Theresa May
Theresa Mary, Lady May[1][2] (/təˈriːzə ˈmeɪ/), född Brasier (/ˈbreɪʒər/) den 1 oktober 1956 i Eastbourne i East Sussex, var Storbritanniens premiärminister från 13 juli 2016 till den 24 juli 2019 och var partiledare för det Konservativa partiet från juli 2016 till 23 juli 2019 (tillförordnad från 7 juni 2019[3]).
| Theresa May | |
.jpg) Theresa May i maj 2016
| |
| Tid i befattningen 13 juli 2016–24 juli 2019 | |
| Monark | Elizabeth II |
|---|---|
| Företrädare | David Cameron |
| Efterträdare | Boris Johnson |
Ledare för Konservativa partiet
| |
| Tid i befattningen 11 juli 2016–23 juli 2019 | |
| Företrädare | David Cameron |
| Efterträdare | Boris Johnson |
| Tid i befattningen 12 maj 2010–13 juli 2016 | |
| Premiärminister | David Cameron |
| Företrädare | Alan Johnson |
| Efterträdare | Amber Rudd |
Storbritanniens kvinno- och jämställdhetsminister
| |
| Tid i befattningen 12 maj 2010–4 september 2012 | |
| Premiärminister | David Cameron |
| Företrädare | Harriet Harman |
| Efterträdare | Maria Miller |
Ordförande för Konservativa partiet
| |
| Tid i befattningen 23 juli 2002–6 november 2003 | |
| Ledare | Iain Duncan Smith |
| Företrädare | David Davis |
| Efterträdare | Liam Fox Lord Saatchi |
| Född | Theresa Mary Brasier 1 oktober 1956  Eastbourne, East Sussex, Storbritannien
|
| Politiskt parti | Konservativa partiet |
| Alma mater | St Hugh's College, Oxford Oxfords universitet (B.A.) |
| Religion | Engelska kyrkan. (anglokatolsk tradition) |
| Residens | 10 Downing Street |
| Make | Philip May |
| Namnteckning | 
|
May identifierar sig själv som torydemokrat och karakteriseras som en socialkonservativ politiker.[4] Hon är den andra kvinnliga brittiska premiärministern i landets historia. Hon är även Konservativa partiets första kvinnliga partiledare sedan Margaret Thatcher. I september 2017 rankades hon av Forbes som den näst mäktigaste kvinnan i världen, efter Angela Merkel.[5]
Bakgrund och uppväxt
redigeraMay växte huvudsakligen upp i Oxfordshire. Hon var enda barnet till Zaidee (1928–82) och Hubert Brasier (1917–81). Hennes far var präst i den anglikanska kyrkan och kyrkoherde i Wheatley, Oxfordshire, en villaförort till Oxford, där May växte upp och gifte sig. Hennes mor var en stark anhängare av det Konservativa partiet. Fadern omkom i en bilolycka och hennes mor, som led av multipel skleros, avled några månader senare.[6]
Sin skoltid tillbringade May inom Englands allmänna skolsystem, men gick en kortare tid i en katolsk skola. Hon gick senare vidare och studerade vid Oxfords universitet, där hon tog kandidatexamen i geografi.[7]
May är aktiv medlem i den anglikanska kyrkan och deltar regelbundet i söndagsgudstjänsten. Hon har ofta nämnt att den kristna tron är en integrerad del i hennes liv.[8]
Politisk karriär
redigeraEfter att ha kandiderat till det brittiska underhuset i parlamentsvalet 1992 och i ett fyllnadsval 1994 blev May invald som parlamentsledamot för valkretsen Maidenhead i parlamentsvalet 1997. Från 1999 till 2010 var hon skuggminister med ansvar för olika frågor i skuggkabinetten under William Hague, Iain Duncan Smith, Micheal Howard och David Cameron. Mellan 2002 och 2003 var May även ordförande (Chairman) för det Konservativa partiet.
Storbritanniens inrikesminister
redigeraEfter bildandet av en koalitionsregering under premiärminister David Cameron efter parlamentsvalet 2010 tillträdde May som inrikesminister samt jämställdhetsminister. Hon gav upp den senare rollen 2012. Efter parlamentsvalet 2015, som ledde till en konservativ enpartiregering, stannade hon på posten som inrikesminister. May blev sedermera den längst sittande inrikesministern sedan James Chuter Ede 60 år tidigare. May genomförde som inrikesminister bland annat en hårdare linje gentemot droger och striktare restriktioner på migrationsområdet.
