Hoppa till innehållet

James Brown

Från Wikipedia
 Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2024-10)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
James Brown
James Brown 2001.
FödelsenamnJames Joseph Brown
Född3 maj 1933
Barnwell, South Carolina, USA
Död25 december 2006 (73 år)
Atlanta, Georgia, USA
BakgrundUSA USA
GenrerR&B, doo-wop, blues, jazz, soul, funk, gospel
RollMusiker, sångare, dansare, låtskrivare, musikproducent
InstrumentSång, piano, keyboard, trummor
År som aktiv1945-2006
SkivbolagFederal, King, Dade, Try Me, Smash, People, Polydor, Scotti Bros.
Relaterade artisterThe Famous Flames, The J.B.'s, Bobby Byrd, The Soul Generals, Lyn Collins, Bobby Bennett, Bootsy Collins, Ray Charles
Utmärkelser
Rock and Roll Hall of Fame (1986)[1]
Grammy Lifetime Achievement Award (1992)
Mojo Awards
Kennedy Center Honors
Stjärna på Hollywood Walk of Fame

James Brown, född James Joseph Brown Jr. den 3 maj 1933 i Barnwell, South Carolina, död 25 december 2006 i Atlanta, Georgia, var en amerikansk soul- och funkartist. Han kom att få stort inflytande på musiker inom såväl soul och funk som rap och hiphop.[2] Han var också känd för att vara en skicklig dansare. Han har fått smeknamn som The Godfather of Soul, Soul Brother Number One och Mr. Dynamite. Han kallade ofta sig själv The Hardest Working Man in Show Business. Gruppen som Brown slog igenom i hette "The famous flames".

En långfilm baserad på hans liv, Get on Up, med Chadwick Boseman i huvudrollen hade premiär 2014.[3]

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt, 1950-talet

[redigera | redigera wikitext]

Brown föddes 1933 i South Carolina. Han växte upp i skuggan av den stora depressionen i Augusta, Georgia. Vid 16 års ålder åtalades han för väpnat rån och hamnade i fängelse[4] men släpptes efter tre år[5] med villkoren att han inte satte sin fot i Augusta längre än en natt i taget i 10 års tid, att han skötte ett arbete och att han gick i kyrkan varje söndag. Han prövade på boxning och baseboll, men tvingades sluta efter en benskada.

Brown började sin musikaliska bana i en gospelgrupp,[5] och fick senare kontakter som ledde till ett skivbolagskontrakt. Han hade ett par ordentliga hits (på R&B-listorna) i slutet av 1950-talet (Please, Please, Please (1956),[6] och Try Me (1959). Hans liveuppträdanden var kända för att vara vilda och livliga. Brown sjöng låtarna rakt och rått och hans karaktäristiska skrin fick stor respons av publiken. Redan på hans tidiga material kan man lägga märke till hur rytmiskt och rakt R&B framfördes, något som senare kom att känneteckna funk.

1960-talet

[redigera | redigera wikitext]

Under det tidiga 1960-talet var han en fortsatt favorit på Billboards R&B-lista. På popalbumlistan nådde hans singlar sällan över plats 30. Två av hans större hits under den perioden var "Think" (1960),[6] och instrumentala "Night Train" (1962). Hans genombrott kom 1963 då man spelat in och släppt en av hans liveshower på skiva kallad Live at the Apollo.[6] Albumet nådde plats #2 på popalbumlistan. Året som följde gav honom större singelframgångar med låtarna "Prisoner of Love" och "Out of Sight" (1964), den sistnämnda en stark markering av hans sound.[7]

"Papa's Got a Brand New Bag" och "I Got You (I Feel Good)" var hans första låtar som tog sig in på billboards tio-i-topp på popsingellistan (#8 resp. #3).[8] "I Got You" är hans framgångsrikaste singel till dags dato och har blivit hans signatursång. Soulballaden "It's a Man's Man's Man's World" blev hans största hit 1966. Singeln "Cold Sweat" släpptes 1967[8] och räknas som en milstolpe inom funken. Ett abstrakt 7 minuter långt jam med "hungrig" text och starka solon. Detta sound fortsatte med "Licking Stick-Licking Stick", och "I Got the Feelin' " (1968). Han gjorde också en politisk markering i och med singlarna "Say it Loud, I'm Black and I'm Proud",[9] "America Is My Home" (båda 1968), och "I Don't Want Nobody to Give Me Nothing (Open Up the Door I'll Get It Myself)" (1970).

