Hoppa till innehållet

Xenon

Redigera länkar
Från Wikipedia
För andra betydelser, se Xenon (olika betydelser).
Xenon
Nummer
54 		Tecken
Xe 		Grupp
18 		Period
5 		Block
p
Kr
↑
Xe
↓
Rn 		Jod ← Xenon → Cesium
[Kr] 4d10 5s2 5p6
54Xe
En xenonfylld gasurladdningslampa med ljusblå glöd.
En xenonfylld gasurladdningslampa med ljusblå glöd.
Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa131,293 u
UtseendeFärglös i gasform
Fysikaliska egenskaper
Densitet5,894 kg/m³ (273 K)
AggregationstillståndGas
Smältpunkt161,4 K (−112 °C)
Kokpunkt165,1 K (−108 °C)
Molvolym35,92 × 10−6 m³/mol
Smältvärme2,297 kJ/mol
Ångbildningsvärme12,636 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie108 pm
Kovalent radie130 pm
van der Waalsradie216 pm
JonisationspotentialFörsta: 1 170,4 kJ/mol
Andra: 2 046,4 kJ/mol
Tredje: 3 099,4 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Kr] 4d10 5s2 5p6
e− per skal2, 8, 18, 18, 8
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd0 (svagt sur)
Elektronegativitet2,6 (Paulingskalan)
Diverse
KristallstrukturKubisk tätpackning (ccp)
Kristallstruktur
Ljudhastighet1 090 m/s
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Xenonisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
124Xe 0,1 %
Stabil
126Xe 0,09 %
Stabil
128Xe 1,91 %
Stabil
129Xe 26,4 %
Stabil
130Xe 4,1 %
Stabil
131Xe 21,29 %
Stabil
132Xe 26,9 %
Stabil
134Xe 10,4 %
Stabil
136Xe 8,86 % 2,36×1021 år [1] β-β- - 136Ba
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Xenon är ett icke-metalliskt grundämne med atomnummer 54 och kemiskt tecken Xe. Det är en tung, färg- och luktlös ädelgas som förekommer i mindre mängder i jordens atmosfär.[2] Även om gasen sällan reagerar med andra ämnen så kan xenon genomgå ett fåtal kemiska reaktioner som exempelvis bildandet av xenonhexafluorplatinat (PtF6Xe), den första ädelgasföreningen som framställts.[3][4][5]

Naturligt förekommande xenon består av nio stabila isotoper, men det finns även ett 40-tal instabila isotoper som genomgår radioaktivt sönderfall. Proportionerna av olika xenonisotoper är ett viktigt verktyg vid studiet av solsystemets tidiga historia.[6] Xenon-135 bildas som ett resultat av fission och agerar som neutronabsorbent i kärnreaktorer.[7]

Xenon används i blixtlampor[8] och i båglampor,[9] och som ett generellt anestetikum.[10] Den första excimerlasern använde xenondimermolekylen (Xe2) som sitt aktiva lasermedium[11] och i de tidigaste lasrarna användes xenonblixtlampor som laserpumpar.[12] Xenon används även i sökandet efter hypotetiska svagt interagerande tunga partiklar, och som drivämne för jonmotorer i rymdfarkoster.[13][14]

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Xenon upptäcktes i England av William Ramsay och Morris Travers den 12 juli 1898, en kort tid efter deras upptäckt av grundämnena krypton och neon. Med en maskin som kunde framställa flytande luft försökte de två forskarna extrahera en tyngre gas med fraktionerad destillation ur flytande krypton.[15][16] Ramsay föreslog namnet xenon för gasen utifrån det grekiska ordet ξένον [xenon], neutrum-singular-formen av ξένος [xenos], vilket betyder främmande, annorlunda, eller gäst.[17][18] 1902 uppskattade Ramsay proportionen xenon i jordens atmosfär till en på 20 miljoner.[19]

Under 1930-talet började ingenjören Harold Edgerton att undersöka stroboskoptekniken för höghastighetsfotografier. Detta fick honom att uppfinna xenonblixtlampan. I xenonblixtlampan alstras ljus genom att man sänder en hastig elektrisk ström genom ett glasrör fyllt med xenongas. 1934 kunde Edgerton generera korta blixtar (cirka en mikrosekund) med hjälp av metoden.[8][20][21]

Albert R. Behnke Jr. började 1939 utforska orsakerna till "berusningen" hos djuphavsdykarna i den amerikanska flottan. Han undersökte effekterna av olika inandningsblandningar på sina testpersoner, och upptäckte att detta ledde till att dykarna kände av en förändring av djupet de befann sig på, trots att de i själv verket befann sig på samma djup som tidigare. Från dessa resultat drog han slutsatsen att xenongas kunde tjäna som ett generellt anestetikum. Trots att Lazharev, i Ryssland, ska ha studerat xenonanestetikum redan 1941 publicerades inte den första vetenskapliga rapporten om xenons anestetiska effekt förrän 1946, och då av J.H. Lawrence, som hade utfört experiment på möss. 1951 användes xenon för första gången som ett kirurgiskt anestetikum av Stuart C. Cullen, som framgångsrikt opererade två patienter med denna bedövningsmetod.[22]

1960 upptäckte den amerikanska fysikern John Reynolds att vissa meteoriter innehöll en isotopisk avvikelse i form av ett överflöd av xenon-129. Han kom fram till att detta var en sönderfallsprodukt av radioaktiva jod-129. Eftersom halveringstiden för 129I är 16 miljoner år påvisade detta att meteoriterna hade bildats under solsystemets tidiga historia, eftersom 129I-isotopen troligtvis blev till innan solsystemet antagit sin form.[23][24]

Man trodde under lång tid att xenon och andra ädelgaser inte kunde bilda några som helst former av kemiska föreningar. Men under den tid då Neil Bartlett undervisade på University of British Columbia upptäckte han att gasen platinahexafluorid (PtF6), som är ett kraftigt oxiderande ämne, kunde oxidera syrgas (O2) till att bilda dioxygenylhexafluorplatinat (O2+[PtF6]−).[25] Eftersom O2 och xenon har näst intill samma första jonisationspotential insåg Bartlett att platinahexafluorid kanske även kan oxidera xenon. Den 23 mars 1962 blandade han de två gaserna och producerade den första kända ädelgasföreningen, xenonhexafluorplatinat.[26][5] Bartell trodde att föreningens sammansättning var Xe+[PtF6]−, även om senare studier har påvisat att det förmodligen rörde sig om en blandning innehållande flera xenonsalter.[27][28][29] Sedan dess har många andra xenonföreningar upptäckts,[30] och vissa föreningar av ädelgaserna argon, krypton och radon har även identifierats, däribland argonfluorhydrid (HArF),[31] kryptondifluorid (KrF2),[32][33] och radonfluorid.[34]

Förekomst

[redigera | redigera wikitext]

Xenon är en spårgas i jordens atmosfär, och förekommer i cirka 0,087±0,001 miljontedelar (ppm eller μL/L).[35] Den återfinns även bland de gaser som avges från naturliga vattenkällor. Vissa radioaktiva varianter av xenon, exempelvis 133Xe och 135Xe, bildas genom neutronbestrålning av klyvbart material i kärnreaktorer.[3]

