Drake

För andra betydelser, se Drake (olika betydelser).

Drakar

• Övre vänster: Draken som nedkämpas i sagan om Sankt Göran och draken, målning av Jan Baegert.
• Övre höger: Den trehövdade draken Zmei Gorynich, vilken enligt slavisk mytologi och sägner åt upp unga flickor och var en fara för mänskligheten.
• Undre vänster: Runstenen U 887 som uppvisar både rundrake och en bevingad drake.
• Nedre höger: Avbildning av östra havets drakkung Qīnglóng (Azurdraken) i Koguryogravarna (37 f.Kr. – 427 e.Kr.), Sydkorea.

Drake (historiskt även orm, jämför lindorm, sjöorm) är ett sagodjur som brukar beskrivas som ett stort reptil- eller serpentinartat monster, vanligen ett chimärt djur med förmågan att flyga samt med vissa övernaturliga krafter. Olika återgivningstraditioner finns både historiskt och geografiskt; särskilt mellan västerländska och österländska drakar.

Etymologi

Fornengelska dracan (drake) funnet i Beowulfkvädet från vikingatiden.

Drake kommer av fornsvenskans draki som i sin tur kommer från fornnordiskans dreki, vilket även kan avse drakskepp (jämför fornengelska: dracan, engelska: dragon, tyska: drache). Ursprung är dunkelt men ordet är kognat med latinska dracō som betyder orm, vilket i sin tur härrör från klassisk grekiska δράκων (drákōn) som betyder “stor orm” och dito även drake.

Slovensk drake i form av en stor orm, 1800-tal.

Historiskt förekommer även orm som begrepp för vidundret (fornsvenska: ormber, fornnordiska: ormr, samt fornhögtyska: wurm, fornengelska: wyrm, engelska: worm), vilket idag främst överlever i sammansättningar såsom lindorm och sjöorm med mera. Även fornnordiska naðr (huggorm) och snák (snok) användes som synonym för drake i till exempel skaldediktning.

Andra drakbegrepp som härrör från "orm" inkluderar franskans guivre och vouivre samt engelskans wyver, härrörande latins vīpera (“huggorm, giftorm”).

Uppkomst

Det är inte helt klart när eller var berättelsen om draken först uppstod men stora flygande reptiler beskrevs redan hos de gamla grekerna och sumererna. Nästan varenda kultur har någon form av drake i sin mytologi. De har under historiens gång betraktats som både användbara och skyddande, andra gånger skadliga och farliga väsen.

En förklaring till fenomenets uppkomst var tidigare att man i äldre tider funnit dinosaurieskelett, och att det utifrån det växt fram sagobildningar kring drakarnas eventuella förekomst. En annan förklaring, som hänvisar till den kinesiska draken, är att man förknippat varaner eller reptiler med dessa. Drakar förekommer i flera kulturers mytologi, bl.a. i Sydamerika, Europa och Asien.

Paleontologen Edgar Dacqué, som lämnade natruvetenskapen och närmade sig teosofin, lanserade en pseudoteori om att alla bär ett "urminne". Det går långt mycket längre tillbaka i tiden än människan, vilket skulle göra att människor ändå har minnesbilder av dinosaurier och att det förklara fenomenets uppkomst.

Västerländska drakar

Drake på en medeltida vävnad.

Hydra, 1660.

Den västerländska draken är fjällig och kan ofta spruta eld. I många berättelser ruvar den på skatter eller äter jungfrur.

Vidare är den västerländska draken uppdelad i två typer: dels en heraldisk med vingar och som sprutar eld, dels en utan vingar i form av en väldig orm som har giftig andedräkt och oftast håller till i havet. På nordligare breddgrader är den förstnämnda den vanligaste.

Drakar har magiska egenskaper, ibland (i Europa) koncentrerade i en så kallad drakontia, som finns inne i huvudet. Vill man plocka ut den måste man göra det medan draken fortfarande lever.

En särskild variant av drakar är de månghövdade hydrorna.

I svensk folktro kunde draken förvandla sig till vad den ville, och om någon var ute efter dess stora skatter kunde den nya hamnen vara väldigt skrattretande. Drakarna brukade inte ha vingar, men kunde flyga ändå. Då såg det ut som ett gyllene band som strök över himlavalvet.

Det finns en skotsk berättelse om en askepilt (Assipattle) som mötte en drakorm med en flera mil lång kluven tunga och som med denna kunde ödelägga såväl städer som natur. Enligt myten är Orkneyöarna, Shetlandsöarna och Färöarna denna drakes utspottade tänder och Island dess hopringlade kropp.

