Sov gott, sir Edison

Sir Edison har fått somna in. Han blev 11 år. Precis som sin husse.

Skulle inte överleva...

"Jag skulle inte överleva om mitt barn dog. Jag skulle inte överleva."


Det får jag ofta höra.


Vad betyder det? Att jag ska känna skuld för att jag lever? Att jag inte älskade mitt barn lika mycket som du älskar ditt? Att mitt barn inte var lika värdefullt som ditt är? Att jag är en kall jävel?


Säg inte att du egentligen vill säga att jag är stark. För det är nästan lika illa.

Sinthu

Sinthu fördes till psykkliniken i Västerås eftersom hans vänner upplevde honom som psykotisk och att han var en fara för sig själv och andra. På psykkliniken fick personalen hjälp att hantera honom av fem poliser, som tvingades använda våld mot honom, och i samband med detta ingripande avled Sinthu. Dödsorsaken är konstaterad vara kvävning. Det pågår en förundersökning mot poliserna men oavsett om deras agerande är brottsligt eller inte blir jag ledsen.


Befann sig inte Sinthu på den plats och tillsammans med de enda människor som verkligen borde ha haft kompetensen att förhindra hans död? Vad eller vem skulle annars ha gjort det?

Vindsröjning

Jag åker till containern vid Brödet och fiskarna med ett antal kassar. När jag precis lagt i dem läser jag "Förslut kassarna väl". Nej, vänta, det hade jag inte gjort!

Skuldkänslorna äter mig hela vägen hem, genom natten och fortfarande. För dåligt förslutna kassar?

Nej, förmodligen för att jag rensade, slängde och skänkte bort. Fastän jag inte gett upp.

En nioåring

David var 9 år när han blev sjuk. Han vägrade att medverka i behandlingar. Han vägrade att låta någon göra någonting med honom. "Det är ingen idé", sade han. "Min kropp är för svag. Jag kommer ändå att dö."

Vad vi försökte tala honom till rätta. Vad vi försökte få honom att förstå att han visst hade en chans. Ibland lät han sig övertalas, ibland fick han slippa. Men ofta, alldeles för ofta, var läget så akut att vi tvingades hålla fast honom, hårt för att han skulle vara alldeles stilla och nålen kunna sättas.

Vi utsatte David för övergrepp efter övergrepp. Allt i syfte att rädda hans liv. Men vad jag lider av dessa övergrepp. Jag ser dem framför mig. Jag drömmer om dem.

Vad David led.

I Malmö håller en ordningsvakt fast en nioåring på ett livsfarligt sätt. Inte för att rädda hans liv. Jag såg filmen och ett avgrundsskrik tog plats i mitt hjärta. "Lära sig en läxa", såg jag att någon skrev på Facebook och "klappa ordningsvakten på axeln". Skriket inom mig växte sig djupare av dessa kommentarer.

Våldet mot David känns idag inte försvarbart, trots att det skedde för att rädda hans liv.

Våldet mot nioåringen i Malmö är ett exempel på ondska. Det var våld mot ett barn, ett barn som flytt för att få skydd. Inte någon gång, någonsin, kan ett sådant våld vara försvarbart.

Hem...

Flygplatsen på San Miguel. Azorerna den 8 juli 2014. Jag gick mot säkerhetskontrollen efter att ha checkat in bagaget. Innan jag kom fram fångades jag av ett minne, stannade upp och fördes tillbaka  till flygplatsen i Antalya, Turkiet. November 2007.

Vi hade just checkat in bagaget.

"Jaha, det var det. Jag vill inte åka hem. Nu är det ju bara att vänta på att dö. Mamma, kommer det att stå 2007 eller 2008 på gravstenen?"

Jag satte mig utanför flygplatsen, andades, och kunde efter en stund återvända till 2014.

2008 står det på gravstenen. Fyra månader efter resan somnade David in.

Grattis Per Markus!

Det var tillsammans ni skulle förändra världen. Men Per Markus, du har visat att du fixar det på egen hand. Stort grattis till din studentexamen! Jag är så stolt över dig.

"May the force be with you."

Ibland känns det omänskligt tufft, även för en pudel.

Men så, i en stund av stillhet, sköljer en kraft över mig. Jag andas ut, andas in. Några gånger till. Jag fylls av en energi. Jag orkar igen.

En kär vän sade en gång: Du får hjälp av någonting. Jag har sett det flera gånger. Hur en kraft fyller dig och du reser dig.

Min vän är andligt lagd. Det är inte jag. Men energin finns där lika fullt.

Hm...

...det sägs att Barncancerfonden Mellansverige har en pudel i sin styrelse.

Tillbaka

Nu har det gått lite mer än en månad sedan vår Frits försvann. I veckan slog det mig att han var borta för alltid, att livet och framtiden med Frits var över. Tanken gjorde mig ledsen men efter bara en stund reste jag mig och gick vidare.

På torsdag har det gått sex år sedan David somnade in. Inte för ett ögonblick kan jag ta till mig att livet och framtiden med honom är borta, att han inte kommer tillbaka. Gör jag det, reser jag mig inte igen.