En skitsak

Detta kan tyckas vara en riktig skitsak, oviktigt för en del, löjligt för andra.
Så inte för mig och jag promenerar glatt till den butik i San Fernando där jag kan hitta det som jag inte hittat närmare. Det handlar om toalettpapper men inte vilket som helst, utan ett rosa, väldoftande papper. Sist blev jag lite orolig när jag inte kunde upptäcka det på hyllan. Där stod nu blåa rullar med en märklig doft samt aprikosfärgade med ja just det, aprikosdoft. Panik!! Jag vill bara ha det rosa med underbar rosendoft, som gör toalettbesöken till en liten aromaterapistund.
Jag klev upp på det nedersta hyllplanet, högg tag i det översta och kikade bakom alla förpackningar. Jaa! Där bakom fanns ett rosa paket och lugnet infann sig.
Nu har jag två rullar kvar och det är dags att bege sig ut på inköpsrunda. Känner redan oron sprida sig i min mage...

Nu får det vara nog!

När man känner att det räcker, att det är nog, då behöver man inte fundera mer. Då vet man. Nu vet jag att jag fått nog av:

• Utsikten från mitt hus i Kiruna. Jag kan den efter alla år.
• Snö och kyla, frusna händer och fötter.
• Olämpliga politiker.
• Falska människor.
• Inskränkta, missunnsamma personer.

Till min stora lycka behöver jag inte längre stå ut med någonting av ovanstående.
Det är skönt att veta.

Livet är en spännande resa!

Hjärngympa?

Diagonala och korsvisa rörelser hjälper hjärnhalvorna att samarbeta och stimulerar inlärning.
Eftersom jag upplever att statistikpluggandet inte går helt lätt, tänkte jag därför hjälpa min hjärna på traven och promenera med stavarna. Sagt och gjort, 12000 steg längs strandpromenaden till San Agustin blev det. Väl hemma vid datorn kändes det lika trögt som innan. Ute sken solen och fåglarna sjöng. Eftersom lite sämre väder utlovats gick jag ut ännu en gång men nu i andra riktningen. Det är så vackert på kvällarna när solen går ner och jag kan knappt se mig mätt på de vackra vyerna.
Nu, efter 20 733 steg, sitter jag här och vet då inte om tankarna blev desto mer fokuserade på statistiken. Längtar bara efter att få lägga mig i sängen och vila fötterna.

Öppna landskap

"Jag trivs bäst i öppna landskap,
nära havet vill jag bo,
några månader om året
så att själen kan få ro..."

I kväll sjöng Lappmarkskören i Templo Ecumenico. Det är en manskör från Lycksele och Storuman med vackra pipor. När de framförde Ulf Lundells Öppna landskap, insåg jag plötsligt, att den som varit en av mina favoritlåtar genom åren, som jag stämt in i och verkligen delat önskan om att bo vid havet, nu plötsligt inte längre var en ouppnåelig önskan, utan något som blivit verkligt.
Jag blev så innerligt glad och tacksam. Inte hade jag väl kunnat tro att det dessutom skulle vara vid Atlanten som jag skulle tillbringa de månaderna.
Redan som barn tyckte jag om att vara vid havet. När jag var tonåring kunde jag tillbringa många timmar ute vid havet och när det under livet stormat inom mig har jag verkligen känt att havet gett min själ ro. Det är något speciellt, en känsla av att känna närheten till den övriga världen. Många människor säger sig uppleva samma känsla i fjällvärlden men för mig är det raka motsatsen, då känner jag bara hur oerhört långt bort från allt och alla jag befinner mig. Under alla år som jag bodde i Kiruna kände jag en stark förtvivlan när hösten kom och jag var tvungen att åka tillbaka dit. Minns att när det var dags att svänga av från kusten och köra längs den oändligt ödsliga vägen så började jag alltid gråta.
Jag har alltid önskat bo nära kusten, inte nödvändigtvis havsnära men iaf möjligt att åka ut med buss, bil eller cykel över dagen. Nu har jag en kolonistuga i Villanäs med bara drygt en halv mil till ett havsbad, där jag kan tillbringa några månader om året  och dessutom en möjlighet att tillbringa resten av årets månader här, ett stenkast från havet. Vilken kompensation för att jag bott 33 år i Kiruna.
Vilken lycka att kunna höra Öppna landskap utan att längta och istället enbart känna: Äntligen!

