Hoppa till innehållet

Mobilisering

Från Wikipedia

Mobilisering innebär att en stat omorganiseras inför ett krig.

Mobilisering kan genomföras med några av följande medel:

I Sverige fanns det under kalla kriget och den dåvarande försvarspolitiken två huvudsakliga former av mobilisering, partiell (p-mob) och allmän mobilisering (A-mob).[1] Skillnaden låg i hur långt samhället gick i sina förberedelser för krig, där den partiella mobiliseringen innebar att nyckelförband och nyckelpersonal inkallades för tjänstgöring. Vid allmän mobilisering kallades all krigsplacerad personal in till tjänstgöring. Den partiella mobiliseringen var i sin del indelad i två alternativ med kodfärgerna gul respektive röd, allt beroende på vilken personal det gällde. Den allmänna mobiliseringen hade kodfärg vit.

Vid allmän mobilisering skulle vissa delar av civilbefolkningen i städer flyttas till glesbygd. Om allmän mobilisering väl utlysts gick det inte att stoppa den väldiga process som då sattes igång. Varje meddelande i media (oavsett av vem) skulle betraktas såsom falskt. Televerkets telefonkataloger innehöll fram till sent 1980-tal stycket "Om kriget kommer", vilken instruerade om hur allmänheten skulle agera vid mobilisering och i krig, däribland stod tydligt "Varje meddelande om att mobiliseringen skall avbrytas ÄR FALSKT".[2][3]

Genom så kallade riktningsalternativ kunde man mobilisera förband inom en viss landsdel och dessa var då uppdelade enligt nedan:

  • Norre (Norra Sverige)
  • Östen (Östra Sverige)
  • Sören (Södra Sverige)
  • Vidar (Västra Sverige)

Därtill har Överbefälhavaren en möjlighet att beordra Givakt, vilket är dennes mest genomgripande order i det att landets militära försvar till stora delar förbereder sig för regeringens beslut om mobilisering.

Allmän mobilisering skulle vidare innebära till exempel:

  • Samtliga krigsplacerade inom försvarsmakten inställer sig vid sina inkallelseplatser (enligt mobiliseringsordern som också var giltig biljett för allmänna kommunikationer).
  • Dessa blir så kallade krigsmän, och den som i det civila var chef över andra kan plötsligt bli underställd en förut underordnad.
  • Samtliga fordon med så kallad inställelseplikt skall överförs till krigsmakten (bland annat alla timmerbilar samt ungefär 20 000 Volvo 245)
  • Öppnande av samtliga mobiliseringsförråd.
  • Matransonering införs.
  • Utrymning av civilbefolkning från vissa gränsnära städer.
  • De svenska delarna av SAS överförs till krigsmakten.
  • Bränsleransonering införs.
  • Samtliga affärsbanker utom (dåvarande) PK-Banken stängs. Alla svenskar tilldelas personkonto att användas exklusivt.
  • Möjligheten till lån och kredit avskaffas.
  • Kronan avnoteras från de internationella valutakurserna. Sveriges handel genomförs med hjälp av statsobligationer, valutareserv, guldreserv etc.
  • Internering av många utländska medborgare (efter vilka principer, var och förblir hemligt).
  • Icke militärt inkallad personal anmäles till civilförsvaret.
  • Stängning av rikets gränser eller delar därav.
  • Minering av vissa farvatten.
  • Förberedande av krigsfångeläger.
  • Hela sjukvårdssystemet omställs (planerade operationer uppskjutes etc), ett stort antal fältsjukhus uppförs.

Omställningen från civilsamhälle till krigssamhälle var av "ofantliga proportioner", och som påpekats måste hela mobiliseringen genomföras i sin helhet innan den kan avbrytas.

  1. ^ Bergrum.se Arkiverad 23 april 2009 hämtat från the Wayback Machine.
  2. ^ aftonbladet.se Låt Finland sköta Sveriges försvar Läst 1 augusti 2010
  3. ^ Svd.se De svenska bergrummensokända försvar Arkiverad 21 maj 2010 hämtat från the Wayback Machine. Läst 1 augusti 2010

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]