1970-talet

[redigera | redigera wikitext]

En av James Browns mest kända låtar släpptes 1970, "Get Up (I Feel Like Being a Sex Machine)". Några andra låtar från den här perioden som räknas som starka är bland andra "Funky Drummer" och "Super Bad" (båda 1970). Vid det laget hade hans klassiska backup-band från 1960-talet med bl. a. Jimmy Nolen (gitarr), Maceo Parker (saxofon), och Fred Wesley (trombon) lämnat honom. Hans nya band inkluderade bl. a. Bootsy Collins som senare blev medlem i Funkadelic. Browns strävande efter full artistisk kontroll och egen finans var en bidragande orsak till att han bytte skivbolag i början på 1970-talet.

Han hade sedan länge spelat in för King Records, men bytte nu till Polydor. Några singelframgångar på det skivbolaget är "Hot Pants" (1971), "Get On the Good Foot", "Talking Loud and Saying Nothing" (1972), "The Payback" (1974), och "Funky President" (1975). Han spelade också in soundtracks till blaxploitation-filmer.

1975-2006

[redigera | redigera wikitext]

När discomusiken började breda ut sig under senare hälften av 1970-talet slogs Brown ut från listorna, ironiskt eftersom hans musik mycket låg till grund för den stilen. Han hade dock en hyfsat stor singelhit 1976 med "Get up Offa That Thing" där han blandat in discosoundet med sin egen stil. Han fick även andra problem med det ena och det andra. Efter en turbulent tid under 1970- och 80-talen med bland annat fängelse, började Brown släppa lite plattor igen, men han blev aldrig åter lika populär som han var på 1960- och 70-talen. Senast han hade en stor hit var 1985 med låten "Living in America". När hiphopen började breda ut sig på 1980-talet blev det mycket populärt att sampla hans musik. Han tillhörde också de första som blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame 1986.[10]

Efter att söndagen den 24 december 2006 ha förts till sjukhus i Atlanta med lunginflammation avled James Brown tidigt nästföljande dag. Han blev 73 år gammal.

Diskografi

[redigera | redigera wikitext]
James Brown uppträder i Hamburg 1973.
Brown hälsar på fans efter en konsert i Tampa 29/1 1972.
Foto: Arettia Smith Fildi.

Studioalbum

[redigera | redigera wikitext]

Livealbum

[redigera | redigera wikitext]

Framgångsrika singlar

[redigera | redigera wikitext]

(Listplaceringar på Billboard-listan och UK Singles Chart anges efter titeln)

Filmografi, i urval

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Rock and Roll Hall of Fame-ID: james-brown.[källa från Wikidata]
  2. ^ ”Remembering James Brown and his influence on hip hop culture”. http://thesource.com/2013/12/26/remembering-james-brown-and-his-influence-on-hip-hop-culture/. Läst 2 september 2016. 
  3. ^ Denby, David (3 augusti 2014). ”The One” (på amerikansk engelska). The New Yorker. ISSN 0028-792X. https://www.newyorker.com/magazine/2014/08/11/one-2. Läst 15 oktober 2024. 
  4. ^ ”How Did James Brown Die? Inside The Mysterious Death Of The ‘Godfather Of Soul’”. allthatsinteresting.com. https://allthatsinteresting.com/james-brown-death. Läst 15 oktober 2024. 
  5. ^ [a b] ”James Brown | Biography, Songs, Movies, & Facts | Britannica” (på engelska). www.britannica.com. 10 september 2024. https://www.britannica.com/biography/James-Brown-American-singer. Läst 15 oktober 2024. 
  6. ^ [a b c] Rolling Stone (16 juni 2006). ”The Essential James Brown Playlist” (på amerikansk engelska). Rolling Stone. https://www.rollingstone.com/feature/the-essential-james-brown-playlist-105891/. Läst 15 oktober 2024. 
  7. ^ Paul Sexton (15 augusti 2024). ”‘Out Of Sight’: The ‘Unbelievable’ James Brown, Off Stage And On” (på amerikansk engelska). uDiscover Music. https://www.udiscovermusic.com/stories/james-brown-out-of-sight-song/. Läst 15 oktober 2024. 
  8. ^ [a b] Brian Kachejian (15 april 2019). ”Top 25 James Brown Songs” (på amerikansk engelska). ClassicRockHistory.com. https://www.classicrockhistory.com/25-essential-james-brown-songs/. Läst 15 oktober 2024. 
  9. ^ ”James Brown, 'Say It Loud (I’m Black and I’m Proud)'” (på australisk engelska). Rolling Stone Australia. 15 september 2021. https://au.rollingstone.com/music/music-lists/best-songs-of-all-time-30065/james-brown-say-it-loud-im-black-and-im-proud-30174/. Läst 15 oktober 2024. 
  10. ^ Rock and Roll Hall of Fame – James Brown

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=James_Brown&oldid=56068863”