och ber om ursäkt för att han blöter ner min arm med sina tårar. Han berättar om sin mardröm, som inte är nådig. Den innehåller död, bland annat. Minsting säger:

"Jag vill inte dö. Jag vill vara hos mamma."

Det finns mycket mer att skriva om kärleken, och min tacksamhet för dig som ger mig den. Jag återkommer i saken, jag lovar.

Att förstå, eller inte

Jag visste att Jeppe skulle dö. Jag förstod det inte. Men jag visste.

Att veta är att förnuftsmässigt registrera något. Vetskapen är rätt ytlig men ger dig ändå möjligheter att välja hur du vill agera. Under Jeppes tre sista veckor i livet tog jag rätt många, onödigt svåra, beslut. Jag upplever de flesta av dem förnuftsmässiga. Åtminstone utifrån den verklighet jag hade då. Att förstå är flytta in visdomen i blodomloppet och låta den sjunka in i kroppens minsta beståndsdelar. Vissa saker ligger där från början. Vissa saker kommer dit utan ansträngning. Som kärleken, som faktiskt både är en förnuftsmässig vetskap men i allra högsta grad en känsla, en förståelse av sitt eget väsen. När min mellanpojke föddes, kom kärleken som ett slag i magen. Vare sig förr eller senare har jag känt något liknande. Med det kom också en vetskap om att det är så här är det är, och jag förstod för första gången hur stor min kärlek var till Jeppe, som redan var fyra år. I fyra år hade jag inte vetat, inte heller kunnat förstå.

Nu har det gått över fem år på andra sidan, den utan. Jag har hela tiden vetat att han är död. Tro mig, det är det enda min hjärna sysslar med. Så jag vet. Jag visste att han var död när andetagen dog ut, bröstkorgen sjönk ihop och mitt hjärta skrek rakt ut i en tystnad tyngre än trohet. Men jag förstod inte. Det fanns inte i mitt system. Jeppe är död. Bara ord, ingen känsla som går hela vägen in. Jag pratar om det. Jag sörjer. Jag längtar. Men saknar inte. För att sakna, måste jag förstå.

Någon gång händer det att förståelsen öppnar sitt fula tryne,och försöker locka in mig i hans oåterkalliga kyla. Ormen vill ge mig sitt allra mest lockande äpple av finaste guld. Men jag värjer mig för hålen som öppnar sig, kravlar mig fast vid mig själv, vid dig, vid Jeppe. Jag vet. Men jag förstår fortfarande inte. Och vill inte heller.

Tomas, älskade Tomas

Ingen poet, av dem jag läst, fångar min sorg såsom Tomas Tranströmer. Ett Nobelpris är det minsta han kan få, men gör honom stor i världen. Mitt allra ödjukaste grattis.

"Minnena ser mig
En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande."

Vilse

Jag är vilse. Min inre kompass åker virvelvind utan början, utan slut. Jag vet inte vad som är min plattform, jag vet inte vad som är mitt mål. Jag är vilse på jobbet. Jag är vilse i kärleken. Jag är ensam, men ändå inte.

Jag tar en promenad med stavarna i femkilometersspåret. Det är bra. Tydlig början, tydligt slut och kompassnålen hejdar sig lite. Vickar lite åt sidorna, men håller sig ändå mot norr. I bilen på väg till affären kommer tårarna. De kan jag, och virvelvinden blir radiostyrda bilar. Om det bumpar i, sitter jag ändå stabilt. Jag tar mina tårar, en tändare och ett ljus och landar hos Jeppe. Ångesten drar i bröstet, jag vill lägga mig ner, vara hos Jeppe. Blomkvisten som lagts ner hos honom, värmer ångesttaget och slätar ut det något. Kompassnålen drar söderut, där den inte hör hemma men känner sig bekvämt hemmastadd.

Nyduschade ligger jag och de flesta av mina pojkar i dubbelsängen. Jag lutar mitt huvud mot mellankillens axel. Han drar sina fingrar genom mitt blöta hår, tvinnar, älskar. Lillknodd smaskar på nappen, vänder skenorna i sidled och lyssnar på pappan som ligger i mitten. Han läser "Herr Gris åker till månen". Herr Gris är också vilse,  för han tror att det är bättre på månen än på jorden. När han sitter på månen och inte kan se sina vänner längtar han hem, far hem och slutar vara vilse. Jag blundar, lyssnar på grisens, fårets och elefantens återföreningskalas. Jag luktar på Stålmannen-pyjamasen vid min kind.

Lite mindre vilsen. Inte kärlekstunneln. Definitivt inte Lustiga huset. Men kanske promenaden där emellan.

Mitt ytliga jag

Vid dagislämning kom den första: "Vad fin du är, Sarah." Till lunch kom nästa. Precis vid helgens inträde, när jag går mot cykeln, kommer den tredje. Den kom också med: "Du är en medarbetare i världsklass." Nästan hemma kom den fjärde. Fast mer med ord som "skitsnygg". Det funkar också. Fyra på en dag. Det är världsklass. Och om jag inte vore jag, skulle det räcka med ett kaxigt blogginlägg och en njutbar fredag. Men såklart måste jag ju analysera detta, att bara njuta vore för enkelt. Lite tillkrånglat, s'il vous plait. Varför idag? Samma tråkiga hårspänne som många dagar. Lite för lite smink, som de flesta andra dagar. Samma rassel på armen som nästan alla dagar. Jeans. Men så tog jag pumps, det har ju varit sommar idag. Det är inte varje dag, inte heller chockerande olikt mitt vanliga jag. Och så, det som kanske avviker. En blus. Av det sötare slaget. Och då blir jag fin. Men vad fan, jag gillar mig bättre när jag tror att jag är lite avslappnat rockig. Lite cool. Så att mina två, rätt blygsamma tatueringar nästan syns genom kläderna. Så det här blir lite förvirrande. Ska jag gilla mig själv som jag? Eller ska jag njuta av att andra gillar mig? Ärligt? Både du och jag vet vilket svar som är mest politiskt korrekt. Men ärligt?

Jag och tiden

Det är här mitt tvåhundraförsta inlägg. Och det är tillägnat mig själv.

