Hoppa till innehållet

Epitestosteron

Från Wikipedia

Epitestosteron, eller isotestosteron, även känd som 17α-testosteron, är en endogen steroid och en epimer av det androgena könshormonet testosteron. Det är en svag kompetitiv antagonist av androgenreceptorn (AR) och en potent 5α-reduktashämmare.[1][2]

Epitestosteron tros bildas på ett liknande sätt som testosteron; en studie från 1993 fann att cirka 50 % av epitestosteronproduktionen hos mänskliga män kan tillskrivas testikeln,[3] även om den exakta vägen för dess bildande fortfarande inte är klarlagd. Det har visat sig ackumuleras i bröstcystvätska och i prostata.[3] Epitestosteronnivåerna är vanligtvis högst hos unga män; Men vid vuxen ålder uppvisar de flesta friska män ett förhållande mellan testosteron och epitestosteron (T/E-förhållande) på cirka 1:1.[4]

Det har visat sig att exogen administrering av testosteron inte påverkar nivåerna av epitestosteron i kroppen. Därav används tester för att fastställa förhållandet mellan testosteron och epitestosteron i urinen för att hitta idrottare som dopar sig.[5] En studie av australiska idrottare fann att det genomsnittliga T/E-förhållandet i studien var 1,15:1.[6] En annan studie fann att det maximala T/E-förhållandet för den 95:e percentilen av idrottare var 3,71:1, och det maximala T/E-förhållandet för den 99:e percentilen var 5,25:1.[7]

Epitestosteron har inte visat sig förbättra atletisk prestation, även om administrering av epistestosteron kan användas för att maskera en hög nivå av testosteron om standardtestet för T/E-förhållande används. Därav är epitestosteron förbjudet av många idrottsmyndigheter som ett maskeringsmedel för testosteron.

  1. ^ Conn, P. Michael (2013-05-29) (på engelska). Animal Models for the Study of Human Disease. Academic Press. ISBN 978-0-12-415912-9. https://books.google.com/books?id=dVLVLIV8rD0C&pg=PA376. Läst 12 november 2021 
  2. ^ Stárka, L.; Bicíková, M.; Hampl, R. (1989-11). ”Epitestosterone--an endogenous antiandrogen?”. Journal of Steroid Biochemistry 33 (5): sid. 1019–1021. doi:10.1016/0022-4731(89)90255-0. ISSN 0022-4731. PMID 2532272. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/2532272/. Läst 12 november 2021. 
  3. ^ [a b] Dehennin, L. (1993-02). ”Secretion by the human testis of epitestosterone, with its sulfoconjugate and precursor androgen 5-androstene-3 beta,17 alpha-diol”. The Journal of Steroid Biochemistry and Molecular Biology 44 (2): sid. 171–177. doi:10.1016/0960-0760(93)90025-r. ISSN 0960-0760. PMID 8439521. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/8439521/. Läst 12 november 2021. 
  4. ^ Bellemare, Véronique; Faucher, Frédérick; Breton, Rock; Luu-The, Van (2005-07-14). ”Characterization of 17α-hydroxysteroid dehydrogenase activity (17α-HSD) and its involvement in the biosynthesis of epitestosterone”. BMC Biochemistry 6: sid. 12. doi:10.1186/1471-2091-6-12. ISSN 1471-2091. PMID 16018803. PMC: 1185520. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC1185520/. Läst 12 november 2021. 
  5. ^ Aguilera, Rodrigo; Hatton, Caroline K.; Catlin, Don H. (2002). ”Detection of epitestosterone doping by isotope ratio mass spectrometry”. Clinical Chemistry 48 (4): sid. 629–636. ISSN 0009-9147. PMID 11901061. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/11901061/. Läst 12 november 2021. 
  6. ^ Köln, Institut für Biochemie, Deutsche Sporthochschule. ”Institut für Biochemie” (på tyska). Deutsche Sporthochschule Köln. https://www.dshs-koeln.de/institut-fuer-biochemie/. Läst 12 november 2021. 
  7. ^ ”Wayback Machine”. web.archive.org. 22 maj 2012. Arkiverad från originalet den 22 maj 2012. https://web.archive.org/web/20120522063827/http://scienceblogs.com/purepedantry/upload/2006/07/te.jpg. Läst 12 november 2021.