Längtar

När jag befinner mig i Sverige ser jag ytterst sällan på TV men här har jag börjat titta på svt world ibland, förmodligen för att jag vill höra svenska.I kväll stod TV:n på och "Österlenska trädgårdar" visades. Jag såg ett reportage från ett par som tydligen bott i Italien och de hade en trädgård med mycket inspiration därifrån, bl.a. flera olika uteplatser runt huset varav en med pergola där planen var att vindruvsrankorna så småningom ska täcka hela taket.
Precis som jag tänkt om min uteplats och pergola i Villanäs!
När de visade parets "morgon-uteplats" tänkte jag på att en sådan har ju jag
också, där jag brukar sitta med mitt morgonté. De visade olika vackra blommor, somliga i enkla konservburkar och min längtan till sommaren vaknade till liv.
Längtar till att vakna uppe på loftet, titta ut över området och kanske se den flitiga grannen på plats i sin trädgård. Höra den intensiva fågelsången och det öronbedövande ljudet av flygplanen som kör så lågt över området. Plocka några smultron och njuta av dem till kaffet.Ta cykeln och känna björnskräcken gripa tag i mig den första halvmilen in till stan men ändå njuta av vartenda tramptag. Njuta av den vackra utsikten mot älven, de fina parkerna och torget med sitt folkmingel. Jag längtar så!

Den här sommaren ska förmodligen en gräsmatta anläggas, en mängd stenar placeras runt huset, grusgång och uppfart färdigställas och förhoppningsvis ett område med grill iordningställas. Nu när halva tiden av min vistelse här har gått, ska jag försöka tänka på allt roligt som väntar i Sverige.
Det där paret i TV-programmet berättade förresten att det i Italien är lag på att ta siesta! Det vore inte så dumt, då skulle t.o.m. jag kunna tänka mig att lägga mig ner på dagen, bara för att jag är så laglydig.

Livets skola

Tänk om man fick poäng genom att gå i livets skola, så många poäng jag skulle ha skrapat ihop då. Erfarenhet får man iaf och det är nog minst lika bra som poäng.
Jag hade velat vara utan de senaste årens bittra erfarenheter från de fula sidorna av politiken men lärdom kostar alltid, om inte massor av arbete, så smärtsamma upplevelser.
Det var onekligen en skön känsla att vakna upp idag och veta att jag inte längre är politiker. Jag hoppas bara att de som väljer att sitta kvar i S, vaknar upp och slutar hoppas att det ska gå bra, att just de eller deras anhöriga ska slippa råka ut för allvarliga sjukdomar eller tillbud. Att de slutar vara så förblindade av sin egen känsla av makt och av sin egen börs utan lyssnar till de som besitter kunskap i frågan.

Sitter iförd fleecejacka och insvept i badlakan på balkongen och funderar på att köpa raggsockor.Ska försöka ta itu med dagens läsning av statistik. Ingen körövning förrän nästa måndag och även om jag saknar sången känns det just idag skönt att få vara hemma.
I går gick jag ut i det fina vädret och promenerade ett par timmar. Vandrade i öknen och ute i vattnet, fotade och njöt av de vackra vyerna.
Idag känner jag mig rätt stel och jag nästan stapplar fram. Det ska ändå bli en kvällspromenad men först ett efterlängtat skypesamtal med dottern.