Jag har länge letat efter den Sarah som fanns före. Jag minns inte riktigt hur hon var, eller varför hon var sådan, men jag vill gärna veta. Jag letar mestadels förgäves, hon finns ingenstans att uppbringa mer än på bild och i några ögonblicksbilder.

Jag undrar vem hon är nu. Jag undrar jävligt mycket skulle man kunna säga. Fyrtioårskrisar kan man också basunera ut, om det skulle vara nödvändigt. Jag formulerar mina egenskaper i jobbansökningar, i bloggen, för mig själv och för andra (och du, tack för att du orkar lyssna). Men blir inte ett dugg klokare på vem hon är, den där mörka tjejen som just nu sliter rätt hårt för att få det hela att hänga ihop.

Och så i bilen, när Märk hur vår skugga skrålar för femte gången på raken, så tänker jag. Igen. Skit i samma vem hon är. Frågan är ju hur jag vill att hon ska vara. Det första ordet som slår mig är stark. Jaha, då så. Då får jag väl börja där då.

Byta

Vi såg på en film i går, jag och pojkarna. Minsting ville gärna byta ut sin egen mot den tecknade filmens mycket väna moder. Helt seriöst. Jag skojade lite och sa att storebror och pappa nog ville ha just mig kvar. Men se, det trodde inte minsting på. Jag vände mig mot storebror - för att rädda mitt sårade modershjärta - och frågade om inte i alla fall han ville ha mig kvar. Han svarade:
- Jo, men om du dör så vill jag ha en annan mamma.

Mitt sårade modershjärta fick sig en behövlig perspektivvändning. Mamma-uppdraget är ju faktiskt inte för min skull, utan för deras.

En upplevelse i repris

Förra året skrev jag så här om Västanå teater och den upplevelsen.

I år var det dags för ett av mitt hjärtas alla älskare, nämligen Gösta Berlings saga. Den nådde inte höjdaren förra året, men är ändå en upplevelse som går utanpå det mesta.

Och hotell Frykenstrand ser inte mycket ut för världen, men vilket ställe. Vilken utsikt. Vilken service. Vilken paus.

På tal om...

... det förra inlägget, så skrev jag så här i min dagbok efter besöket hos begravningsentreprenören. Jeppe hade varit död i två dagar.

"Vi kan dock inte enas om vad det ska stå på bandet som en sista hälsning. Färgen på det går att tänka sig - vitt - men hur är det symboliska värdet i den sista hälsningen jag ska skicka min son? Vems jävla idé är det? Och varför accepterar jag det? Allt jag vill säga är bara mitt och Jespers. Jag sa inte tillräckligt medan han kunde höra mig och inget jag säger nu kan nå honom. Och det är bara honom jag vill tala med."

Jag småler för att allt är lika då som nu. Jag ler lite över att jag kallade honom Jesper. Det har jag inte gjort på länge nu. Jag känner avund mot Dagbokssarah, hon hade honom bara två dagar bort.

Du

Jag pratar sällan med dig. Talar till dig gör jag nog ännu mindre. Det är ju för att du inte hör. Däremot pratar jag om dig så ofta jag får tillfälle. Och jag tänker på dig hela tiden.

Jag vet inte varför jag måste tala till dig nu, jag vet ju att du inte hör. Jag vill inte att du ska höra. Den skräcken att tänka dig som närvarande men inte nåbar, är miljoner gånger värre än tanken på det tysta mörkret, där jag tror att du befinner dig. Dit jag också ska vad det lider. Jag vill inte att du ska vara här, när du ändå inte lever.

Jag vet inte varför jag måste tala till dig nu. Kanske bara för att jag älskar dig så. Kanske för att jag håller på att glömma bort hur din röst låter. Kanske för att jag måste få fantisera lite, om att du är här och hör mig.

Jag vill inte att du eller någon av dina bröder ska bära min sorg, men det är så ohyggligt svårt att inte ha dig här. Allt är så trasigt, och så svårt att lappa ihop. Jag vill inte att du hör mig, jag vill bara tala till dig en liten stund. Säga att jag saknar din hud, att jag längtar efter ditt skratt och våra ständiga bråk om stort och smått. Jag saknar kärleken mellan dig och din pappa. Den var större än allt jag sett.

Du, min stora sorg och skatt. Jag talar till dig för att det gör så ont.

Försvunna ord

Jag skrev ett urbra inlägg igår i droiden. Jag vet inte var mina ord tagit vägen och jag kan aldrig skriva om det. Det blir liksom lite platt.

Men kontentan var att jag är glad att jag är jag, för då är också du du. Och det funkar ju idag med.

Grått är ju också en färg...

...som uppenbarligen funkar bra hemma hos mig. Maken bygger nu upp det rivna vardagsrummet och planerna är att det ska gå i, ja, grått.

Published with Blogger-droid v1.7.4

I-landsproblem modell mindre

Jag har ett tudelat förhållande till mina träskor. Jag hade mina långt före er andra, den här gången alltså. Jag kan inte rå för det, men det kommer så naturligt för mig att bara vara rätt (och det där var rätt så ironiskt, om du inte greppade det direkt). Jag har dem för tredje säsongen och de har till och med lagats (trots att det finns massor av nya att köpa, imponerande eller hur?).

Men ju mer jag tittar (jag studerar alltid andra kvinnors kläder, när jag inte ägnar mig åt att skriva en massa parenteser förstås)desto tydligare blir det att träskor har blivit en sko för kvinnor i 40-årsåldern. Och det funkar ju liksom inte för mig (det skulle ju få mig att känna mig, typ, gammal). Lite som en tantsko anno 2011.

Så trots att de är snygga till min gröna klänning, som är ursnygg till min solbränna (och nu har jag slutat vara ironisk, om du inte greppade det direkt) så får de nog vila på skohyllan. Tills jag också närmar mig tantåldern, som för övrigt sägs vara helt inne igen.

Mörkandet

Det här är ett uppror mot mörkandet. Jag fick ett mejl.

Fina M förlorade sin man, oväntat och brutalt. Rent tidsmässigt är det rätt länge sedan. Men tid är skit, funkar inte som botemedel mot något. Kvar blev M med ett älskat barn. Och gud, vad jag vet hur man önskar att lägga hela sitt liv, sin framtida lycka i det lilla barnets händer. Och kanske har vi försökt att göra detta hemska, för att överleva. Jag tror att vi båda visste bättre och letade andra överlevnadsstrategier. Letar fortfarande.