Kommersiellt framställs xenon som en biprodukt till separationen av luft till syrgas och kvävgas. Efter separationen, som vanligen utförs genom fraktionsdestillation i en dubbelkolonnsanläggning, kommer det flytande syret som producerats att innehålla en liten mängd krypton och xenon. Genom ytterligare steg i fraktionsdestillationen kan det flytande syret anrikas så att det innehåller 0,1–0,2 % krypton-/xenonblandning, vilket utvinns antingen genom adsorption till kiselsyragel eller genom destillation. Slutligen kan krypton-/xenonblandningen separeras till krypton och xenon genom destillation.[36][37] Extraktionen av en liter xenon från atmosfären kräver cirka 220 wattimmar energi.[38] Världsproduktionen av xenon 1998 uppskattdes till mellan 5 000 och 7 000 m3.[39] På grund av den låga tillgången till xenon så är gasen betydligt dyrare än de lättare ädelgaserna – det uppskattade priset på köp av mindre kvantiteter xenon i Europa 1999 låg på 10 €/L för xenon, 1 €/L för krypton, och 0,20 €/L för neon.[39]

Xenon är relativt ovanlig i solens atmosfär, på jorden, och i asteroider och kometer. Mars atmosfär påvisar ungefär samma halt xenon som jordens: 0,08 ppm.[40] Emellertid påvisar mars en högre halt 129Xe än på jorden och solen. Eftersom den här isotopen blir till genom radioaktivt sönderfall, indikerar mätresultaten att mars förlorade större delen av sin ursprungliga atmosfär, förmodligen inom de första 100 miljoner åren efter att planeten blev till.[41][42] Som kontrast har planeten Jupiter en ovanligt hög halt xenon i sin atmosfär, cirka 2,6 gånger så mycket som på solen.[43] Man har ännu inte funnit någon förklaring till de höga halterna, men det kan ha berott på en tidig och snabb uppbyggnad av planetesimaler – små, subplanetära himlakroppar – innan solnebulosan började hettas upp.[44] (Annars hade inte xenon ha kunnat fångats upp i planetesimalernas isar). Inom solsystemet är mängden xenon (i alla dess isotoper) 1,56 × 10−8, eller en på 64 miljoner av den totala massan.[45] Problemet med den låga halten jordnära xenon kan delvis besvaras med xenons kovalenta bindningar till syret i kvarts, vilket reducerar mängden xenon i atmosfären.[46]

Till skillnad mot de lättare ädelgaserna bildas inte xenon vid stellär kärnsyntes i stjärnor. Grundämnen tyngre än järn-56 har en nettoenergikostnad för att produceras genom fusion, så en stjärna tjänar ingen energi på att skapa xenon.[47] Istället bildas många xenonisotoper genom supernovaexplosioner.[48]

Kännetecken

[redigera | redigera wikitext]
Ett elektronskalsdiagram över xenon. Notera de åtta elektronerna i det yttersta skalet.

Xenon är definierat som en atom med 54 protoner i kärnan. Vid standardtryck och -temperatur har ren xenongas en densitet på 5,761 kg/m3, cirka 4,5 gånger högre än ytdensiteten i jordens atmosfär, 1,217 kg/m3.[49] Som vätska har xenon en densitet på upp till 3,1 g/mL, med den högsta densiteten vid trippelpunkten.[50] Under samma förhållanden är fast xenons densitet, 3,640 g/cm3, högre än genomsnittsdensiteten för granit, 2,75 g/cm3.[50] Under tryck på cirka en gigapascal har man lyckats tvinga in xenon i en metallisk fas.[51]

Xenon tillhör den grupp grundämnen som saknar valenselektroner, de så kallade ädelgaserna. Den reagerar ogärna i de flesta kemiska reaktioner (som exempelvis förbränning) eftersom det yttre elektronskalet redan innehåller åtta elektroner. Detta skapar en stabil lågenergikonfiguration i vilken de yttre elektronerna är starkt sammanbundna.[52] Gasen kan dock oxideras med hjälp av kraftigt oxiderande ämnen, och många xenonföreningar har framställt genom denna typ av reaktion.

I ett urladdningsrör avger xenon ett blått eller lavendelfärgat sken då gasen exciteras genom elektrisk urladdning. Xenon avger även ett band av spektrallinjer som spänner sig över det synliga spektrumet,[53] men det mest intensiva linjerna framkommer i det blå spektrumet, vilket ger färgen.[54]

Isotoper

[redigera | redigera wikitext]

Naturligt förekommande xenon består nio stabila isotoper. Isotoperna 124Xe, 134Xe och 136Xe antas genomgå dubbelt betasönderfall, men detta har aldrig observerats så de anses vara stabila.[55][56] Förutom dessa stabila former finns det över 40 instabila isotoper som har studerats. 129Xe bildas under betasönderfall av 129I, som har en halveringstid på 16 miljoner år, medan 131mXe, 133Xe, 133mXe, och 135Xe är produkter av fission av både 235U och 239Pu,[57] och därför används de som indikatorer vid atomexplosioner. De olika xenonisotoperna blir till genom supernovaexplosioner,[48] röda jättar som har förverkat vätet i sina kärnor och gått in i den asymptotiska jättegrenen, klassiska novaexplosioner[58] och det radioaktiva sönderfallet av grundämnen såsom jod, uran och plutonium.[57]

Den artificiella isotopen 135Xe är av hög betydelse i driften av kärnkraftsreaktorer. 135Xe har avsevärt tvärsnitt för termiska neutroner, 2,6 ×106 barn,[7] på så vis fungerar det som neutronabsorbent och kan därigenom sakta ner eller stoppa kedjereaktionen efter en viss period i driften. Detta upptäcktes i de tidigaste kärnkraftsreaktorerna som byggdes av det amerikanska Manhattanprojektet för plutoniumproduktion. Lyckligtvis hade konstruktörerna vidtagit åtgärder i utformningen för att öka reaktorns reaktivitet (antalet neutroner per fission som fortsätter dela atomer i kärnbränslet).[59] 135Xe absorberande förmåga spelade en viktig roll i Tjernobylolyckan.[60]

Under dåliga förhållanden kan relativt höga halter xenon observeras läcka ut från kärnkraftsreaktorer på grund av utsläppen av fissionsprodukter från spruckna bränslestavar,[61] eller klyvning av uran i avkylningsvatten.[62]

Eftersom xenon är ett spårämne för två föräldraisotoper så är dess halter i meteoriter ett viktigt verktyg för att studera solsystemets uppkomst och utveckling. Jod-xenon-metoden för radiometrisk datering ger den tid som förflutit mellan nukleosyntes och komprimeringen av ett fast objekt från solnebulosan. Xenons olika isotophalter som exempelvis 129Xe/130Xe och 136Xe/130Xe är även ett viktigt verktyg för att förstå jorddifferentiering och tidiga gasutsläpp.[6] Överskotts-129Xe som hittats tillsammans med koldioxid i källgaser i New Mexico antas komma från sönderfall av gaser med sitt ursprung i jordmanteln strax efter jordens bildande.[57][63]

Kemiska föreningar

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Kategori:Xenonföreningar
Xenontetrafluorid.