Beslutsvånda

Inför vissa beslut kan man känna en viss vånda eller beslutsångest, åtminstone inför de större besluten som kommer att inverka mycket på våra liv. Det beslut som jag fattade i dag föregicks av en hel del funderingar men det som avgjorde allt var nattens förmaksflimmer som höll mig vaken medan jag funderade på om jag skulle ta mig till sjukhus eller inte. Trots att detta med hjärtproblem kan vara rätt ångestskapande, kände jag mig trygg eftersom sjukhusen finns i närheten och tillgången på ambulanser är god. Jag blir inte friskare och plötsligt kändes det helt otänkbart att ens fundera på att bo i Kiruna.
I fortsättningen ska jag bo här på vintrarna och i kolonistugan i Umeå på somrarna. Får jag råd skaffar jag en lägenhet i Umeå, om inte, så är det ingen katastrof.

Följden av detta beslut blir att jag nu sagt upp samtliga politiska uppdrag, trots att vi befinner oss mitt i en mandatperiod. Det känns märkligt att behöva lämna Kiruna på grund av avsaknaden av ett fullt fungerande sjukhus, bristande tillgång på ambulanser och nattstängd flygplats. Jag känner mig som en svikare som inte stannar kvar och kämpar för sjukvården men å andra sidan har jag ett ansvar för min hälsa och de som står mig nära kommer inte att tacka mig om jag offrar livet genom att stanna.

Att fortsätta rösta på Socialdemokraterna känner jag mig tveksam till, med tanke på hur det gått till i Landstingspolitiken och när vi dessutom har fått Juholt som partiledare, en man som jag totalt saknar förtroende för, kan jag inte med gott samvete stanna kvar i partiet.
Jag har under dessa år sett hur personer som innan ett val eller en partisammanslagning alltid pratat illa om vissa personer, efteråt ändrat sig och blivit "kompis" med de tidigare så avskydda människorna. Sådant har jag mått illa av och mina vänner är mina vänner oavsett partitillhörighet. Att på så sätt fjäska och vara falsk, bara för att få vissa politiska uppdrag och att makten och den egna börsen blir viktigare än att vara ärlig, kan jag aldrig förstå mig på.
Det finns en fb-grupp för de som kämpar för bevarandet av akutkirurgin i Kiruna och i den gruppen är en hel del socialdemokrater medlemmar. Väldigt tysta medlemmar, eftersom de sitter löst om de skulle protestera mot landstingsrådet Kent Ögren. Kan de verkligen sova gott på nätterna?
Att lämna dessa människor bakom mig känns skönt. Nu ska jag njuta av livet och av äkta vänner :)


Jordgubbar kan man njuta av.

Gäsp

Om jag hade bott i Kiruna nu, skulle jag skyllt min trötthet på mörkret. Vintertrötthet är ju ett välkänt begrepp. Fullt förståeligt dessutom med de få timmar dagsljus som bjuds där.
Frågan är vad jag ska skylla min trötthet på? Här där solen är uppe hela 10.5 timmar per dag kan man väl inte vara vintertrött? Fast det är klart, jag befinner mig ju inte utomhus alla de timmarna. Jag sitter nog lite för mycket inne på rummet, bakom mörkläggningsgardinen. Mina stavgångspromenader tar jag oftast i solnedgången och det är beckmörkt när jag kommer hem. Kanske blir jag piggare av att gå ute en stund mitt på dagen. Morgonpromenader kan jag inte längre ta pga hälsan och det är synd, för det var ett härligt sätt att komma igång på. Eller kanske skulle jag kunna ta en liten lugn promenad, bara en sväng runt kvarteret?

Jag saknar mina cyklar! Tittar avundsjukt efter dem som cyklar omkring på vanliga damcyklar och nästa vinter ska jag söka en cykel i början av vistelsen. Fast kanske är jag less på cykling då efter ännu en sommar utanför Umeå.
Längtar till min stuga och till Umeå. Hoppas att alla felen är åtgärdade till sommaren, så jag får sätta igång med allt roligt. Måla och sätta upp hyllor inomhus. Anlägga gräsmatta och odlingar. Måla möbler och fönster. Denna sommar ska jag förhoppningsvis inte heller ha något pluggande hängandes över mig. Längtar, längtar, längtar.