För det är det mejlet handlar om. Det blir inte bättre. Ingen av oss tänker le sött och säga: "Tack för erfarenheten, jag blev en bättre människa." Skit djävla på dig, livet. Allt blev sämre.

Det utesluter inte att vi utvecklas som människor. Vi älskar och känner tacksamhet. Men först och främst definieras vi av sorgen och ensamheten. Mörkret. Som jag inte tänker mörka för att det ska bli mer uthärdligt för den som betraktar.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Kärlek i bilder

Kusin Viktor och Jeppe sommaren 2004


Jeppe och Mattias sommaren 2005


Jag, Mattias och Jeppe vintern 2006



Mattias - min skatt - sommaren 2007


Maken och Mattias sommaren 2008


Sigge våren 2009


Jag och Sigge sommaren 2010


Sigge sommaren 2011


Mattias sommaren 2011

Skönt

Published with Blogger-droid v1.7.4

Ett namn

I går hade Jeppe namnsdag. Jesper. Som betyder något så trist som skattmästare. Jag har valt att dela upp betydelsen i de två delar namnet är sammansatt av. Det blir så mycket bättre.

På kvällen satt mina andra två pojkar och tittade på Bolibompa och dagens namnsdag. "Jesper har namnsdag" utbrister mitt hjärtas största rövare, trots att han redan till frukost fick veta att det var storebrorsans namn att fira i dag. Det blir liksom mer tyngd när någon på tv säger det. Han sprang fram till kortet på Jeppe som står på en byrå i vardagsrummet. "Grattis på namnsdagen, brorsan" varpå minsting, som är en utomordentlig härmare, också springer fram till kortet och stoppar näsan mot kortet och säger högt och bestämt: "Grattis på namnsdagen, brorsan."

Ja, grattis Jesper, på namnsdagen. Min mästare. Min skatt.

Norges sorg

Som förälder till ett dött barn, vill jag knappt ta in den samlade sorg som Norge drabbats av. Minst åttio människor är nu borta för ett oräkneligt antal sörjande.

När Jeppe dog satt jag hos honom. Två och ett halvt år av massiva insatser för att rädda hans liv, var över. Jeppe var omgiven av kärlek.

På Utoya dog många människors barn utan sina föräldrar, några förhoppningsvis med en vän i handen. Men paniken, skräcken. Omöjligt.

Jag föll igenom när Jeppe dog, men jag visste och alla andra hade haft skräcken i bagaget ett tag. Obegripligt, men planerat.

Den väntan, oro och framtida saknad de drabbades anhöriga nu möter, vill jag inte föreställa mig. Jeppes död var på något sätt ofrånkomlig. Det här var det inte, en man hade kunnat låta bli att föda all denna sorg. Det gör det hela så smärtsamt onödigt.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Skratta eller gråta?

I förrgår, den 19 juli, efter att jag skrivit mitt förra inlägg, satt jag och kollade lite statistik på bloggen. Mitt mest lästa (eller i alla fall mest klickade) inlägg har över 1400 träffar. Det är hysteriskt! Nåväl, det var inte det som var den stora grejen. Inlägget var skrivet den 19 juli 2010 och heter "Där han är". Alltså för precis ett år sedan skrev jag om svårigheten med att vara på semester. Precis som jag skrev häromdagen, fast med lite andra ord och andra bilder.

Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Inget har hänt på ett helt år. Jag är glad för att Jeppe är lika nära. Gråtfärdig för att jag inte lär mig, för att jag fortfarande gör det jag tror förväntas av mig istället för det jag vill göra. Och då är vi tillbaka till det som så många av mina inlägg handlar om, hand i hand går de, skratten och gråten.

Lärdomar och vidare funderingar: Sommaren 2011

Lärdom: Det finns faktiskt snygga män som går i foppatofflor.
Fundering: Varför blir jag inget klokare av all denna tanketid?
Lärdom: En bestämd treåring är om möjligt än mer bestämd på annan ort. Då kan han ju också slita för att få åka hem och få hur mycket uppmärksamhet som helst.
Fundering: Blir människor verkligen lyckligare av att ha en miljon nyanser att välja bland när de köper säsongens foppatofflor?
Lärdom: Ja, man kan gå upp flera kilo på få dagar.
Fundering: Har någon skrivit en avhandling eller rapport över fenomenet att glo fritt som är helt rumsrent på camping?
Lärdom: Först trodde jag i min törstande enfald att jag var särskilt snygg just den dagen, men nej, på camping glor man ordentligt. Hela tiden.
Fundering: Jag funderar seriöst på något skirt och blommigt att dra på mig över snygga sommarbrännan. Är det ett virus eller har jag blivit knasig?
Lärdom: Om man ska ta hänsyn till alla familjeaspekter, är inte en stuga med ETT rum särskilt smart. Det blir en tvårummare till nästa sommar.
Fundering: Varför trängas som sillar på en visserligen vacker strand, när man kan vara nästan helt själv vid en tjärn i en skog?
Lärdom: Förra året trivdes jag, i år trivs maken. Så får det vara.
Fundering: Var ska jag sätta nästa tatuering?
Lärdom: Maken har rätt, det ser ofta rätt trashigt ut med tatueringar på pastafläskiga kvinnor i fyrtioårsåldern. Vilken tur att jag mer är som fiberpasta då!
Fundering: Överallt står att man ska göra ingenting på semestern och jag har verkligen försökt med det där. Men i ärlighetens namn förstår jag inte varför. Kan någon förklara för mig?

http://www.flickr.com/photos/joeshlabotnik/1606871674/sizes/m/in/photostream/

Syskonprat

Oberoende av varandra har
mellankillen och minsting pratat om storebror idag, just när jag konstaterat att Jeppe inte finns här. Kanske kan Jeppe få ta plats hos dem, när jag inte tar hela honom själv?

Minsting gungade, för hundrafjortonde gången, och sa:

- Mamma, jag sjunger för Jeppe.
- Jaha, sjunger du "Blinka lilla"?
- Nä, Eric Saade, svarade snart-treåringen och mimade med slutna ögon och gjorde några Popular-moves i babygungan.

Lite senare, efter fotbollsmatch med tillhörande geggamoja, skulle minsting spana in en gräsklippare. Det må vara livsviktigt för en del, men jag och mellanhjärtat slog oss ner på asfalten en bit bort. Han frågade vad som hände när Jeppe dog.