Xenonhexafluorplatinat var den första kemiska föreningen med xenon, framställd 1962.[26] Efter detta har ytterligare många föreningar med xenon upptäckts och framställts. Några exempel på sådana föreningar är xenondifluorid (XeF2), xenontetrafluorid (XeF4), xenonhexafluorid (XeF6), xenontetroxid (XeO4), och natriumperxenat (Na4XeO6). En högexplosiv förening, xenontrioxid (XeO3), har också skapats. De flesta av de över 80[64][65] xenonföreningar som man hittat så här långt innehåller elektronegativa fluor- eller syreatomer. När andra atomer binds (exempelvis väte eller kol) är de oftast en del av en molekyl som innehåller fluor eller syre.[66] Vissa xenonföreningar är färgade, men de flesta är färglösa.[64]

1995 tillkännagav ett forskarlag vid Helsingfors universitet i Finland (M. Räsänen et al.) att de lyckats framställa xenondihydrid (HXeH), och senare xenonhydridhydroxid (HXeOH), hydroxenonacetylen (HXeCCH), och en rad andra xenoninnehållande molekyler.[67] Deutererade molekyler som HXeOD och DXeOH har även framställts.[68]

XeF4-kristaller, 1962.

Precis som föreningar där xenon bildar kemiska bindningar så kan det även bildas klatratsubstanser där xenonatomer insluts i en annan förenings kristallstruktur. Ett exempel är xenonhydrat (Xe·5,75 H2O), där xenonatomer upptar hålrummen i vattenmolekyler.[69] Den deutererade varianten av detta hydrat har även framställts.[70] Sådana klatrathydrater kan förekomma naturligt vid förhållanden med högt tryck, som exempelvis i Vostoksjön under Antarktis istäcke.[71] Klatratformation kan användas för att destillera mindre mängder xenon, argon och krypton.[72] Xenon kan även bilda endohedrala fullerenföreningar, där en xenonatom fångas in i en fullerenmolekyl. Den xenonatom som fångats inuti fullurenet kan övervakas genom 129Xe-kärnmagnetisk resonansspektroskopi. Med hjälp av den här tekniken kan kemiska reaktioner på fullurenmolekyler analyseras tack vare känsligheten i det kemiska skiftet för xenonatomen till dess omgivning. Emellertid har xenonatomen även en elektrisk påverkan på reaktiviteten hos fulleren.[73]

Användningsområden

[redigera | redigera wikitext]

Trots att xenon är ovanligt och relativt dyrt att framställa från jordens atmosfär, så har ämnet fortfarande ett antal användningsområden.

Gasurladdningslampor

[redigera | redigera wikitext]
Xenon i formade Geisslerrör.

Xenon används i ljusemitterande så kallade xenonblixtlampor, som används i fotoblixtar och stroboskoplampor;[8] för att excitera det aktiva mediet i lasrar vilka sedan genererar koherent ljus;[74] och, ibland, bactericidiska lampor.[75] Den första halvledarlasern, uppfunnen 1960, pumpades av en xenonblixtlampa,[12] och lasrar som använder sig av fusion genom tröghetsinneslutning pumpas även de med hjälp av xenonblixtlampor.[76]

En kortbågslampa med xenon.

Fortlöpande, kortbågade, högtrycksxenonbåglampor har en vitbalans som nära överensstämmer med solljuset mitt på dagen, och de används därför i solsimulatorer. Kromaticiteten hos dessa lampor stämmer nästan överens med den hos ett upphettat svartkroppselement med en temperatur nära solens. Strax efter att dessa lampor introducerades under 1940-talet så började de ersätta kolbåglampor i filmprojektorer.[9] De används i typiska 35 mm- och IMAX-filmprojektionssystem, självgående urladdningslampor i bilstrålkastare och andra specialiserade användningsområden. Dessa båglampor är en utmärkt källa för kortvågig ultraviolett strålning och de har intensiv utstrålning nära det infraröda, vilket används i vissa mörkerseendesystem.

De individuella cellerna i en plasmaskärm innehåller en blandning av xenon och neon som omvandlas till ett plasma med hjälp av elektroder. Samspelet mellan plasmat och elektroderna skapar ultravioletta fotoner, som sedan exciterar fosforbeläggningen på skärmens framsida.[77][78]

Xenon används som "initieringsgas" i högtrycksnatriumlampor. Det har den lägsta värmeledningsförmågan och den lägsta jonisationspotentialen av alla icke-radioaktiva ädelgaser. I egenskap av ädelgas så stör den inte de kemiska reaktionerna i lampan. Den låga värmeledningsförmågan minimerar värmeförluster i lampan när den övergått till driftstadiet, vilket gör att lampan har enklare att komma igång.[79]

Lasrar

[redigera | redigera wikitext]

Under 1962 upptäckte en grupp forskare vid Bell Laboratories laserverkan hos xenon,[80] och senare att lasereffekten förbättrades ytterligare genom att tillsätta helium till lasermediet.[81][82] Den första excimerlasern använde en xenondimermolekyl (Xe2) som stimulerats av en elektronstråle för att producera stimulerad emission vid en ultraviolett våglängd på 176 nm.[11] Xenonklorid och xenonfluorid har även de använts i excimerlasrar.[83] Xenonkloridlasern har till exempel använts inom viss dermatologi.[84]

Anestesi

[redigera | redigera wikitext]

Xenon har använts som ett generellt anestetikum, men det är dyrt. Trots detta så börjar anestesimaskiner som kan erbjuda xenon att komma ut på europeiska marknaden.[85] Det har föreslagits två mekanismer för xenonanestesi. Den första innefattar hämmande av kalcium-ATPas-pumpen – den mekanism som cellerna använder för att föra bort kalcium (Ca2+) – i cellmembranet hos synapser.[86] Detta sker på grund av en konformationsändring då xenonet binder till opolära områden inuti proteinet.[87] Den andra mekanismen fokuserar på den ickespecifika växelverkan mellan anestetika och lipidmembranet.[88]

Xenon har ett MAC-värde (minimum alveolar concentration) på 0,63, vilket innebär att xenon är 50 % mer kraftfull än N2O som ett anestetikum. Således kan det användas tillsammans med högre halter syrgas vilket minskar risken för hypoxi. Till skillnad mot lustgas (N2O) är xenon inte en växthusgas, vilket gör att den betraktas som ett miljövänligare val. På grund av det höga priset på xenon kommer det ekonomiska användandet att kräva ett slutet system så att gasen kan återanvändas genom att filtreras ordentligt mellan användningarna.[38]

Nervskyddande

[redigera | redigera wikitext]

