Fortfarande kvar

Jag och många med mej, har en viss förmåga att skjuta upp mindre trevliga saker, som t.ex. detta med att resa härifrån. Hur tråkigt är inte det? Just det, jättetråkigt, så tråkigt att jag sköt upp det en vecka. Just nu känns det alltså ganska bra men frågan är hur det känns på torsdag morgon kl 05.30, när det är dags för avresa? Då måste jag ge mej av för att sköta mina politiska uppdrag, betala räkningar osv.

Nästa vecka ska det visst bli lite sämre väder, t.o.m. regn har utlovats och min dotter tyckte att det var bra så jag skulle vänja mej innan hemkomsten. Bra tänkt men jag föredrar stekande hetta innan, så kanske man lättare står emot kylan.

Idag var det mulet men varmt och kyrkan hade sin årliga julbasar, som i vanlig ordning drog massor med besökande.

En av de många åretomboende svenska kvinnorna berättade att här ger man inte barnen julklppar på julaftonen, utom möjligen ett klädesplagg att använda under helgen. På trettondagsafton kommer de tre kungarna ridande på sina kameler och de ger paket till barnen. De barn som inte varit snälla får istället en säck med kol...

Många har berättat om hur skönt det är att julen inte är lika hysterisk som i Sverige, utan att man tar lite lättare på det mesta. Jag ser fram emot att få stanna här under julen någon gång. Kanske nästa?

Vill inte, vill inte, vill inte hem!

Tiden går fort när man har roligt, alltför fort och jag håller nu på att söka en ny returresa med ett annat avresedatum.Visserligen kommer jag då att missa Kommunstyrelsen samt förmodligen även mitt deltagande i körens julkonsert men just nu känns det inte som om jag bryr mej det minsta...Julkonserten kan ju för övrigt vara trevlig att njuta av från åskådarplats.

En ung kille ska bo på nedre våningen några veckor och han tycker nog bara att det är skönt att få vara ensam. Räkningarna kan säkert vänta, mediciner har jag så det räcker en vecka ytterligare samt tre olästa böcker.

Alla dessa timmar av promenerande i solljuset på stranden gör gott och jag hoppas att det ska ge energi till att klara den kommande vintern i Kiruna. I går och idag har det varit rejält blåsigt men jag kan ändå inte låta bli att gå ner till havet. En dag tillbringade jag några timmar vid poolen men det är ju så tråkigt. Förstår inte hur de som tillbringar hela dagarna där orkar men framför allt så missar de ju en massa härliga upplevelser.

Om jag lyckas stanna ytterligare en vecka här ska jag åka ut på en dagstur för att se delfiner, åka bananbåt, vattenskoter mm. Dessutom gör jag gärna om en bussresa till Puerto Rico och Playa de los Amadores. Det var härligt att simma i det klara gröna vattnet, nästan inga vågor.

Ja, ni märker ju att jag helt enkelt inte kan åka härifrån redan på torsdag.

Strålande tider

En vecka har redan gått sedan jag kom hit ner och nu är det bara drygt tre veckor kvar. Jag har redan hunnit ångra att jag inte bestämde att stanna ytterligare en tid. Undrar om det någonsin kommer att hända att jag får hemlängtan när jag är ute och reser? Det hade nog känts bra, att någon enda gång tycka att det är roligt att återvända till Kiruna. Kanske infinner sej hemlängtan först när jag byter bostadsort?

I början satt jag inne och pluggade på dagarna men insåg snabbt att det hinns på kvällarna, när jag ändå inte har något annat för mej. I dag gick jag för första gången ner till poolområdet, något som jag helst undviker annars. Det var så blåsigt att jag insåg att några timmar på stranden skulle innebära mer kamp än avkoppling. Nu blev det plötsligt molnigt och då ska jag passa på att arbeta lite med veckans uppgifter. Skönt.

Har hunnit träffa Kristina, prästen här nere samt hennes man Thomas. Det blev ett kärt återseende, även om hon blev rätt skakad när hon upptäckte mej under gudstjänsten i söndags. Hon hade ju inte vetat om jag levde eller var död och jag hade inte orkat hålla kontakten efter den dramatiska avfärden för två år sedan. Hade fullt upp med att hantera tillvaron och mina barns och vänners reaktioner, samt att försöka bli frisk, fortsätta läsa och "komma över" det hela.

Så här med facit i hand vet jag att man inte kommer över något bara för att man stoppar undan det. Förr eller senare kommer det en reaktion, även om det mesta slutat lyckligt.

Tillbaka i lägenheten i söndags, grät jag alla de tårar som borde gråtits för två år sedan. Tillät mej att minnas det som hänt och att reagera. Timslånga promenader längs havet gör mej gott och läker och jag är glad över att jag åkte hit.

I morgon kommer några goda vänner hit ner och det ska bli kul att träffas och hitta på något tillsammans. På söndag ska jag åka med på en utflykt till en liten bergsby, som kyrkan ordnar och det ser jag fram emot. Det är en skön känsla att få vara här som turist istället för en orkeslös fältstudent. I maj ska jag åka ner hit igen under två veckor och förhopningsvis även i november. Det känns bra att veta att det finns en bostad som jag är välkommen till.

På hyresfronten händer det en hel del nu. Flera intresserade har hört av sej och jag har fullt upp med att besvara deras frågor. Det bästa av allt är att det är vuxna människor, om än några rätt unga. Till vårterminen kommer det inte längre att bo några tonåriga gymnasieelever här och förhoppningsvis blir det ett annat lugn i huset då. I alla fall så borde jag kunna åka hemifrån utan att gruva mej för hemkomsten. Fast en av killarna, har varit otroligt fin att ha att göra med, så honom kommer jag att sakna. Det är ju så, att några fäster man sej lite extra vid.

Nä, nu måste jag ta itu med läsandet innan solen tittar fram igen.