Jag berättade om Jeppes hand i min, jag berättade inte att jag ville ligga hos Jeppe men att han hade för ont för att vara nära. Jag berättade om Jeppes inandningstag som slutade komma och om bröstkorgen som sjönk ihop. Han frågade om jag blev ledsen. Jag svarade ja. Men berättade inte om ångestskriket och den omätliga skräcken som infann sig när Jeppe blev stilla. Helt stilla.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Och så tvärtom

Och så är vi en familj som alla andra. En familj på fyra personer på en alldeles vanlig camping, en alldeles vanlig semestervecka någonstans i Sverige. Inget syns på oss. Inget fattas. Vi är som dem. Och de är som oss. Deras ont syns inte heller.

Och det är nästan värre. När till och med jag själv kommer på mig med att inte sakna Jeppe. Här har han aldrig varit och här fattas han inte heller. Ja, det är mycket, mycket värre. Att han inte finns.

Det är därför jag alltid vill hem när jag är borta.

Min kväll med Jeppe

I lördags var mina andra pojkar helt slut efter fredagens alla vänner och spring i trädgården. Maken ägnade sig åt djupsinne med fiskespö, ölglas och bästa vänner. Jag gick här och plockade, fixade och väntade på kvällen. Som kom tidigt, halv åtta var det tyst och lugnt i huset. Värmen utanför omfamnade mig ömt.

Jag tog pärmen med alla minnesblad som skickades till oss i samband med gåvor skänkta till Barncancerfonden. Jag häpnade över hur många av avsändarna som följt Jeppe till andra sidan, som inte finns mer. Jag förundrades över hur många som kommit till sedan dess. På fem år. Fem år är ett ögonblick, en evighet. Jag lät det extra organet komma ut genom munnen och tårarna fick komma bäst de ville. Snart var luften slut och jag tog en promenad i trädgården, och tänkte på allt som Jeppe upplevt här. Jag tänkte på allt som vi andra upplevt utan Jeppe här. Grannarna grillade, barnlek hördes på håll och det vita vinet svalkade.

Jag tog nästa pärm, med alla kort och brev vi fick när Jeppe dött. Där finns alla fina visdomsord, skrivna med så mycket ledsamhet och kärlek. Där finns de unika orden som jag grät ännu mer över. Jag slogs av, precis som under fredagen, så mycket kärlek en liten sexåring lyckas föda och sprida. Luften tog slut igen, och jag diskade lite för att skapa nya andningskanaler.

Jag tog de två pärmarna med alla kort, brev och teckningar som Jeppe fick under sin sjukdomstid. Ja, alla är inte riktigt där, några försvann på vägen, några ligger i en annan kartong. Men här finns sjukdomsvardagen. Jeppes insjuknande och allt hopp. Resor, andra sjukhus och många besök. Här finns dagis, vänner, jul och födelsedagar. Sedan kommer borrelia och återfall. Transplantation och isolering. Här och där finns en lillebror, och två trötta föräldrar. Mycket längtan och kärlek har pressats in i dessa pärmar. I slutet av den andra pärmen finns många grattis till en sexåring, mitt i transplantationsförberedelser och sedan julhälsningar. Den sista julen med Jeppe. Den sista pärmen med Jeppe.

Jag lade mig i hängmattan och lät mig tröstas av grannskapets ljud. Det är så ensamt att sörja mitt barn, trots alla som delar sorgen med mig. Men där i värmen, en julikväll när tårarna rinner hejdlöst, vill jag inte tröstas av det nära, bara av det som är långt bort.

Lotta OP gästbloggar

"Idag har låter Sarah mig gästblogga här. Sarah är min vän. Sen väldigt många år. Vi har delat tonårstiden, två graviditeter, och mycket annat. När Jeppe dog, dog en liten del av mig också. Nu har det gått fem år. Och jag har samlat några tankar kring den minnesstund som Sarah och Claes ordnade i går.

Fem år.
Ett ögonblick. Ett liv.
Jag undrar om han fortfarande skulle ha haft röd keps.
Och jag minns. Varje dag.

Men den här dagen är speciell. Många av oss som var med på Jeppes begravning har samlats igen. För att minnas. För att dela. För att gråta och skratta.. I mitt minne är han fortfarande glad, har röd keps och springer fort.

Stämningen utanför Hovsta kyrka är lättsammare nu än den var då. För fem år sen. Vi kramas, pratar och konstaterar att barnen har vuxit. Mycket. Tittar glatt på alla nya syskon. Barnen busar.

På väggen inne i kyrkan hänger bilder av Jeppe som jag vet att Sarah omsorgsfullt valt ut. Det är alla versioner av Jeppe. Liten Jeppe, lycklig Jeppe, kortisonstinn Jeppe. De där bilderna ger både lycka och sorg, och känslorna står tydligt skrivna i ansiktet på oss vuxna. Jeppes största lillebror ser sig lite förvånat omkring. Studerar ansikten. Han vänder sig mot sin farmor som sitter på bänkraden bakom, och frågar: "Varför gråter du?" Jag kan inte låta bli att le. Han är sju år. Snart åtta.

Jag är inte mycket för sånger som prisar gud. Om gud fanns skulle inte barn dö. Punkt. Men, det är en vacker minnesstund. Det är människorna som är med på minnesstunden som gör den fin. All kärlek, alla samlade minnen. Att få dela. Det är starkt. Så där så att tårarna bränner bakom ögonen.

Och när Jeppes största lillebror tröstande lägger sin arm kring sin pappas axlar. Då brister det. Han sträcker ut sin arm så långt det går för att nå runt och omfamna sin pappa. Han håller om, stryker försiktigt, och låter sen de små fingrarna sakta smeka över hans huvud. Om och om igen.

Längst fram i kyrkan ligger Jeppes röda keps. Fylld av ljus. Så talande. Jag tar ett och för in veken i en låga på ett ljus som redan brinner. Det sprakar till och ljuset
fylls av liv.

I wish.

Tack Sarah. För att du låter mig dela det här med dig.
Lotta"

Dagen efter

Ja, jag känner mig faktiskt bakis, trots att jag inte är det i den gängse meningen. Men trött, ont i huvudet och med den där känslan av att "Pretty woman" säkert skulle funka bra just i dag. Så känns det en sådan här dag, lite tomt, lite vemodigt men ändå rätt vilsamt.