Xenon har hittat tillämpningar för att behandla hjärnskador, då det är en antagonist till N-metyl-d-aspartate receptorer (NMDA receptorer). Dessa receptorer förvärrar skador av syrebrist och xenon fungerar bättre som skydd för nerver än ketamin eller dikväveoxid (lustgas), som har oönskade bieffekter.[89] Xenon lades till som ingrediens i ventilatorblandningen för en nyfödd bebis på St. Michael's Hospital, Bristol, Storbritannien, vars livschanser annars var äventyrade, och var framgångsrik, som ledde till tillstånd för klinisk prövning för liknande fall.[90] Behandlingen görs samtidigt med att kroppen kyls (hypotermi) till en kroppstemperatur på 33.5 °C.[91]

Dopingmedel

[redigera | redigera wikitext]

Inhalering av xenongas stimulerar kroppens egen produktion i njurarna av hormonet erytropoetin (Epo), som har en funktion vid regleringen av erytrocytproduktionen. Konstgjord tillförsel av Epo är en av de mest effektiva dopningsformerna och förbjuden enligt World Anti-Doping Agencys gällande regelverk, men i dag finns inga tester som kan bevisa fusk utfört med stimulering genom xenongas. Det har gjorts djurförsök med xenon och under loppet av ett dygn ökade Epo-produktionen med en faktor på 1,6.[92][93]

Övrigt

[redigera | redigera wikitext]

Inom vissa användningsområden av atomenergi används xenon bland annat i bubbelkammare,[94] sonder, och i andra områden där hög formelmassa och lågreagent miljö eftersträvas.

En prototyp av en xenonjonmotor som testas vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory.

Flytande xenon används som ett sätt att upptäcka hypotetiska svagt interagerande tunga partiklar, eller "WIMPs". Då en WIMP kolliderar med en xenonkärna borde den, rent hypotetiskt, tappa en elektron och bilda en primär scintillation. Med hjälp av xenon kan det här energiutbrottet sedan lätt urskiljas från liknande fall som orsakats av andra partiklar som exempelvis kosmisk strålning.[13] Emellertid så har XENON-experimentet vid Laboratori Nazionali del Gran Sasso i Italien ännu inte lyckats att hitta några bekräftade WIMP:s.

Xenon är det föredragna bränslet för jonmotorer på rymdfarkoster på grund av sin låga jonisationspotential per massenhet, möjligheten att kunna förvara ämnet i flytande form nära rumstemperatur (men under högt tryck) samtidigt som det enkelt omvandlas tillbaka till en gas som kan driva motorn. Eftersom xenon ogärna reagerar så är det vänligt mot omgivningen och mindre tärande på jonmotorn än andra bränslen som exempelvis kvicksilver eller cesium. Xenon användes först i satellitjonmotorer under 1970-talet.[95] Det kom senare att användas som ett drivmedel för Europas SMART-1-rymdfarkost.[14] och för de tre jonmotorerna i Nasas Dawn-rymdsond.[96]

Kemiskt sett används perxenatföreningar som oxidationsmedel inom analytisk kemi. Xenondifluorid används som ett etsningsmedel för kisel, och då särskilt inom produktionen av mikroelektromekaniska system (MEMS).[97] Anticancermedicinen 5-fluorouracil kan framställas genom att låta xenondifluorid reagera med uracil.[98] Xenon används även inom proteinkristallografi. Applicerad till en proteinkristall under tryck mellan 0,5 och 5 MPa (5 till 50 atm) binder xenonatomer i framförallt proteinernas hydrofoba håligheter, vilket ofta skapar ett isomorft tungatomsderivat av hög kvalitet som kan användas för att lösa fasproblem.[99][100]

Säkerhetsåtgärder

[redigera | redigera wikitext]

Xenon kan förvaras säkert i vanliga förseglade glas- eller metallbehållare vid standardtryck och -temperatur. Emellertid så löser det sig gärna i många plaster och gummi, och kommer därför gradvis att försvinna ur behållare som förslutits med sådana material.[101] Xenon är ogiftig, även om det löser sig i blod och tillhör en liten grupp av ämnen som kan penetrera blod-hjärnbarriären vilket leder till mild eller fullständig kirurgisk bedövning då den inhaleras tillsammans med höga koncentrationer syrgas (se underrubriken anestesi ovan). Många xenonföreningar är explosiva och giftiga på grund av sina starkt oxiderande egenskaper.[102]

Ljudets hastighet i xenon är cirka 169 m/s, det vill säga avsevärt lägre än i luft.[103] (på grund av den lägre medelhastigheten hos de tunga xenonatomerna jämfört med de betydligt lättare kväve- och syremolekylerna), så xenon sänker därmed resonansfrekvensen hos stämbanden då gasen inhaleras. Detta skapar en karaktäristisk lägre röst, till skillnad mot den högre röst man får om man andas in helium. Likt helium så tillgodoser inte xenon kroppens behov av syre och kan därför lätt leda till kvävning; på grund av detta tillåter många universitet inte längre det här tricket som en allmän kemisk demonstration. Eftersom xenon är dyrt så används gasen svavelhexafluorid, som har ungefär samma formelmassa (146 mot 131), vanligtvis för den här typen av demonstrationer, även om också den här gasen kan kväva.[104]