I central- och östeuropeiska berättelser om drakar är hjälten oftare av kvinnligt kön än manligt, och det är prinsen som väcks av jungfruns kyss efter att hon genomgått hårda prövningar.

Österländska drakar

Japansk drake.

Den österländska draken (kinesiska: 龙; lóng), i Sverige främst känd under benämningen kinesisk drake, däremot saknar vanligen synliga vingar och har en ormliknande kropp, och den är till skillnad från sin europeiska släkting hyllad som god, förknippad med vatten och en symbol för visdom. Ofta avbildas draken med en pärla som dess makt ligger i. Den som erövrar pärlan kan tämja draken. Kejsarens tron kallades Draktronen, och draken var under många hundra år kejserligt emblem.

Ett indonesiskt flygbolag, Garuda Indonesia, har tagit namnet efter Garuda, som är namnet på en snäll, flygande drake.

Uramerikanska drakar

Aztekiska statyer av fjäderormar.

Uramerikanska drakar är ofta chimära ormar i olika varianter. I sydvästamerikansk mytologi finns till exempel Amaru (även kallad katari), en bevingad orm med chimära drag. I mesoamerikansk mytologi förekommer fjäderormar (fjädrade ormar), bland vissa folk fortfarande kallade Quetzalcóatl efter ormguden vid samma namn. I nordamerikansk folktro finns det flera myter om gigantiska hornade ormar^(en).

Drakar inom religion

I de flesta religioner har det funnits Drakar. I mesopotamisk mytologi finns kaosmonstret Tiamat, som guden Marduk dräper, och av vars kropp han skapar världen. De gamla Aztekerna trodde på en solgud vid namn Quetzalcóatl, som har avbildats som en befjädrad flygande orm. Egyptierna föreställde sig drakar som onda varelser som utdelade plågor mot dem som hamnade i dödsriket. Nordmännen eller vikingarna trodde att en drake vid namn Nidhögg gnagde på världsträdet Yggdrasils rötter. Även hinduerna berättar om något slags drakar i sina heliga skrifter.

I kristen symbolik ter sig draken vara ett förkroppsligande av det djävulska eller rent av Satan själv, som ärkeängeln Mikael besegrar och störtar ned i helvetet. Detta kan vara orsaken till att västerländska drakar ofta förknippas med eld. Draken är också omnämnd i den sista kända bibelboken, Johannes uppenbarelse. Där ser Johannes en fasansfull best med sju huvuden, tio horn, och sju huvudkronor. Dessutom omnämns det i slutet av bibelboken Job om Leviatan, där rök kommer från näsan och eld från munnen.

Drakar i rollspel

Inom vissa rollspel (främst Dungeons & Dragons) delas drakar upp efter färg. Metallfärgade (Metallic) (guld, silver, etc.) är goda och "vanliga" (Chromatic) (gröna, röda, blå, svarta och vita) är onda. Andedräktens beskaffenhet skiftar också beroende på färg.

• blå sprutar åskviggar (blixtar)
• röda sprutar eld
• svarta sprutar syra
• vita sprutar kyla
• gröna sprutar gas
• gyllene kan göra samtliga saker enligt ovan

Dessa drakar är i sin tur stegade efter hur pass starka de blir med åldern. De gyllene drakarna är högst upp på stegen, medan de röda kommer strax efter.

Draken Tiamat har fått en renässans delvis på grund av Dungeons & Dragons.

Draktyper

Drakar kan ofta särklassas i olika "arter" eller andra familjer efter olika drag med mera. Några exempel är:

• akhekh
• amaru
• basilisk
• europeisk drake^(en)
• fjäderorm
• fornnordisk drake^(en) (orm)
• guivre
• hjulorm (ringorm)
• hornade ormar^(en)
• hydra
• lindorm
• sjöorm
• vouivre
• västerländsk drake (long)
• wyver

Se även

Hamnskiftaren Fafner, klädd i hamn av en lindorm eller drake, vilken dödas av vikingahjälten Sigurd (sedermera Sigurd Fafnesbane), illustrerad av Arthur Rackham, 1911.

• Drake (zodiak)
• Draken med de röda ögonen
• Drakstaden
• Fafner
• Leviatan
• Midgårdsormen
• Nidhögg
• Rundrake

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör drakar.
  Bilder & media