I går delade jag Jeppe med alla andra. Det var vacker musik, många vänner, tårar och skratt. Jeppe i fokus, men ändå inte, de levande tar alltid mer plats.

Men i kväll, när pojkarna har somnat, är det Jeppe och jag. Maken är på "fisketur" och över huset kommer lugnet att lägga sig. Då ska jag lyssna på musik, titta på kort, läsa alla brev och texter som är Jeppe-relaterade. Ja, kanske inte alla, för det är rätt många. Jag ska prata högt, till Jeppe. om Jeppe och med Jeppe. Nu är det dagen efter, och den dagen är bara min.

Hur det är

Hur är det? Jo, det är. Det är som om ett främmande organ har tagit plats i min kropp. Jag tror den kallas sorg. I bästa fall kommer den ut som tårar och skrik. Men oftast rör sig organet runt i kroppen, med bröstkorg som favoritplats. Där dunkar den. Trycker, sticker och boxas. Det tar plats för andningen och varje andetag blir en ansträngning. Den går att förtränga i stunder, som huvudvärk ungefär, men den finns där och när du minst anar det dubbleras den i storlek och intensitet och blir till migrän. Och allt det vackra blir grått och blekt. Du ligger i fosterställning och kräks. Nej, det gör du inte rent fysiskt för du ler och ger barnen mellanmål. Men inuti kommer spyorna som kaskader och sömnen, det mörka och tysta, är det enda som lugnar.

I dag finns inget annat än det här organet och bilder av Jeppe. Jeppe som andas tungt, Jeppe som blöder, Jeppe som dör.

Livets viktiga samtal

Vi tog en cykeltur, jag och snart-treåringen. Jag trampade oss bort mot Coop och kastade lite aluminium. Vi pratade om brännässlor och om att skogen kan vara läskig, när man inte har fyllt tre år. En Harley Davidson som fyller på bensin, behövde också beundras och pratas om. Förbi fotbollsplanerna och tennishallen, och vi tog ett snack om ishockey, tennis och springa i skogen.

Vid Hovsta kyrka parkerade vi cykeln, knäppte av hjälmen och bytte fot på "Hoppatofflorna". Sakta, hand i hand, gick vi ner till graven. "Graben?"

"Mamma, Jeppe är död."
"Mm, Jeppe är död."
"Var är han då?"
"Han ligger här, under marken"
"Kan vi öppna åt han?"
"Nej, hjärtat, det kan vi inte."
"Har han ont?"
"Nej, han har det jättebra."
"Kan han prata med oss?"
"Nej."
"Kan han ringa då?"

Och många fler, viktiga frågor diskuterade vi. En snart-treåring kan inte förstå döden på det sätt som vi andra tror oss förstå. Men han kan förstå sitt liv, och kan diskutera med många fler ord än vad många vuxna kan. Vi vattnade tillsammans på Jeppes grav, och sjöng "Blinka lilla stjärna" för Jeppe. Igen.

Cykelturen tog oss till den gamla, snart övergivna lekplatsen och minsting gungade. Solen kröp fram mellan syrén och björk och jag såg att minsting har guld i håret.
"Sigge, jag älskar dig."
"Mm, jag med."

Jordgubbskräm och mjölk behövdes och vi cyklade hemåt. Vi stannade vid övergångsstället när en bil passerade. Det var en blå Volvo V70.
"Det är ingen cool bil, mamma. Vår bil är cool."

Vi har en Saab 9-5. Hur coolt som helst. I alla fall när en minsting med världens största ordförråd och kunskap om livet, får bestämma.

Fem år sedan

Repetera

Så här skrev jag förra året.

Saker och ting är omärkligt förändrade på ett år.

Vandring

Jag letade bland mina gamla inlägg, helt säker på att jag skrivit detta förut. Kanske har jag det, men inte hittade det. Kanske har jag mejlat till någon, berättat för många. Inte vet jag, men berättelsen finns. Berättelsen om början till slutet.

I dag är den 13 juni. För fem år sedan var jag och min man och vandrade i Nora-skogarna. Jeppe var hos farmor och farfar, lillkillen var på dagis. Det var en fantastisk dag, vi hade inte sett varandra på så länge. När vandringen närmade sig sitt slut, ringde min mobil. Skyddat nummer. Jag räckte telefonen till min man som inte heller ville svara. Till slut svarade han ändå. Dr J i andra änden säger att det är bekräftat nu. Cancern är tillbaka.

Den 13 juni började den sista vandringen på det livet som var då. I dag börjar jag gå den igen. Varje dag är en stig fullproppad med kärlek. Skogsvägs ände nås den 8 juli. Klimax där allt tar slut.

Bekännelser igen

Alltså, du som känner mig vet att jag är liksom för jämställdhet. Big time. Jag blir lätt lite obstinat och sur i frågan, det ingår i Sarah-paketet.Jag har till och med ett signerat ex av Bitterfittan där Sveland har skrivit: "Fortsätt skrika". Så det gör jag.

Men fasen vad bökigt det är. Med barnen, mina grabbgrabbiga grabbar, vänners flickflickiga töser. Med kompisar, med maken och med fantasier. Värst är det med fantasier tror jag. Årets sommardänga nummer ett heter Om sanningen ska fram. Förutom att den sitter som klister efter ett par lyssningar är den också briljant textmässigt. Se här:

"Om jag lyssnar när du pratar,
inte talar om mig själv.
Om jag säger du är vacker,
men att det spelar ingen roll.
För skönhet finns inom oss,
om jag ljuger om sånt där.
Om jag säger det går bra nu,
men inte talar om mitt jobb.

Om jag ger dig mina tårar,
men är stark när du är svag.
Spelar sweet home Alabama,
på en lägereldsgitarr.
Om jag är säker på mig själv,
men aldrig är för självgod.
Om jag är en alfaman i sängen,
men aldrig bråkar.

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då, om sanningen ska fram?

Om jag inte är så svartsjuk,
inte håller dig så hårt.
Om jag inte är så matcho,
men försvarar dig ändå.
Om jag ljuger om min barndom,
säger att den varit svår.
Väcker modern i ditt hjärta,
leker mamma pappa.