Det är möjligt att på ett säkert sätt andas in tunga gaser som xenon eller svavelhexafluorid när de är utblandade med 20 % syre (även om xenon i den här koncentration visserligen skulle leda till medvetslöshet på grund av sin egenskap som ett generellt anestetikum). Lungorna blandar gaserna väldigt effektivt och snabbt, så att de tunga gaserna rensas bort med syret så att det inte ansamlas i botten av lungorna.[105] Det finns å andra sidan en fara som förknippas med alla tunga gaser i större mängder: Om en person kommer in i en behållare som innehåller stora mängder av en tung gas så kan han eller hon omedvetet andas in den osynliga, luktfria gasen utan att vara medveten om det. Xenon används sällan i tillräckligt stora mängder för att detta ska bli ett problem, men den potentiella faran finns varje gång som en tank eller behållare med xenon fraktas eller lagras på en oventilerad plats.[106]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Ackerman, N. (2011). ”Observation of Two-Neutrino Double-Beta Decay in 136Xe with the EXO-200 Detector”. Physical Review Letters 107 (21). doi:10.1103/PhysRevLett.107.212501. ISSN 0031-9007. 
  2. ^ "xenon", Columbia Electronic Encyclopedia, 6:e upplagan, Columbia University Press, 2007. Hämtdatum: 23 oktober 2007
  3. ^ [a b] Husted, Robert; Boorman, Mollie (15 december 2003). ”Xenon”. Los Alamos National Laboratory, Chemical Division. Arkiverad från originalet den 22 november 2010. https://web.archive.org/web/20101122233231/http://periodic.lanl.gov/elements/54.html. Läst 26 september 2007. 
  4. ^ Rabinovich, Viktor Abramovich; Vasserman, A. A.; Nedostup, V. I.; Veksler, L. S. (1988). Thermophysical properties of neon, argon, krypton, and xenon (engelskspråkiga upplagan). Washington, DC: Hemisphere Publishing Corp. ISBN 0-19-521833-7. http://adsabs.harvard.edu/abs/1988wdch...10.....R  National Standard Reference Data Service of the USSR. Volym 10
  5. ^ [a b] Freemantel, Michael (25 augusti, 2003). ”Chemistry at its Most Beautiful”. Chemical & Engineering News. Arkiverad från originalet den 6 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160106203608/http://www.chem.umn.edu/class/2301/barany03f/fun/beautiful1.pdf. Läst 13 september 2007. 
  6. ^ [a b] Kaneoka, Ichiro (22 november 1998). ”Xenon's Inside Story”. Science "280" (5365): ss. 851-852. http://www.sciencemag.org/cgi/content/full/sci;280/5365/851b. Läst 10 oktober 2007. 
  7. ^ [a b] Stacey, Weston M. (2007). Nuclear Reactor Physics. Wiley-VCH. sid. 213. ISBN 3-527-40679-4 
  8. ^ [a b c] Burke, James (2003). Twin Tracks: The Unexpected Origins of the Modern World. Oxford University Press. sid. 33. ISBN 0-7432-2619-4 
  9. ^ [a b] Mellor, David (2000). Sound Person's Guide to Video. Focal Press. sid. 186. ISBN 0-240-51595-1 
  10. ^ Sanders, Robert D.; Ma, Daqing; Maze, Mervyn (22 november 2005). ”Xenon: elemental anaesthesia in clinical practice”. British Medical Bulletin "71" (1): ss. 115–135. http://bmb.oxfordjournals.org/cgi/content/full/71/1/115. Läst 2 oktober 2007. 
  11. ^ [a b] Basov, N. G.; Danilychev, V. A.; Popov, Yu. M. (22 november 1971). ”Stimulated Emission in the Vacuum Ultraviolet Region”. Soviet Journal of Quantum Electronics "1" (1): ss. 18–22. doi:10.1070/QE1971v001n01ABEH003011. Arkiverad från originalet den 16 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200516141303/https://www.turpion.org/php/paper.phtml?journal_id=qe&paper_id=3011. Läst 26 februari 2008. 
  12. ^ [a b] Toyserkani, E.; Khajepour, A.; Corbin, S. (2004). Laser Cladding. CRC Press. sid. 48. ISBN 0-8493-2172-7 
  13. ^ [a b] Ball, Philip (1 maj, 2002). ”Xenon outs WIMPs”. Nature. http://www.nature.com/news/2002/020429/full/news020429-6.html. Läst 8 oktober 2007. 
  14. ^ [a b] Saccoccia, G.; del Amo, J. G.; Estublier, D. (31 augusti, 2006). ”Ion engine gets SMART-1 to the Moon”. ESA. http://www.esa.int/SPECIALS/SMART-1/SEMLZ36LARE_0.html. Läst 1 oktober 2007. 
  15. ^ W. Ramsay and M. W. Travers (22 november 1898). ”On the extraction from air of the companions of argon, and neon”. Report of the Meeting of the British Association for the Advancement of Science: ss. 828. 
  16. ^ Gagnon, Steve. ”It's Elemental – Xenon”. Thomas Jefferson National Accelerator Facility. http://education.jlab.org/itselemental/ele054.html. Läst 16 juni 2007. 
  17. ^ Anonym (1904). The New International Encyclopædia. Dodd, Mead and Company. sid. 906 
  18. ^ Staff (1991). The Merriam-Webster New Book of Word Histories. Merriam-Webster, Inc. sid. 513. ISBN 0-87779-603-3 
  19. ^ Ramsay, William (22 november 1902). ”An Attempt to Estimate the Relative Amounts of Krypton and of Xenon in Atmospheric Air”. Proceedings of the Royal Society of London "71": ss. 421–426. http://adsabs.harvard.edu/abs/1902RSPS...71..421R. Läst 2 oktober 2007. 
  20. ^ Anonymous. ”History”. Millisecond Cinematography. Arkiverad från originalet den 22 augusti 2006. https://web.archive.org/web/20060822141910/http://www.millisecond-cine.com/history.html. Läst 7 november 2007. 
  21. ^ Paschotta, Rüdiger (1 november, 2007). ”Lamp-pumped lasers”. Encyclopedia of Laser Physics and Technology. RP Photonics. http://www.rp-photonics.com/lamp_pumped_lasers.html. Läst 7 november 2007. 
  22. ^ Marx, Thomas; Schmidt, Michael; Schirmer, Uwe; Reinelt, Helmut (22 november 2000). ”Xenon anesthesia”. Journal of the Royal Society of Medicine "93": ss. 513–517. http://www.jrsm.org/cgi/reprint/93/10/513.pdf. Läst 2 oktober 2007. 
  23. ^ Clayton, Donald D. (1983). Principles of Stellar Evolution and Nucleosynthesis (2:a upplagan). University of Chicago Press. sid. 75. ISBN 0-226-10953-4 
  24. ^ Bolt, B. A.; Packard, R. E.; Price, P. B. (2007). ”John H. Reynolds, Physics: Berkeley”. The University of California, Berkeley. http://content.cdlib.org/xtf/view?docId=hb1r29n709&doc.view=content&chunk.id=div00061&toc.depth=1&brand=oac&anchor.id=0. Läst 1 oktober 2007. 
  25. ^ Neil Bartlett and D. H. Lohmann (22 november 1962). ”Dioxygenyl hexafluoroplatinate (V), O2+[PtF6]−”. Proceedings of the Chemical Society (London: Chemical Society) (3): ss. 115. doi:10.1039/PS9620000097. 
