#metoo - del 3

Vi är tio kvinnor som samlats för att fira en nybliven 45-åring. Vi är högutbildade och inte. Vi är ensamstående och inte. Vi har barn och inte. Vi känner varandra väl och inte. Det gemensamma just i kväll är denna 45-åring som är ett under av energi och kraft. Det är väl inte så konstigt om vi andra nio också står raka i ryggen. Jag ogillar uttrycket ”högt i tak” eftersom jag hittills aldrig varit med om att det varit det när man sagt att det varit så. Det brukar betyda precis tvärtom. Men här. Shit, här är det verkligen det. Vi pratar om allt, samtidigt. Sex. Alkohol. Förmåga att ge presenter. Om kärlek till varandra. Om romanplaner. Brustna äktenskap och ny kärlek. Om sorg över barn som inte finns och barn som finns. Dildos och heminredning. Jobb. Livet liksom.

Åtta av dessa tio beger sig ut på stan för att dansa och ta en drink. Sex tar taxi. Jag och värdinnan tar cykeln. När vi kommer fram är det kö och vi bestämmer oss för att ställa oss i den. De andra är ju redan inne. Det tar två sekunder innan en man kommer fram och tycker att han ska stå med oss. Vi avböjer vänligt för att sedan ignorera honom. Behöver jag ens säga att det inte påverkar honom ett dugg? Han har bestämt sig för att vi behöver honom. Alldeles säkert verkar min vän behöva honom, och han ställer sig långt innanför hennes integritetszon. Men vi har en härlig kväll och vill inte att det ska få förstöra något och går in i vårt samtal med varandra. Ignorera, inte låtsas om. Kanske försvinner han då.

Vi kommer in och ett härligt gäng väntar på oss där. Vi plöjer oss igenom mängden av människor och tar oss så småningom över till ett hörn av dansgolvet. Bra musik. Vi står i ring, vi åtta. Betraktandet börjar. Blickar som följer oss uppifrån och ner. Och upp igen. Ett ansiktsuttryck som antingen visar ett likgiltigt förakt eller ett nöjt leende följt av en nick. Vi blir godkända eller inte. Jag känner att berusningen och musikens glädje klingar av. Jag orkar inte mer. Jag vill inte ha er här. Försvinn. Jag behöver inte ert godkännande. Jag behöver inte ert förakt. Jag vill inte vara där ni är.

En man jag känner dansar med oss en stund. En vän eller bekant till honom ställer sig mitt emot mig, mitt i ringen. Bara står. Ler. Nickar nöjt. Och bara står där. Fortsätter att le. I tomtens julverkstad tar någon upp en stämpel, lyfter på dockans kjol och ett stort OK trycks in i rumpan. Jag duger visst. Och det är mannen som tar sig rätten att avgöra det.

Två yngre män ställer sig mitt i vår ring på åtta. Inte bredvid eller tillsammans. Mitt i. Vi behöver visst dem. Undrar om vi inte till och med ska vara lite tacksamma för den uppmärksamhet vi får?

Till slut tröttnar vi och beger oss till en lugnare del av Makeriet, Örebro. Där är det ont om stolar och vi ber två män vid bordet intill om att få låna av dem. De säger nej eftersom de inväntar sina vänner. Vi sätter oss i knä på varandra. Efter en stund lutar sig M över deras bord för att be om att få ha stolarna till dess att kompisarna kommer. Under tiden M står lutad över bordet, dryga metern från mig, kommer en man och rundar henne. Han stannar till, klatschar till henne rejält i rumpan två gånger, glider förbi och sätter sig vid bordet med de två männen. M stelnar till. Hon vänder sig mot mig, ser i min blick att jag sett och i min ilska ser jag att ingen annan reagerar. Kvinnan till vänster om mig viskar att det är hennes barns fotbollstränare som sitter vid bordet. Den värsta ilskan släpper taget om mig och uppgivenheten tar över. M frågar vad fan som hände. En av de andra männen kommer fram och ber henne om ursäkt å vännens sida, han är visst deras chef eller något. Ingen säger något. Ingen skriker. Inte jag heller.

M pratar med mannen som precis gjort ett rejält intrång i hennes tillvaro. Han säger något otydligt om att de visst inte lever samma liv och ser på saker på olika sätt. Jo, det förstår vi också. Vi reser oss. Går hem.