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?

Om jag alltid håller med dig,
fast jag tycker du har fel.
Om jag låtsas att jag bryr mig,
när du köper nya skor.
Om jag skrattar på rätt ställe,
fast du inte är så kul.
Om du tror att jag är farlig,
kanske tänder du på det.

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då, vill du ligga med mig?

Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då?"

Det är som Skugge, Haag, Skäringer och Wollin fast från andra hållet. Vi kvinnor förfasar oss över att vi ska vara snygga, moderliga, inredningsintresserade, kärriärskvinnor, amazoner i sängkammaren men vara svalt kyliga på mingelpartyn och allt vad det nu är. Det är förskräckligt. Så klart. Men det är nog fasen inte så kul att vara man och försöka imponera på mig. Och mina likar därute. Vi som vill ha jämställda män. Som ser ut som Bradley Cooper/Hugh Jackman (välj själv). Som ja, allt det som lilla Eric sjunger om.

Ett litet ps, min man gillar verkligen textraden om skorna. Undrar varför.

Gamla ord, nya vägar

Musik är inget större intresse för mig, men den fyller ändå många behov och tomrum. Många sånger som tidigare endast haft romantisk kärlek i sina ord, kan numera lika gärna handla om kärleken till någon annan, ett barn, Jeppe. Saker och ting får hela tiden nya perspektiv, när jag möter nya människor, nya sorger, nya glädjeämnen. Längtan är så mycket mer nyanserad i dag.

Den här tillägnas just idag en annan Linn och hennes pappa.

Lilla Linn

Till Helena: Läses långsamt och högt, just idag

Lilla Linn

bedårande

Lilla Linn linslus

Lilla Linn

chokladglass

Lilla Linn levnadsglad

Lilla Linn

klätterapa

Lilla Linn lian

Lilla Linn

clownkompis

Lilla Linn leksugen

Lilla Linn

död

Lilla Linn längtad

Hej då

I dag är en sådan dag när jag säger hej då till Jeppe mest hela tiden.

I rummet på avdelning 95A där hans bröstkorg slutar att häva sig.

I samma rum där vi tvättar världens finaste, blekaste barn ren.

I samma rum där jag och maken/pappan klär på det finaste barnet hans finaste kläder.

Utanför barnkliniken där Fonus-killarna bugar för Jeppe när de stänger dörren om bårbilen.

Hela vägen i vår bil, bakom bårbilen över ett sommartropiskt landskap med dimslöjor över slätterna.

Inne i avskedsrummet på sjukhuset i Örebro.

I samma rum några dagar senare.

I kyrkan där jag maniskt läser guldplaketten med hans namn på.

Vid graven där han sänks ner, djupt, djupt ner.

Vid graven hundratals gånger därefter.

Varje dag, varje timme, hela tiden.

I dag är en sådan dag, som alla andra dagar.

Sommarens sus

I vinden går det stilla ljudet

förande med sig en längtans tanke

Solstänk kastar sig fram mellan löven

fladdrar kittligt av blåst

Tystnadens tydliga signal

sakta låter det sig höras

Spirea, knopp och lyster

möts där stenar länge vandrat

Lägg ditt hjärta bredvid mitt

och låt oss andas tillsammans

Ung kärlek

Jag passerade en flicka i Jeppes klass. Hon är så vansinnigt söt. Jag undrar om Jeppe också hade tyckt det.

Published with Blogger-droid v1.6.8

På båda sidor

När jag är glad, vet jag hela tiden om att det är en känsla, inte ett tillstånd. Kanske har jag lärt mig att värdesätta den känslan bättre. Nu har jag varit glad några dagar, och som jag skrivit om förut, så blir resan ner till bottenplan onödigt snabb.

En vän till någon som jag känner som kanske känner någon du känner, fick i ett visst skede i sin sorgeprocess rådet att skriva ett avskedsbrev. Hissen åkte utan vajrar direkt ner på botten. Sedan samma natt som Jeppe dog har jag varit otäckt medveten om att jag inte vill ta farväl, inte säga hej då och gå vidare. Jag hatar uttrycket gå vidare, ni som läst mig förr vet att jag har börjat om. Nu, snart fem år senare, reagerar jag med buller och bång. För tre år sedan hade jag sagt: "Skit på dig. Jag tänker aldrig ta avsked."

Nu är jag inte så kaxig. Jag reagerar med att hulkgråta och lägga mig i fosterställning och kvida. Betyder det att jag vet att jag måste ta farväl? Måste jag det? Och kommer jag inte att slippa undan genom att fortsätta att briljera med mina fina formuleringar och mina kloka visdomsord om sorg och elände? Kommer jag alltid kunna gömma mig bakom ordet? Sarahs Smarties är ordrik, fyndig och läsvärd. Om jag får säga det själv. Men det finns inte särskilt mycket Sarah här. Det skulle ingen vilja läsa.

Pengar och kärlek

Jag behöver kärlek. Massor. Olika sorter. När det är som enklast, går kärlek att köpas för pengar. Då stavas kärlek ofta edc, eller som i dag, Replay.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Sargade och sörjande

Titeln låter deprimerande, jag vet. Men det här inlägget är långt ifrån sorgset. Nu finns det KRAFT.

I helgen har jag haft förmånen att delta i Barncancerfondens stormöte med årsmöte. En vacker miljö utgjorde inramningen och där fanns mina goda vänner i styrelsen. Där fanns också bedårande L, som tog plats i min kropp när hon fångade mig i ett stort fall mot sorgens tomma hål. Ett oväntat möte som gör mig lycklig.

Mitt under en övning står en av mina vänner med en vacker brunett och pekar på mig genom salen, vinkar och ser väldigt ivrig ut. Jag ler lite förstrött och fattar inget. När den söta kvinnan en kort stund senare, tar mikrofonen och berättar en anekdot, nämner hon sin sons namn och en miljon små poletter av gnistrande glas pirrar runt i min mage. Det är nätvännen A, en änglamamma med värme och fina ord. Och nu står hon framför mig och jag kan knappt hejda mig från att på bästa Hollywoodmanér springa med öppna armar genom salen till henne. Men jag klarar det och möter de mest fantastiska ögon efter en stund istället. Ett ännu mer oväntat möte som gör mig mycket lycklig.