  26. ^ [a b] Bartlett, N. (22 november 1962). ”Xenon hexafluoroplatinate (V) Xe+[PtF6]−”. Proceedings of the Chemical Society (London: Chemical Society) (6): ss. 218. doi:10.1039/PS9620000197. 
  27. ^ Graham, L. (22 november 2000). ”Concerning the nature of XePtF6”. Coordination Chemistry Reviews "197": ss. 321–334. doi:10.1016/S0010-8545(99)00190-3. 
  28. ^ p. 392, §11.4, Inorganic Chemistry, translated by Mary Eagleson and William Brewer, edited by Bernhard J. Aylett, San Diego: Academic Press, 2001, ISBN 0-12-352651-5; översättning av Lehrbuch der Anorganischen Chemie, ursprungligen av A. F. Holleman, fortsatt av Egon Wiberg, redigerad av Nils Wiberg, Berlin: de Gruyter, 1995, 34:e upplagan, ISBN 3-11-012641-9.
  29. ^ Steel, Joanna (2007). ”Biography of Neil Bartlett”. College of Chemistry, University of California, Berkeley. Arkiverad från originalet den 8 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070708055615/http://chemistry.berkeley.edu/Publications/news/summer2006/bio_bartlett.html. Läst 25 oktober 2007. 
  30. ^ Bartlett, Neil (8 september, 2003). ”The Noble Gases”. Chemical & Engineering News (American Chemical Society) "81" (36). http://pubs.acs.org/cen/80th/noblegases.html. Läst 1 oktober 2007. 
  31. ^ Leonid Khriachtchev, Mika Pettersson, Nino Runeberg, Jan Lundell, and Markku Räsänen (24 augusti, 2000). ”A stable argon compound”. Nature "406": ss. 874–876. doi:10.1038/35022551. http://www.nature.com/nature/journal/v406/n6798/abs/406874a0.html. 
  32. ^ Lynch, C. T.; Summitt, R.; Sliker, A. (1980). CRC Handbook of Materials Science. CRC Press. ISBN 0-87819-231-X 
  33. ^ D. R. MacKenzie (20 september, 1963). ”Krypton Difluoride: Preparation and Handling”. Science "141" (3586): ss. 1171. doi:10.1126/science.141.3586.1171. 
  34. ^ Paul R. Fields, Lawrence Stein, and Moshe H. Zirin (22 november 1962). ”Radon Fluoride”. Journal of the American Chemical Society "84" (21): ss. 4164–4165. doi:10.1021/ja00880a048. 
  35. ^ Hwang, Shuen-Cheng; Robert D. Lein, Daniel A. Morgan (2005). ”Noble Gases”. Kirk-Othmer Encyclopedia of Chemical Technology (5th edition). Wiley. doi:10.1002/0471238961.0701190508230114.a01. ISBN 047148511X 
  36. ^ Kerry, Frank G. (2007). Industrial Gas Handbook: Gas Separation and Purification. CRC Press. sid. 101–103. ISBN 0-8493-9005-2 
  37. ^ ”Xenon - Xe”. CFC StarTec LLC. 10 augusti, 1998. Arkiverad från originalet den 12 juni 2020. https://web.archive.org/web/20200612100905/http://www.c-f-c.com/specgas_products/xenon.htm. Läst 7 september 2007. 
  38. ^ [a b] Singh, Sanjay (15 maj, 2005). ”Xenon: A modern anaesthetic”. Indian Express Newspapers Limited. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2007. https://web.archive.org/web/20070813212536/http://www.expresshealthcaremgmt.com/20050515/criticare10.shtml. Läst 10 oktober 2007. 
  39. ^ [a b] Häussinger, Peter; Reinhard Glatthaar, Wilhelm Rhode, Helmut Kick, Christian Benkmann, Josef Weber, Hans-Jörg Wunschel, Viktor Stenke, Edith Leicht, Hermann Stenger (2001). ”Noble Gases”. Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry (6:e upplagan). Wiley. doi:10.1002/14356007.a17_485. ISBN 3527201653 
  40. ^ Williams, David R. (1 september, 2004). ”Mars Fact Sheet”. NASA. Arkiverad från originalet den 12 juni 2010. https://web.archive.org/web/20100612092806/http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/marsfact.html. Läst 10 oktober 2007. 
  41. ^ Schilling, James. ”Why is the Martian atmosphere so thin and mainly carbon dioxide?”. Mars Global Circulation Model Group. Arkiverad från originalet den 28 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100528010109/http://humbabe.arc.nasa.gov/mgcm/HTML/FAQS/thin_atm.html. Läst 10 oktober 2007. 
  42. ^ Zahnle, Kevin J. (22 november 1993). ”Xenological constraints on the impact erosion of the early Martian atmosphere”. Journal of Geophysical Research "98" (E6): ss. 10899–10913. Arkiverad från originalet den 19 april 2011. https://web.archive.org/web/20110419174039/http://www.agu.org/pubs/crossref/1993/92JE02941.shtml. Läst 10 oktober 2007. 
  43. ^ Mahaffy, P. R.; Niemann, H. B.; Alpert, A.; Atreya, S. K.; Demick, J.; Donahue, T. M.; Harpold, D. N.; Owen, T. C. (22 november 2000). ”Noble gas abundance and isotope ratios in the atmosphere of Jupiter from the Galileo Probe Mass Spectrometer”. Journal of Geophysical Research "105" (E6): ss. 15061–15072. http://adsabs.harvard.edu/abs/2000JGR...10515061M. Läst 1 oktober 2007. 
  44. ^ Owen, Tobias; Mahaffy, Paul; Niemann, H. B.; Atreya, Sushil; Donahue, Thomas; Bar-Nun, Akiva; de Pater, Imke (22 november 1999). ”A low-temperature origin for the planetesimals that formed Jupiter”. Nature "402" (6759): ss. 269–270. http://adsabs.harvard.edu/abs/1999Natur.402..269O. Läst 4 februari 2007. 
  45. ^ Arnett, David (1996). Supernovae and Nucleosynthesis. Princeton, New Jersey: Princeton University Press. ISBN 0-691-01147-8 
  46. ^ Chrystèle Sanloup et al (22 november 2005). ”Retention of Xenon in Quartz and Earth's Missing Xenon”. Science "310" (5751): ss. 1174–1177. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/310/5751/1174. Läst 8 oktober 2007. 
  47. ^ Clayton, Donald D. (1983). Principles of Stellar Evolution and Nucleosynthesis. University of Chicago Press. ISBN 0-226-10953-4 
  48. ^ [a b] Heymann, D.; Dziczkaniec, M. (19-23 mars, 1979). ”Xenon from intermediate zones of supernovae”. Proceedings 10th Lunar and Planetary Science Conference. Houston, Texas: Pergamon Press, Inc. sid. 1943–1959. http://adsabs.harvard.edu/abs/1979LPSC...10.1943H. Läst 2 oktober 2007 
  49. ^ Williams, David R. (19 april, 2007). ”Earth Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/earthfact.html. Läst 4 oktober 2007. 
  50. ^ [a b] Aprile, Elena; Aleksey E. Bolotnikov, Tadayoshi Doke (2006). Noble Gas Detectors. Wiley-VCH. sid. 8-9. ISBN 3527609636 
  51. ^ Caldwell, W. A. (22 november 1997). ”Structure, bonding and geochemistry of xenon at high pressures”. Science "277": ss. 930–933. 
  52. ^ Bader, Richard F.W.. ”An Introduction to the Electronic Structure of Atoms and Molecules”. McMaster University. http://miranda.chemistry.mcmaster.ca/esam/. Läst 27 september 2007. 