Storbritanniens premiärminister
redigera_(cropped).jpg)
Efter att David Cameron tillkännagav sin avgång som premiärminister den 24 juni 2016 som följd av resultatet i folkomröstningen om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap, tillkännagav May att hon skulle ställa upp i det Konservativa partiets ledarskapsval. Hon blev snabbt en toppkandidat till posten som ny partiledare. May vann den första och andra omröstningen i parlamentsgruppen med bred marginal och skulle därefter möta Andrea Leadsom i en avgörande medlemsomröstning. Leadsom drog emellertid tillbaka sin kandidatur den 11 juli 2016, varpå May utsågs till partiledare för Konservativa partiet samma dag. Två dagar senare utsågs hon även till Storbritanniens premiärminister av drottning Elizabeth II. Hennes regering kom primärt att fokusera på Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen.[9]
Den 27 januari 2017 blev May den första internationella ledaren att åka till Vita huset för att möta och samtala med USA:s president Donald Trump, sju dagar efter Trumps tillträde som president.[10]
Nyval 2017
redigeraDen 18 april 2017 uppmanade May underhuset att rösta för att landet ska hålla nyval den 8 juni 2017 med motiveringen att motverka politisk instabilitet och därmed stärka förhandlingsläget inför Storbritanniens utträde ur EU. För att utlysa nyvalet krävdes det att två tredjedelar av underhuset röstade för förslaget. Dagen efter uppmaningen, den 19 april, röstade en bred majoritet av underhuset för att utlysa nyval med röstsiffrorna 522 för och 13 emot. [11]
Nyvalet blev emellertid inte lyckat för May, utan i valet tappade det Konservativa partiet 12 mandat, från 330 mandat till 318, vilket betydde att partiet förlorade sin majoritet i underhuset. Dock förblev det Konservativa partiet största parti med bred marginal. Efter valet tvingades May söka stöd hos det nordirländska Demokratiska unionistpartiet för att uppnå de 326 mandat som krävs för att en regering ska få egen majoritet. Med hjälp av de tio mandat som DUP fick i valet kunde May bilda sin andra regering den 9 juni 2017, den här gången som en minoritetsregering. DUP ingick inte i regeringen och fick inga ministerposter, utan fungerade som ett stödparti.[12]
Avgång
redigeraI december 2018 tvingade missnöjda konservativa parlamentsledamöter fram en förtroendeomröstning om May i partigruppen, vilken hon vann med 200 röster mot 117.[13] I november 2018 hade Mays regering förhandlat fram en uppgörelse med EU, rörande Storbritanniens utträde, även kallat Brexit, och parternas fortsatta relationer. Denna uppgörelse förkastades dock tre gånger under början av 2019 av det brittiska parlamentet.[14] I maj samma år aviserade May sin avgång som partiledare och premiärminister.[15] I juli 2019 efterträddes hon av Boris Johnson. Hon drog sig tillbaka från underhuset i samband med parlamentsvalet 2024.
Referenser
redigera- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Noter
redigera- ^ Reporter, Patrick Maguire, Red Box. ”Former PM now Lady May after husband is knighted” (på engelska). ISSN 0140-0460. https://www.thetimes.co.uk/article/former-pm-now-lady-may-after-husband-is-knighted-6bnxskmd3. Läst 18 januari 2022.
- ^ ”Theresa Mary, Lady May (b.1956)” (på brittisk engelska). Government Art Collection. https://artcollection.culture.gov.uk/artwork/0-20-62/. Läst 18 januari 2022.
- ^ Colson, Thomas (7 juni 2019). ”Theresa May resigns as Conservative leader” (på engelska). Business Insider. https://www.businessinsider.com/theresa-may-resigns-as-conservative-leader-2019-6?r=US&IR=T. Läst 23 juli 2023.
- ^ ”Theresa May sets out ‘one-nation Conservative’ pitch for leadership” (på engelska). the Guardian. 30 juni 2016. http://www.theguardian.com/politics/2016/jun/30/theresa-may-sets-out-one-nation-conservative-pitch-for-leadership. Läst 11 april 2021.
- ^ ”World's Most Powerful Women” (på engelska). Forbes. https://www.forbes.com/power-women/list/. Läst 17 april 2018.
- ^ Robert Mendick. ”The Oxford romance that has guided Theresa May from tragedy to triumph”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/2016/07/09/the-oxford-romance-that-has-guided-theresa-may-from-tragedy-to-t/. Läst 19 april 2017.
- ^ Gavin Stamp. ”Who is Theresa May: A profile of UK's new prime minister”. BBC News. http://www.bbc.com/news/uk-politics-36660372. Läst 19 april 2017.
- ^ Anthony Bushfield, "Theresa May: Christianity is 'part of me'". Premier 24 nov. 2014. Andrew Gimson, "Theresa May: minister with a mind of her own". The Observer. 20 okt 2012. May säger där: 'I am a practising member of the Church of England, a vicar's daughter. Christopher Howse, "Theresa May's Desert Island hymn". The Daily Telegraph 29 nov 2014. där May under sin tid som inrikesminister beskrev sig som att hon är en 'regular communicant', (hon går regelbundet i och till nattvarden) i anglikanska kyrkan.
- ^ ”Theresa May ny premiärminister i Storbritannien”. Sveriges Television. 13 juli 2016. http://www.svt.se/nyheter/live/theresa-may-ny-brittisk-premiarminister. Läst 14 juli 2016.
- ^ ”Theresa May to meet Donald Trump on Friday – White House”. BBC News. 21 januari 2017. http://www.bbc.co.uk/news/uk-politics-38707524. Läst 27 januari 2017.
- ^ Adam Westin. ”Klart för nyval i Storbritannien”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/84qbQ/klart-for-nyval-i-storbritannien. Läst 19 april 2017.
- ^ Holly Christodoulou. ”What is a minority government, can the Tories form a minority, how does it work and what does it mean for Theresa May?”. The Sun. https://www.thesun.co.uk/news/3760332/minority-government-election-result-theresa-may-tories-coalition/. Läst 9 juni 2017.
- ^ ”Theresa May vann förtroendeomröstning”. Sveriges Television. 13 december 2018. https://www.svt.se/nyheter/nyhetstecken/theresa-may-vann-fortroendeomrostning-1. Läst 23 juli 2023.
- ^ ”EU-kommissionens vice ordförande om brexit: ”Sorgligaste jag varit med om””. Sveriges Television. 31 mars 2019. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/eu-kommissionens-vice-ordforande-om-brexit-sorgligaste-jag-varit-med-om. Läst 23 juli 2023.
- ^ ”Theresa May lämnar sin post”. Sveriges Television. 24 maj 2019. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/theresa-may-ger-besked-om-framtiden. Läst 23 juli 2023.
Externa länkar
redigera
Wikimedia Commons har media som rör Theresa May.