Andra möten uppstår också, med gamla och nya bekanta. Jag får värme, kanske till och med kärlek. Jag skrattar så att jag får ont i magen, jag gråter över alla döda barn och för de som ska dö. Min sorg fångas i en annans. Vi är ett.

Vi sörjande och sargade byter tankar, med och utan ord, och styrkan som flödar i gruppen är obeskrivlig. Om jag någonsin varit på ett amerikanskt säljmöte, eller frikyrkligt tungomålssång, hade det säkert varit så här. Att få vara en del i något större, är stort. Jag är del av en gemenskap, och osannolika möten uppstår och består.

Prepositionsbyte

Meningen med livet. Detta dilemma, denna ständigt pågående fråga. Varför är vi här? I sorgen och fyrtioårskrisens gytter och mischmasch blir den här frågan rätt jobbig. I andra perioder har det varit lättare att trycka ner funderingarna i gyttjan mellan varven, men nu verkar den pocka på min uppmärksamhet mest hela tiden.

Men från i dag och framåt blir det andra bullar. Nu byter jag preposition. Med blir i. Meningen med livet blir Meningen i livet. Det kan jag enkelt hitta, ofta, mycket och gärna. Alla Meningen i livet tillsammans kanske utgör Meningen med livet, vad vet jag. Men tills jag vet, blir det Meningen i livet som ska sysselsätta mig.

Så, vad hade livet för mening i sig i dag då? Många såklart, men det jag plockar ut värt att berätta från denna fina dag i maj är ett litet ansikte.

Mellankillen sövdes i dag för att ta ur sina rör ur öronen. Han var rädd och ledsen, men fantastisk personal gjorde det hela till en av familjens mer uthärdliga sjukhusminnen. På uppvak satt jag och läste (och mer om Norweigian Wood en annan gång). Jag drog in lukten av sjukhus, så bekant, så hatad, så saknad. Lukten av kärlek och ensamhet. Jag la ifrån mig boken, lutade mig över min fantastiska kille. Han har mycket ögonbryn, mörka och bråkiga. Hans hy är ljus, slät och jämn. Och på näsan, ut över kinderna och lite upp i pannan, trängs hundratals små bruna fräknar. Och där har jag min mening med att leva denna dag. Att få drunkna i vackra barnets solmärkta lilla ansikte.

Proportioner

Jag är fyrtio år. Jag är summan av en massa komponenter, upplevelser, erfarenheter och känslor. Så många människor är en del av det som är jag. Allt jag har gjort och inte gjort finns lagrat i mig någonstans. Jag är fyrtio år. Jeppe var sjuk i två och ett halvt år. Det blir 6,25 procent av mitt liv. När jag berättar för också barncancermonsterdrabbade S att det är så märkligt att de i tid korta år som Jeppes sjukdom utgjorde, utgör den allra största delen av det som är jag, förstår hon direkt. Jag kan inte uppskatta med någon säkerhet, men kanske 80 procent av jag är mamma-till-sjuka-Jeppe. Som om det skulle ha varat i 30 av mina levda år. Jag kan inte förklara bättre, jag kan inte uttrycka hur det här är. Men för S, och säkert L och H, så behöver jag inte ens försöka uttrycka det på ett vettigt och distinkt sätt. De förstår med varje millimeter av sitt blodomlopp. Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle ha definierat mig om inte.

Kärleksessens

Minsting föddes med klumpfot och levde sitt första år med fötterna ofria, särskilda.

Nästan alltid när han sitter i soffa eller på golv korsar han sina fötter och liksom låter dem omfamna varandra.

Och jag är helt tokig i de här kramande fötterna. Galet vackert, eller hur?

Published with Blogger-droid v1.6.7

Konungen av Fuji

Det sitter en pojke vid bergets fot

Tittar upp, tittar ner

på massivet han omfamnat

tre gånger med vind i hår

Vinden som sprider hans namn

Ångestfullt, längtansfullt

viskar hon hans namn

Han ler finurligt:

"Mamma, det här är den bästa platsen

att vänta på

Jag har ju valt den själv"

Säger pojken

Konungen av Fuji

Glömt något?

Du vet när du står vid bussen, med någon minut till godo, och du undrar vad det är som du har glömt?

Eller i bilen, när barnen är lämnade, och du slänger ett getöga i baksätet, för att något inte känns helt hundra?

Eller när du betalar dina dryga tusen kronor på ICA, och du vet med bestämdhet att du glömt något viktigt, men inte vad?

Eller det där väl förberedda samtalet eller presentationen på jobbet som direkt efter känns lyckat, men efter en kvart så grubblar du intensivt på om du verkligen fick med allt?

Eller den första tredjedelen av bilresan till Gotland i julivärmen, med skuffen överfylld med nyttigt och opraktiskt, och du bara vet att ni direkt vid ankomst kommer att upptäcka att någon glömde sin laddare?

Du kan den känslan, eller hur?

Den är min Jeppe, hela tiden.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Barmark

Nu syns gruset vid mina fötter.
Vändpunkternas förhoppningar.
Tro och kärlek fylls på.
Vår, kanske.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Att vara snäll

Jag pratar för mycket. Ibland är jag också självupptagen. Men för det allra mesta är jag en snäll människa. Jag bryr mig om de jag tycker om. Jag bryr mig om även de jag inte tycker om.

Det är också med stolthet jag kan säga att jag omger mig med snälla människor. Jag har ofattbart många som bryr sig om mig, hur jag mår och vem jag är.

Så då återstår bara en sak i denna fråga. Det är dags att också bli snäll mot mig själv. Nu ska jag unna mig att bry mig om mig själv, fråga mig vad jag vill och vem jag är. Jag tar första steget i dag och har unnat mig vinterpromenad med familjen och en smaskig, välmatad omelett till middag. I morgon tar stegen mig vidare.

Vardag, var dag

Published with Blogger-droid v1.6.5

Sjuka barn och SJUKA barn

Jag är arg. På mig själv. Jag brottas massor med att jag inte sa ifrån tillräckligt när Jeppe var sjuk. När han insjuknade men inte fick hjälp, skulle jag ha skrikit. Högt. Det hade inte gjort någon skillnad i slutänden, men kanske hade han sluppit en del av kaoset där i början. Jag kanske hade sluppit en del av kaoset nu.

