Sik

	Sik; Status i Finland: Nära hotad
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Överklass	Benfiskar; Osteichthyes
Klass	Strålfeniga fiskar; Actinopterygii
Ordning	Laxartade fiskar; Salmoniformes
Familj	Laxfiskar; Salmonidae
Släkte	Sikar; Coregonus
Art	Sik; C. lavaretus
Vetenskapligt namn
	§ Coregonus lavaretus
Auktor	Linné, 1758
	Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Den här artikeln handlar om fiskarten sik. För sikh, se den indiska religionen sikhism. För forskningsinstitutet SIK, se Institutet för Livsmedel och Bioteknik.

Sik (Coregonus sp. / Coregonus lavaretus) är en art i familjen laxfiskar som förekommer i ett flertal europeiska länder. I Sverige och Finland återfinns naturligt sex former/arter av sik.

Siken är landskapsfisk i Ångermanland samt i Österbotten i Finland.

Systematik

Systematiken för artgruppen sikar är komplicerad och är fortfarande inte fullt utredd. I Europa har ett 100-tal arter och underarter beskrivits. Deras olika morfologiska karaktär beror på miljömodifikationer och hybridisering. Hybridisering kan ha förekommit mellan olika taxa under olika postglaciala skeden och kanske till och med ännu tidigare. Hybridisering har också förekommit under de senare två århundraden mellan utplanterade sikar och redan etablerade arter.^[2]

Arter (i urval)

De olika sikarterna har lokalt många varierande namn. Det första artnamnet är det som Naturhistoriska riksmuseet förordar:

Lavaretsik (Coregonus lavaretus)
Aspsik (Coregonus pallasii) - kallas på vissa platser asp, hutchen (Lögdasjön) och påll-sellack (Arjeplogsområdet).
Blåsik (Coregonus megalops) - även känd som smäling, smärling, sikling, sil, sill, sellack, skarpsellack, småsellack, rabbox, småsik, ryssing, rössing, rysling, risling, högnosad gråsik, långnosad gråsik, siklöja och löja.
Planktonsik (Coregonus nilssoni) - kallas även gråsellack, djupsik, löja, smärling och blaiokk eller blajokk samt i Vänern gråsik, grönsik och helgemässik.
Sandsik (Coregonus widegreni) - även känd som valaamsik, skärgårdssik (Hangö), kust- eller havssik (Norrbotten), kulsik (Vättern), gertbäckslöja (syftar på en lekplats i Storvindeln), siksellack, varras-sellack (Storavan), glansfisk, tjerifisk och getjokk.
Storsik (Coregonus maxillari) kallas kring Vänern även blegsik, glomsik, glyssik, och lövsik (de tre första namnen syftar på de stora ögonen och det sista på att siken leker när löven faller).
Storskallesik, enbart i Storvindeln (kallades förr felaktigt peledsik).
Älvsik (Coregonus maraena) - även känd som näbbsik, kustsik (söder om Norr- och Västerbotten), bottensik, fetsik, asp (i Vättern), gullspångssik (i Vänern) och sällsjösik (vissa vatten i Jämtland).

I norra finska Lappland används även namnen reeska och rääpys för de dvärgvarianter av sik som förekommer i sjöarna.

Storlek och utseende

Sikarna har silverfärgade fjäll och gråa fenor. Mellan rygg- och stjärtfenan har den även en fettfena som förekommer hos laxfiskarna. Sikens huvud och mun är liten i förhållande till resten av dess kropp. En liten sik kan påminna om en siklöja. Underkäkens spets skjuter inte fram om överkäken. Tänder förekommer vanligtvis på mellankäksbenen och tungan.

De olika nordiska sikarterna är mycket lika varandra till utseendet och till kroppsformen. För att skilja åt de olika formerna av sik brukar man se på antalet gälräfständer i den främsta gälbågen. Antalet gälräfständer varierar mellan 20 och 45 hos de olika sikarterna. Storsiken har i medeltal 19-32 gälräfständer, sandsiken 17-28, älvsiken 25-31 och den lilla planktonsiken 37-45 gälräfständer.