Jag ska cykla fort!

 

 

Filetes de parisien añojo

Så står det på förpackningen med den lilla köttbiten jag köpte i kväll. I butiken frågade jag personalen om var köttet kom ifrån, från vilket djur, men de hade ingen aning.
När jag tittar på nätet ser jag att det kan vara lammkött eller kött från ett ungt djur. Det känns som en spännande söndagsmiddag.

I dag har jag suttit inomhus hela dagen och jobbat med hemtentan. Tror jag börjar vara klar nu men väntar några dagar med att skicka in den. Det lutar alltmer åt att jag ger mig på att skriva min uppsats ensam, trots att läraren anser att vi bör vara två för att klara av det. Hoppas att jag kan klara av själva undersökningsdelen här på Gran Canaria och inte behöver åka till Sverige bara för den sakens skull.
Det som ställer till det för mig är ju att jag inte behärskar spanska och att majoriteten av kanarierna inte talar engelska och jag kommer att behöva ett 60-tal personer för min enkät.
Klarar jag den här terminen, då klarar jag vad som helst...

Här är julfirandet över nu. Spanjorerna firar ju julafton på trettondagsafton och juldagen på trettondagen och då är det ett väldigt paketrace, har jag förstått av de som har barn. Undrar om butikerna har rea nu efteråt? Jag tycker mig minnas att det var så. Inte för att jag behöver något. Ja, det skulle väl möjligtvis vara ett par svarta sandaler, gärna likadana som de jag har nu men som börjar sjunga på sista versen.
Mina vistelser här kräver ett minimum av kläder. Enda gångerna jag behöver ha någotsånär prydliga kläder är när vår kör ska sjunga under mässor eller konserter.

I morgon skulle jag vilja åka till Las Palmas för en ABBA-musical. Känner mig svältfödd när det gäller konserter och teatrar. Samtidigt har det utlovats en dag med lite mindre blåst än vanligt och då borde man kanske ta sig ner till stranden?

Nytt År

Äntligen är det nya året här! Ett nytt fräscht obrukat år, som vi ska göra det bästa utav. Den här tiden på året är vi nog mer införstådda med att inte titta så mycket bakåt, utan istället rikta våra blickar framåt. Vi är beredda att starta om, börja på nytt, glömma misstag och gå vidare. Det är rätt och bra men vi får inte glömma att varje dag är ny. Varje dag innebär att gårdagen är förbi och det är onödigt att älta gårdagens misstag. Varje dag under hela året, alla 365 dagarna, kommer att ge nya möjligheter till oss. Nya möjligheter till att om inte styra allt som sker oss men att tackla händelserna, njuta av tillvaron och livet och försöka göra gott.

Handen på hjärtat, hur stor del av tankarna går till att bearbeta det som redan skett, det som vi inte kan ändra på, det som vi bara mår dåligt av att älta?
Hur mycket tid ägnar vi åt att oroa oss för framtiden? Att fundera på om vi kommer att klara än det ena, än det andra? Oroa oss för att bli sjuka, arbetslösa, för att inte bli förstådda av våra arbetskamrater eller närmaste?

Tänk om vi verkligen bara skulle ägna oss åt nuet, det enda vi kan påverka. Så mycket energi vi skulle lösgöra. Energi som vi skulle kunna omvandla till något positivt. Det är klart att vi ska ha ljusa tankar och förhoppningar om framtiden. Det är de negativa tankarna, oron jag önskar att vi kunde lära oss att släppa.
Det här är någonting som vi, inte minst jag, behöver påminnas om mellan varven och ständigt låta oss påminnas om.

Här i Spanien Spanien äter man tolv vindruvor vid tolvslaget, en vindruva för varje klämtning, för att skänka tur till de kommande 12 månaderna. Jag hade inhandlat druvorna men glömde att äta dem i går, så jag åt dem nu i kväll istället, under tiden som jag tänkte på mina närmaste.

                            God fortsättning på det nya året!