M funderar på att söka upp mannen (vi vet vem han är). Hon tänker bjuda honom på en kaffe och ta ett snack. Jag tycker att M fan är den coolaste människan i världen. Hon är modig. Frågan är om han är det? Skam om han inte är det. Skam.

#metoo - del 2

En vecka av ångest och rädsla har passerat. Jag har sagt #metoo. Nu kommer de som känner sig anklagade att höra av sig. De kommer att säga att jag ville. Att jag utmanade. Att jag var uppkäftig och man ville få tyst på mig. Men inget av det händer. Det som händer är istället att goda män tar plats i media. I det jordskred av kvinnliga röster som äntligen vågar höras, kommer männen. Männen kommenterar. Männen får ryggdunk. Männen får medieutrymme. Inte ens när det handlar om vår smärta, våra upplevelser, blir platsen vår. Det är ändå mannens röst som får väga tyngst, som får avgöra hur riktiga mina känslor är. Det är den gode mannens erkännande av sina brister som ger mig okej att känna mig utsatt. Inte jag, inte alla hundratusentals kvinnor världen över som i #metoo får ork och mod att höja sin röst. Det är alltid mannen. Skam.

#metoo - del 1

Jag är elva år och jag avundas min ett år äldre syster. Hon går i en klass med en sträng fröken och alla barn verkar vara så snälla mot varandra. Det är med stor sannolikhet inte alltid sant men från mitt klassrum tvärs över skolgården ser det så ut. Jag längtar dit. I min klass är det jag som har fått bröst. Min klass har ingen sträng fröken. Tvärtom, Margareta faller i gråt emellanåt för att hon inte orkar med oss. Denna kvinnliga svaghet att fälla tårar ger stöket allt utrymme det kan behöva. Jag har fått bröst.

Det coola killgänget drar in mig på toa. De sliter i mina kläder, klämmer. De gör mig illa. Någon viskar i mitt öra: ”Du vill bli pullad, eller hur?” och försöker få ner händerna i mina byxor. Jag vill inte bli pullad. Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle vilja bli det. Jag är elva år.

Under hela mellanstadiet var jag rädd. För dessa killar och deras händer i grupp. De som skulle få mig att tystna och därför hotade att vänta på mig efter skolan. En gång gjorde de det också. Det orkar jag inte berätta om. Jag tror att de tyckte det var en lek.

Jag var rädd för mig själv som inte bara kunde finna mig i att jag var söt och att det hörde till. Jag var rädd för vuxenvärlden som trots att det låter som en klyscha, sa att det var för att killarna gillade mig. I dag tänker jag att de egentligen sa: ”Det är lika bra att du vänjer dig, för det kommer att fortsätta.”

De snälla killarna vände sig bort. De snälla tjejerna var helt osynliga. De coola tjejerna var nog mest glada för varje gång det var någon annan än dem själva. Och jag var i ständig konflikt, med andra, med mig själv. Jag sa ifrån och kom i bråk med de andra tjejerna. Jag sa ifrån och vuxenvärlden tyckte att jag var jobbig. Jag som var så duktig.

Jag gick stora delar av mellanstadiet och högstadiet med gympadräkt under kläderna. Mitt pansar. Jag lärde mig att min kropp inte var min men om jag skrek och bepansrade mig kunde bråket åtminstone hamna någon annanstans än på mina bröst.

Jag fyller snart 47. Jag har fortfarande bröst. Jag tycker om dem men jag har alltid linne under tröjor och blusar. Linnen hårt stoppade in i jeansen. Ingen kan komma åt min hud. Min kropp är mer min i dag än då. Men jag får fortfarande jobba för att inte dra mig undan. För att inte vilja skrika när någon vill ta i mig. Min lust är stark och tydlig och jag ägnar mycket kraft åt att låta den vara det. Min lust gör mig inte till en hora. Min lust gör mig inte automatiskt till någon som vem som helst kan ta. Det sitter långt inne och ibland är det lättare att låtsas att lusten inte finns. Jag orkar inte bråka med mig själv hela tiden. För det där barnet finns starkt i mig. Hon vet att hon borde vara tyst. Hon borde synas mindre. Hon borde vara följsam och ge efter. Hon vet att hon har fel. Makten är deras. Skam.