  53. ^ Talbot, John. ”Spectra of Gas Discharges”. Rheinisch-Westfälische Technische Hochschule Aachen. Arkiverad från originalet den 18 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070718115616/http://web.physik.rwth-aachen.de/~harm/aixphysik/atom/discharge/index1.html. Läst 10 augusti 2006. 
  54. ^ Watts, William Marshall (1904). An Introduction to the Study of Spectrum Analysis. London: Longmans, Green, and co 
  55. ^ Lüscher, Roland (2006). ”Status of ββ-decay in Xenon”. University of Sheffield. Arkiverad från originalet den 27 september 2007. https://web.archive.org/web/20070927183750/http://www.shef.ac.uk/physics/bus2006/talks/luscher_roland.pdf. Läst 1 oktober 2007. 
  56. ^ Barabash, A.S. (22 november 2002). ”Average (Recommended) Half-Life Values for Two-Neutrino Double-Beta Decay”. Czechoslovak Journal of Physics "52" (4): ss. 567–573. http://dx.doi.org/10.1023/A:1015369612904. Läst 1 oktober 2007. 
  57. ^ [a b c] Caldwell, Eric (januari 2004). ”Periodic Table--Xenon”. Resources on Isotopes. USGS. http://wwwrcamnl.wr.usgs.gov/isoig/period/xe_iig.html. Läst 8 oktober 2007. 
  58. ^ Pignatari, M. (22 november 2004). ”The origin of xenon trapped in presolar mainstream SiC grains”. Memorie della Societa Astronomica Italiana "75": ss. 729–734. http://adsabs.harvard.edu/abs/2004MmSAI..75..729P. Läst 26 oktober 2007. 
  59. ^ Staff. ”Hanford Becomes Operational”. The Manhattan Project: An Interactive History. U.S. Department of Energy. Arkiverad från originalet den 10 december 2009. https://web.archive.org/web/20091210094859/http://www.cfo.doe.gov/me70/manhattan/hanford_operational.htm. Läst 10 oktober 2007. 
  60. ^ Jeremy I. Pfeffer and Shlomo Nir (2000). Modern Physics: An Introductory Text. Imperial College Press. sid. 421ff.. ISBN 1-86094-250-4 
  61. ^ Laws, Edwards A. (2000). Aquatic Pollution: An Introductory Text. John Wiley and Sons. sid. 505. ISBN 0-471-34875-9 
  62. ^ Staff (9 april, 1979). ”A Nuclear Nightmare”. Time. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071012190713/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,920196-4,00.html. Läst 9 oktober 2007. 
  63. ^ Boulos, M.S. (22 november 1971). ”The xenon record of extinct radioactivities in the Earth.”. Science "174": ss. 1334–1336. 
  64. ^ [a b] ”Xenon”. Periodic Table Online. CRC Press. Arkiverad från originalet den 10 april 2007. https://web.archive.org/web/20070410040717/http://chemnetbase.com/periodic_table/elements/xenon.htm. Läst 8 oktober 2007. 
  65. ^ Moody, G. J. (22 november 1974). ”A Decade of Xenon Chemistry”. Journal of Chemical Education "51": ss. 628–630. http://www.eric.ed.gov/ERICWebPortal/recordDetail?accno=EJ111480. Läst 16 oktober 2007. 
  66. ^ Harding, Charlie J.; Janes, Rob (2002). Elements of the P Block. Royal Society of Chemistry. ISBN 0-85404-690-9 
  67. ^ Gerber, R. B. (22 november 2004). ”Formation of novel rare-gas molecules in low-temperature matrices”. Annual Review of Physical Chemistry "55": ss. 55–78. doi:10.1146/annurev.physchem.55.091602.094420. http://arjournals.annualreviews.org/doi/abs/10.1146/annurev.physchem.55.091602.094420. 
  68. ^ Pettersson, Mika (22 november 1999). ”A Chemical Compound Formed from Water and Xenon: HXeOH”. Journal of the American Chemical Society "121" (50): ss. 11904–11905. http://pubs.acs.org/cgi-bin/abstract.cgi/jacsat/1999/121/i50/abs/ja9932784.html. Läst 10 oktober 2007. 
  69. ^ A molecular theory of general anesthesia, Linus Pauling, Science 134, #3471 (7 juli, 1961), s. 15–21. I senare upplagor s. 1328–1334, Linus Pauling: Selected Scientific Papers, vol. 2, redigerad av Barclay Kamb et al. River Edge, New Jersey: World Scientific: 2001, ISBN 981-02-2940-2
  70. ^ Tomoko Ikeda, Shinji Mae, Osamu Yamamuro, Takasuke Matsuo, Susumu Ikeda, and Richard M. Ibberson (23 november, 2000). ”Distortion of Host Lattice in Clathrate Hydrate as a Function of Guest Molecule and Temperature”. Journal of Physical Chemistry A "104" (46): ss. 10623–10630. doi:10.1021/jp001313j. 
  71. ^ McKay, C. P.; Hand, K. P.; Doran, P. T.; Andersen, D. T.; Priscu, J. C. (22 november 2003). ”Clathrate formation and the fate of noble and biologically useful gases in Lake Vostok, Antarctica”. Geophysical Letters "30" (13): ss. 35. Arkiverad från originalet den 19 april 2011. https://web.archive.org/web/20110419174044/http://www.agu.org/pubs/crossref/2003/2003GL017490.shtml. Läst 2 oktober 2007. 
  72. ^ Barrer, R. M.;Stuart, W. I. (22 november 1957). ”Non-Stoichiometric Clathrate of Water”. Proceedings of the Royal Society of London "243": ss. 172–189. 
  73. ^ Frunzi, Michael (22 november 2007). ”Effect of Xenon on Fullerene Reactions”. Journal of the American Chemical Society "129". doi:10.1021/ja075568n. 
  74. ^ Staff (2007). ”Xenon Applications”. Praxair Technology. Arkiverad från originalet den 22 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130322123535/http://www.praxair.com/praxair.nsf/1928438066cae92d85256a63004b880d/32f3a328e11bb600052565660052c139?OpenDocument. Läst 4 oktober 2007. 
  75. ^ Baltás, E.; Csoma, Z.; Bodai, L.; Ignácz, F.; Dobozy, A.; Kemény, L. (22 november 2003). ”A xenon-iodine electric discharge bactericidal lamp”. Technical Physics Letters "29" (10): ss. 871–872. 
  76. ^ Skeldon, M.D.; Saager, R.; Okishev, A.; Seka, W. (22 november 1997). ”Thermal distortions in laser-diode- and flash-lamp-pumped Nd:YLF laser rods”. LLE Review "71": ss. 137–144. Arkiverad från originalet den 16 oktober 2003. https://web.archive.org/web/20031016171340/http://www.lle.rochester.edu/pub/review/v71/6_thermal.pdf. Läst 4 februari 2007. 
  77. ^ Anonym. ”The plasma behind the plasma TV screen”. Plasma TV Science. Arkiverad från originalet den 15 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071015160452/http://plasmatvscience.org/theinnerworkings.html. Läst 14 oktober 2007. 
  78. ^ Marin, Rick (21 mars, 2001). ”Plasma TV: That New Object Of Desire”. The New York Times. 
  79. ^ Waymouth, John (1971). Electric Discharge Lamps. Cambridge, MA: The M.I.T. Press. ISBN 0-262-23048-8 
  80. ^ C. K. N. Patel, W. R. Bennett, Jr., W. L. Faust, and R. A. McFarlane (1 augusti, 1962). ”Infrared spectroscopy using stimulated emission techniques”. Physical Review Letters "9" (3): ss. 102–104. doi:10.1103/PhysRevLett.9.102. http://prola.aps.org/abstract/PRL/v9/i3/p102_1. 