De olika sikformernas tillväxthastighet, storlek och livslängd varierar beroende på typ och plats. De största sikarna är älvsiken, som kan bli 60 cm och väga upp till 8 kg, och storsiken, som kan bli 50 cm och väga upp till 8,5 kg. De minsta nordiska sikarna är planktonsiken och blåsiken, som ofta inte blir mer än 10–15 cm och sällan väger mer än 0,5 kg. Det finns dock platser där blåsiken kan bli över 40 cm lång.

Utbredning (Norden)

Sik är en sötvattenfisk som förekommer i hela Östersjöområdet samt i insjöar i Norden. I Sverige och Finland återfinns sex arter naturligt: aspsik, blåsik, planktonsik, sandsik, storsik och älvsik. Därtill har man i Finland inplanterat peledsik, som ursprungligen kommer från Sibirien. Siken trivs i rena, kalla och syrerika vatten. Den finns även i bräckt vatten i Bottenhavet, Östersjön och Finska viken.

I många svenska sjöar med finns det två eller flera sikarter (siklöjan oräknad). Det finns tre sikarter i Siljan, i Rändsjön, Orten^{[förtydliga]} och Väster-Vattnan i Ljusnans vattensystem, i Locknesjön i Ljungans vattensystem (där en fjärde art, älvsik, inplanterades 1943-1951), Vojmsjön (i Ångermanälvens system) och Stor-Laisan (Lais-, Vindel- och Umeälvens system). Fyra arter förekommer i Madkroken, Småland, Gimån (Ljungans vattensystem), Storsjön i Jämtland (där en femte art älvsik, inplanterats), Storvindeln (Vindel- och Umeälvens system) samt i Skalka och Parkijaure (Lule älvs system). Fem arter finns i Vänern (stor-, plankton-, valaam-, blå-, och aspsik) och i Hornavan (samma arter), där en sjätte art, älvsiken, inplanterades på 1940-talet. Sveriges övriga storsjöar har mindre antal sikarter. Vättern har två eller möjligen alltjämt tre arter (sand- och älvsik samt kanske storsik), Mälaren två (älv- och planktonsik) och Hjälmaren en (planktonsik). I Östersjön finns två arter (älv- och valaamsik).

Näring

Som ung äter siken djurplankton. De former som har mindre antal gälräfständer övergår till att äta bottenlevande djur, såsom dagsländelarver, copepoder, vattenloppor, snäckor och musslor vid vuxen ålder. Även mindre fiskar kan duga som föda åt sikarna.

Förökning

Siken blir könsmogen vid omkring 4 till 5 års ålder. Beroende på art och plats leker siken mellan september och februari. Asp- och storsiken leker i älvar, medan sandsiken, som lever i hav, leker vid yttergrund. Älvsiken leker såväl i älvar som sjöar. Leken sker på 0,5 till 6 meters djup, vid områden med sand- eller grusbotten.

Referenser

Noter

^ Risto Väinölä (2000). ”Finsk rödlistning av sik – Coregonus lavaretus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.53132. Läst 22 mars 2022.
^ Anders Ivarsson (1997) Sik (Coregonus lavaretus) Arkiverad 8 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine., Fiskbasen, <www.fiskbaseb.se Arkiverad 29 juni 2007 hämtat från the Wayback Machine.>, läst 2009-07-10

Källor

Externa länkar

Läs om sik och andra fisk och skaldjur i hav och insjöar.

[ADBfi-1] Risto Väinölä (2000). ”Finsk rödlistning av sik – Coregonus lavaretus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.53132. Läst 22 mars 2022.

[2] Anders Ivarsson (1997) Sik (Coregonus lavaretus) Arkiverad 8 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine., Fiskbasen, <www.fiskbaseb.se Arkiverad 29 juni 2007 hämtat från the Wayback Machine.>, läst 2009-07-10

[1]

[2]