När han var sjuk, hände alla möjliga märkliga misstag. Någon gång skrek jag åt en av mina favoritdoktorer: "Du din djävel, du får gå hem. Men vi får aldrig gå hem från det här". Han tog det bra. Jag ångrade mig egentligen inte. Jag önskar att jag skrikit högre när en annan läkare påstod att Jeppes halsont "satt i huvudet". Behöver en leukemipatient fejka smärta? Nej, han hade ett sår i magsäcken stort som hans handflata. Jag borde ha skrikit många, många gånger.

Och nu, när de andra två är sjuka. Vanligt sjuka, men ordentligt sjuka. Så skriker jag inte. Jag gör allt så omärkvärdigt det bara kan bli, trots att hela mitt inre skriker CANCER. Jag vet att det är influensa men det skulle antagligen gå åt mindre energi att tillåta mig själv att vara skiträdd istället för att övertala mig själv om att inte vara skiträdd.

När jag försöker att möta min rädsla kommer tankar som: "Men hur stor är sannolikheten? Det förstår du väl att...". Men sanningen är att det var högst osannolikt att Jeppe skulle få cancer. Han fick det. Det kan också vara så att det är högre sannolikhet att någon av hans syskon får det, på grund av gensammansättningen som kanske är en lämplig miljö för leukemiceller. En teori som finns, inte helt säker men en teori som prövas. Så ändå. Högre sannolikhet.

Känn på den. Inte undra på att jag är arg.

Liten kille, långt perspektiv

Graven är mycket vacker på vintern. Solen får graniten att gnistra och snön blänker som havet självt. En röd kula, en liten fågel, några stenar med kärleksord. Jeppe är omgiven av människor, gamla, halvgamla och alldeles för unga. Pappan som dog i en trafikolycka. Susanne som blev knivmördad av sin sambo. Den unge killen. Medelålders kvinna död i cancer.

Alla ligger de där, saknade. Några mycket saknade. Jeppe outhärdligt längtad efter. Det är vackert. Om tjugo år är han kanske mindre saknad. Inte av oss som saknar honom, utan för att vi blir färre kvar att sakna honom. En dag finns inte morfar kvar att längta efter sitt barnbarn. Jag kommer inte alltid heller att stå där med ljuset i handen och tomma handflator. Kanske besöker hans bröder honom någon gång om året om trettio år, om de bor någorlunda nära. När de inte finns, finns inte Jeppe heller.

Det är vackert på kyrkogården på vintern. Där ligger några individer som saknas, men ännu fler som inte längre har någon som längtar efter dem. De är ett kollektivt minnesmärke över tiden som går, över allt som är förgängligt.

Döden är vacker på vintern.

Magi

Mellankillen sover borta. Lillkillen sover och maken är i badrummet - igen. Let's dance och På spåret fajtas om att mest effektivt vagga mig till sömns. Och det är så enkelt, så befriande lätt att fantisera. Jeppe är också hos farmor och farfar och i morgon har jag alla mina grabbar hos mig igen.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Slagen

Med händerna i diskhon, efter den eviga köttfärssåsen, slår det mig. Hur är det möjligt?

Igen slår det mig. Sigge berättar om hur fort Spindelmannens bil kan köra. Mattias har springtävling med sig själv och maken har tagit sig ett andrum i badrummet. Vardagens ljud sveper runt mig och i det hörs också det som inte hörs.

Och det slår mig plötsligt. Hur är det möjligt?

Att du inte finns.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Valets vånda

Livet poängterar ännu en gång bestämt för mig, att det inte är jag som har makten. Det är livet som styr.

Då uppstår frågan som en blåslampa därbak, vad ska jag fylla livet med? Vad är fortfarande i mina egna händer?

Published with Blogger-droid v1.6.5

En stilla bön

När jag blir väckt vid sådär fyra på morgonen, är jag sällan glad eller ens vid tankemedvetande. År av extremt morgonpigga barn plus en del sorg och bedrövelser, har lagt en ständig hinna av trötthet över mig.

Men så en morgon i veckan väcks jag av minstingen som vill bli av med skorna. Ja, han sover med skor till följd av snedställlningen i fötterna som han föddes med. "Mamma, ta skorna." De plockas av, han somnar om. En fantastisk förmåga som ingen av hans bröder har haft ett uns av.

Jag är plötsligt vaken. Lillens hår mot min mun. Min trollunge. Hans ena handrygg ligger mot min arm, så ofattbart len. Mjuka, lugna andetag.

Alla barn som inte kan luktas på längre. Alla barn som aldrig fötts och blivit luktade på.

En minsting i famn en mörk vintermorgon är ett ljus. En nåd att stilla be om.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Byta rum

I planeringen och förberedelserna kändes just inget. Men i aktiviteten hände massor.

Min andra pojke skulle ha delat sovrum med Jeppe. Med betoning på SOV. De skulle ha haft varsitt rum att leka i, men ville sova i samma rum. Vi hann göra i ordning våningsängen och göra fint, men sedan rann tiden i väg. Jeppe behövde oftast dela rum med en av sina föräldrar i stället.

Så när Jeppe dog, och lillebror var nästan tre år, blev det självklart att lillebror skulle flytta in i rummet. Jag flyttade ur en del leksaker, sorterade lego in i minsta detalj (lätt maniskt förstås) och anpassade rummet något. Jeppes kompisar kunde fritt leka i hans rum när de kom hit, trots att Jeppe inte var där. På så sätt blev det aldrig ett museum, utan ett levande barnrum fyllt av Jeppe.

Tiden har gått, lillebror har bott in sig väl. Jeppe finns kvar på många olika sätt, men visst är det lillebrors rum. Och nu finns ytterligare en lillebror. Så i det hela renoveringspaketet blev det bestämt att mellanpojken skulle flytta in i vårt gamla sovrum på övervåningen och minstingen ska få bli stolt ägare av ett eget rum mittemot.

I flytten av grejor dyker Jeppe upp, än här, än där. Vi gläds, vi gråter ochhan är alltid där. Och nu ska jag ha två pojkar i varsitt rum på övervåningen. Inte som jag trodde en gång, utan en annan konstellation.

Tredje sonen flyttar in i rummet som för sex år sedan gjordes fint till första sonen. Som i vilken vanlig familj som helst.