"Kirunasommar"

Nu verkar det som att vintervädret har kommit för att stanna här. 16-18 grader på dagarna och upp till 14 m/s gör att jag fryser mest hela tiden. Jag borde ju vara van, för kirunasomrarna är inte alltid så mycket bättre, tvärtom betydligt kallare. Fast skillnaden då är ju att det inte blir lika kallt inomhus samt att man har rejälare kläder än vad jag har här. Lederna värker och jag längtar så efter riktig värme.
I söndags var jag till Thalassoterapin och badade i saltvattenpoolerna några timmar. Helt underbart och lindrade värken. Bra att veta vad man kan göra men synd bara att det är rätt dyrt.

I morgon funderar jag på att ta mig till Playa del Sol och lyssna på Lill-Babs Show. Tvekar lite, eftersom jag fått för mig att hon inte kan sjunga och i minnet kommer bilder av henne iklädd nätsrumpor och högklackat, något som jag antar att hon slutat med nu vid 73 års ålder, eller? Å andra sidan berättar kvinnor som lyssnat till henne om en varm, empatisk person, som har mycket att dela med sig av. Om det inte regnar för mycket i morgon kan det hända att jag tar mig dit för att köa. Ca en timme innan rekommenderade de mig att komma, för att få en bra plats. Klockan 18 alltså. Sedan serveras middagen kl 19 och Lill-Babs börjar inte förrän efter 22. Däremellan underhålls man av ett dansband!!! Det är väl egentligen just det som får mig att tveka.
En man som brukar tillbringa vintrarna här berättade för mig i november, att till Playa del Sol kommer bara "lösa" fruntimmer och fulla karlar... och jag räknar mig väl inte riktigt till någondera.

Fast ibland undrar jag ju vad jag sänder ut för signaler. Vad är det som gör att diverse galningar dras till mig, eller varför verkar det som om äldre änkemän får nåt intresserat i blicken? Även här i lilla lugna San Agustin... Usch och fy, säger jag efter dagens telefonsamtal där en mycket påstridig herre ilsknade till när jag tackade nej till ost och sangria hemma hos honom. Eller, hemska tanke, kan det vara så att jag faktiskt ser ut att vara i samma ålder, dvs 65++?

Måluppfyllelse

I dag är det Magdalenas examensdsag!
Jag gratulerar av hela mitt hjärta och önskar henne allt gott. Tänk att mitt yngsta barn snart fyller 24 år, har utbildning, arbete och klarar sig själv.
Sommaren -94, hade jag bara en önskan; att få leva tills mitt minsta barn skulle klara sig själv. Åtminstone så länge att hon skulle ha ordentliga minnen av mig.
Jag är helt övertygad om att det är tack vare henne som jag överlevde och varje gång jag frestades att ge upp, tvingade jag mig att tänka på henne...

Lika övertygad är jag om att hon och hennes bröder gjorde att jag blev återställd så snabbt. Det var den bästa träningen av alla kategorier att dygnet runt, ha huset fullt med barn och jag är dem evigt tacksam. Inga barn borde behöva vara med om att en förälder blir allvarligt sjuk men livet bryr sig inte alla gånger om vad som är lämpligt och förhoppningvis har de lärt sig något även av detta.

Nytt År

Tiden går och helt plötsligt är det ett nytt år. 2011...smakar på siffrorna...Ja, 2011 blir nog ett bra år. Det har iaf börjat bra. Rorys vistelse förlängdes från en vecka till tre veckor, varav den sista tillsammans med Magdalena och Tony. Det var en väldigt speciell känsla att få träffa dem här och jag hoppas att alla tyckte att det var lite roligare än att sitta inomhus i Kiruna och knappt kunna sticka ut näsan pga kylan.

På nyårsaftonen gifte näst äldste sonen sig med sin förtjusande flickvän Neung, eller Dueantem Thasri, som hon egentligen heter. Naturligtvis hade jag velat vara med på deras stora dag men det var inte möjligt eftersom mina gäster hade bokat biljetter hit. Det var nog också bäst att vara kvar och hämta krafterna efter den tidigare vinterns hälsoproblem. Nu äntligen, känner jag mig frisk igen och det är så skönt. Dessutom har vädret de senaste veckorna bjudit på sol, även om det är kyligt på kvällar och nätter. Det hade behövts varma sockar och filtar för att inte frysa på nätterna men jag får försöka se till att ta mig ut och lagra sol och värme på dagarna.

I morgon är det dags för Magdalena att formellt ta sin examen som förskollärare. Även där hade jag velat vara med men tröstar mig med att vi nyss träffats och att vi snart ses igen, när jag tar min lilla stuga i besittning. Hoppas att allt går enligt planerna med byggandet för jag har tänkt bo där så snart det bara blir möjligt. Dels för att färdigställa så mycket som möjligt men också för att det inte känns speciellt lockande att återigen dela bostad med ett antal främmande karlar.

Trots att jag kämpat mot krypen i lägenheten här och det både regnat in och är kallt, så har det ändå varit jätteskönt att ha en egen dörr att stänga om sig. Skönt att kunna gå omkring mer eller mindre oklädd, att kunna använda köket närhelst jag velat. Så skönt att jag funderar på att förlänga vistelsen...