  81. ^ C. K. N. Patel, W. L. Faust, and R. A. McFarlane (1 december, 1962). ”High gain gaseous (Xe-He) optical masers”. Applied Physics Letters "1": ss. 84–85. doi:10.1063/1.1753707. 
  82. ^ W. R. Bennett, Jr. (22 november 1962). ”Gaseous optical masers”. Applied Optics Supplement "1": ss. 24–61. 
  83. ^ ”Laser Output”. University of Waterloo. Arkiverad från originalet den 10 augusti 2008. https://web.archive.org/web/20080810230037/http://www.rstp.uwaterloo.ca/laser/documents/laser_types.html. Läst 7 oktober 2007. 
  84. ^ E. Baltás, Z. Csoma, L. Bodai, F. Ignácz, A. Dobozy, and L. Kemény (22 november 2006). ”Treatment of atopic dermatitis with the xenon chloride excimer laser”. Journal of the European Academy of Dermatology and Venereology "20" (6): ss. 657–660. doi:10.1111/j.1468-3083.2006.01495.x. 
  85. ^ Tonner, P. H. (22 november 2006). ”Xenon: one small step for anaesthesia..?”. Current Opinion in Anaesthesiology "19" (4): ss. 382–384. 
  86. ^ Franks, John J. MD; Horn, Jean-Louis MD; Janicki, Piotr K. MD, PhD; Singh, Gurkeerat PhD (22 november 1995). ”Halothane, Isoflurane, Xenon, and Nitrous Oxide Inhibit Calcium ATPase Pump Activity in Rat Brain Synaptic Plasma Membranes.”. Anesthesiology "82" (1): ss. 108–117. 
  87. ^ Lopez, Maria M.; Kosk-Kosicka, Danuta (22 november 1995). ”How do volatile anesthetics inhibit Ca2+-ATPases?”. Journal of Biological Chemistry "270" (47): ss. 28239–28245. 
  88. ^ Heimburg, T.; Jackson A. D. (22 november 2007). ”The thermodynamics of general anesthesia”. Biophysical Journal "92" (9): ss. 3159–3165. doi:10.1529/biophysj.106.099754. 
  89. ^ Ma, D.; Wilhelm, S.; Maze, M.; Franks, N.P. (2002). ”Neuroprotective and neurotoxic properties of the 'inert' gas, xenon”. British Journal of Anaesthesia 89 (5): sid. 739–46. doi:10.1093/bja/aef258. PMID 12393773. http://bja.oxfordjournals.org/cgi/content/abstract/89/5/739. 
  90. ^ Staff (9 april 2010). ”First baby given xenon gas to prevent brain injury”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/england/bristol/8611130.stm. Läst 9 april 2010. 
  91. ^ Newman, Sian. ”Xenon gas used in a bid to reduce brain injury in newborns”. Swansea University. Arkiverad från originalet den 30 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111030085213/http://www.swan.ac.uk/medicine/newsandevents/ilsnewsbulletinhiddenpages/drjohndingley-babyriley/. Läst 19 oktober 2011. 
  92. ^ ”De har dopat sig med gas” - Aftonbladet
  93. ^ WDR: Russische Sportler manipulierten mit Xenongas - tagesschau.de
  94. ^ Galison, Peter Louis (1997). Image and Logic: A Material Culture of Microphysics. University of Chicago Press. sid. 339. ISBN 0-226-27917-0 
  95. ^ Zona, Kathleen (17 mars, 2006). ”Innovative Engines: Glenn Ion Propulsion Research Tames the Challenges of 21st century Space Travel”. NASA. Arkiverad från originalet den 15 september 2007. https://web.archive.org/web/20070915023928/http://www.nasa.gov/centers/glenn/about/fs08grc.html. Läst 4 oktober 2007. 
  96. ^ ”Dawn Launch: Mission to Vesta and Ceres” (PDF). NASA. http://www.jpl.nasa.gov/news/press_kits/dawn-launch.pdf. Läst 1 oktober 2007. 
  97. ^ Brazzle, J.D.; Dokmeci, M.R.; Mastrangelo, C.H. (28 juli-1 augusti, 1975). ”Modeling and Characterization of Sacrificial Polysilicon Etching Using Vapor-Phase Xenon Difluoride”. Proceedings 17th IEEE International Conference on Micro Electro Mechanical Systems (MEMS). Maastricht, Nederländerna: IEEE. sid. 737–740. ISBN 978-0-7803-8265-7 
  98. ^ Staff (2007). ”Powerful tool”. American Chemical Society. Arkiverad från originalet den 16 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071016080944/http://acswebcontent.acs.org/landmarks/bartlett/tool.html. Läst 10 oktober 2007. 
  99. ^ Staff (21 december, 2004). ”Protein Crystallography: Xenon and Krypton Derivatives for Phasing”. PX. Arkiverad från originalet den 16 mars 2005. https://web.archive.org/web/20050316174727/http://www.srs.ac.uk/px/facilities/xenon_notes_1.html. Läst 1 oktober 2007. 
  100. ^ Jan Drenth and Jeroen Mesters (2007). ”The Solution of the Phase Problem by the Isomorphous Replacement Method”. Principles of Protein X-Ray Crystallography (3:e upplagan). New York: Springer. sid. 123–171. doi:10.1007/0-387-33746-6_7. ISBN 978-0-387-33334-2 
  101. ^ LeBlanc, Adrian D. (22 november 1971). ”The handling of xenon-133 in clinical studies”. Physics in Medicine and Biology "16" (1): ss. 105–109. doi:10.1088/0031-9155/16/1/310. 
  102. ^ Finkel, A. J.; Katz, J. J.; Miller, C. E. (1 april, 1968). ”Metabolic and toxicological effects of water-soluble xenon compounds are studied”. NASA. http://ntrs.nasa.gov/search.jsp?R=306918&id=2&qs=No%3D40%26Ne%3D26%26N%3D297%2B140%26Ns%3DPublicationYear%257C0. Läst 4 oktober 2007. 
  103. ^ 169,44 m/s i xenon (vid 0 °C och 107 kPa), jämfört med 344 m/s i luft. Se: Vacek, V.; Hallewell, G.; Lindsay, S. (22 november 2001). ”Velocity of sound measurements in gaseous per-fluorocarbons and their mixtures”. Fluid Phase Equilibria "185": ss. 305–314. 
  104. ^ Spangler, Steve (2007). ”Anti-Helium - Sulfur Hexafluoride”. Steve Spangler Science. Arkiverad från originalet den 29 september 2007. https://web.archive.org/web/20070929003314/http://www.stevespanglerscience.com/experiment/from-donald-duck-to-barry-white-how-gases-change-your-voice. Läst 4 oktober 2007. 
  105. ^ Yamaguchi, K. (22 november 2001). ”Inhaling Gas With Different CT Densities Allows Detection of Abnormalities in the Lung Periphery of Patients With Smoking-Induced COPD”. Chest Journal "51": ss. 1907–1916. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524185551/http://www.chestjournal.org/cgi/content/full/120/6/1907. Läst 16 oktober 2007. 
  106. ^ Staff (1 augusti, 2007). ”Cryogenic and Oxygen Deficiency Hazard Safety”. Stanford Linear Accelerator Center. Arkiverad från originalet den 9 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070609173316/http://www-group.slac.stanford.edu/esh/hazardous_substances/cryogenic/p_hazards.htm. Läst 10 oktober 2007. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Periodiska systemet
Auktoritetsdata


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Xenon&oldid=56281586”