Magi

Mellankillen sover borta. Lillkillen sover och maken är i badrummet - igen. Let's dance och På spåret fajtas om att mest effektivt vagga mig till sömns. Och det är så enkelt, så befriande lätt att fantisera. Jeppe är också hos farmor och farfar och i morgon har jag alla mina grabbar hos mig igen.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Slagen

Med händerna i diskhon, efter den eviga köttfärssåsen, slår det mig. Hur är det möjligt?

Igen slår det mig. Sigge berättar om hur fort Spindelmannens bil kan köra. Mattias har springtävling med sig själv och maken har tagit sig ett andrum i badrummet. Vardagens ljud sveper runt mig och i det hörs också det som inte hörs.

Och det slår mig plötsligt. Hur är det möjligt?

Att du inte finns.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Valets vånda

Livet poängterar ännu en gång bestämt för mig, att det inte är jag som har makten. Det är livet som styr.

Då uppstår frågan som en blåslampa därbak, vad ska jag fylla livet med? Vad är fortfarande i mina egna händer?

Published with Blogger-droid v1.6.5

En stilla bön

När jag blir väckt vid sådär fyra på morgonen, är jag sällan glad eller ens vid tankemedvetande. År av extremt morgonpigga barn plus en del sorg och bedrövelser, har lagt en ständig hinna av trötthet över mig.

Men så en morgon i veckan väcks jag av minstingen som vill bli av med skorna. Ja, han sover med skor till följd av snedställlningen i fötterna som han föddes med. "Mamma, ta skorna." De plockas av, han somnar om. En fantastisk förmåga som ingen av hans bröder har haft ett uns av.

Jag är plötsligt vaken. Lillens hår mot min mun. Min trollunge. Hans ena handrygg ligger mot min arm, så ofattbart len. Mjuka, lugna andetag.

Alla barn som inte kan luktas på längre. Alla barn som aldrig fötts och blivit luktade på.

En minsting i famn en mörk vintermorgon är ett ljus. En nåd att stilla be om.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Byta rum

I planeringen och förberedelserna kändes just inget. Men i aktiviteten hände massor.

Min andra pojke skulle ha delat sovrum med Jeppe. Med betoning på SOV. De skulle ha haft varsitt rum att leka i, men ville sova i samma rum. Vi hann göra i ordning våningsängen och göra fint, men sedan rann tiden i väg. Jeppe behövde oftast dela rum med en av sina föräldrar i stället.

Så när Jeppe dog, och lillebror var nästan tre år, blev det självklart att lillebror skulle flytta in i rummet. Jag flyttade ur en del leksaker, sorterade lego in i minsta detalj (lätt maniskt förstås) och anpassade rummet något. Jeppes kompisar kunde fritt leka i hans rum när de kom hit, trots att Jeppe inte var där. På så sätt blev det aldrig ett museum, utan ett levande barnrum fyllt av Jeppe.

Tiden har gått, lillebror har bott in sig väl. Jeppe finns kvar på många olika sätt, men visst är det lillebrors rum. Och nu finns ytterligare en lillebror. Så i det hela renoveringspaketet blev det bestämt att mellanpojken skulle flytta in i vårt gamla sovrum på övervåningen och minstingen ska få bli stolt ägare av ett eget rum mittemot.

I flytten av grejor dyker Jeppe upp, än här, än där. Vi gläds, vi gråter ochhan är alltid där. Och nu ska jag ha två pojkar i varsitt rum på övervåningen. Inte som jag trodde en gång, utan en annan konstellation.

Tredje sonen flyttar in i rummet som för sex år sedan gjordes fint till första sonen. Som i vilken vanlig familj som helst.