En relativt vanlig fråga bland oss kristna är vem vi lättast identifierar oss med i Bibelns rika persongalleri. Svaret präglas oftast dock starkare av vem vi skulle vilja likna.
Kanske är du spontan, energisk och evangelistisk likt Petrus?
Eller kanske känslosam och varm son Maria eller Johannes.
Skulle du vilja likna Moses i att vara en stark ledare och befriare?
Eller Kalebs vilda och aggressiva tro; Davids ödmjuka och kreativa liv; Paulus intelektuella, apologetiska och missionerande personlighet; Esters risktagande osjälviskhet; eller kanske Ruts överlåtelse?
Du ser, möjligheterna är oändliga...
Jag ser dock något annat. Och jag tror församlingen skulle ha varit långt mycket mer attraktiv och stark om vi kunde börja identifiera oss med en annan person i Bibeln; nämligen åsnan.
Det kanske inte låter attraktivt eller spännande, inte smickrande eller utmanande, men låt mig förklara:
Som predikant, lärare och tjänstegåva brottas mitt sinne mot en sak varje gång jag ska kliva in på en scen eller ställa mig upp i ett klassrum för att predika eller undervisa: Ska Daniel eller Jesus glänsa idag? Vem ska imponera på de som lyssnar; jag eller Han som sänt mig?
Min bön är alltid att Han ska få bli större och jag mindre... Jag lyckas inte alltid, och jag kommer nog få brottas med det för resten av mitt liv. Mitt hjärtas inställning är dock i linje med denna bön: Gör mig till din åsna!
Åsnan hade ett uppdrag: Bär Jesus till människorna! Leverera Jesus.
När åsnan och Jesus kom gåendes på vägarna upp mot Jerusalem så var det ingen som riktigt la märke till åsnan, för Jesus var i centrum. Åsnan fick vara med, hade en viktig del, men tog ingen uppmärksamhet. Åsnan fick bära in smörjelsen. Och människorna fick möta Jesus!
Som predikant undviker jag gärna att tala om min smörjelse. Den är inte min, den är Hans! Jag har ett, och endast ett, uppdrag: Att bära in den smörjelsen som vilar på mina axlar, och ge den till folket som behöver ett möte med Jesus.
Alltiför många kristna vill inte bära in smörjelsen, utan snarare surfa in på den och stjäla showen. Ofta imponerande, javisst, men lika löjligt och kontraproduktivt som om att åsnan skulle ha ställt sig upp på bakbenen och dansat jitterbug inför alla människor för att "passa på" att få lite uppmärksamhet när hans egentliga uppdrag "bara" var att bära in Jesus på scenen.
Börja identifiera dig med åsnan! Ställ Jesus i centrum! Bär in Honom till människorna du möter på gatan, i bussen eller vid ditt köksbord. Då behöver du inte vara nervös över vad människor ska tycka och tänka om dig; vad du ska säga; eller hur du kan övertyga människor om Jesus kärlek: Bär bara in Jesus i rummet, så sköter Han resten!
Kanske är du spontan, energisk och evangelistisk likt Petrus?
Eller kanske känslosam och varm son Maria eller Johannes.
Skulle du vilja likna Moses i att vara en stark ledare och befriare?
Eller Kalebs vilda och aggressiva tro; Davids ödmjuka och kreativa liv; Paulus intelektuella, apologetiska och missionerande personlighet; Esters risktagande osjälviskhet; eller kanske Ruts överlåtelse?
Du ser, möjligheterna är oändliga...
Jag ser dock något annat. Och jag tror församlingen skulle ha varit långt mycket mer attraktiv och stark om vi kunde börja identifiera oss med en annan person i Bibeln; nämligen åsnan.
Det kanske inte låter attraktivt eller spännande, inte smickrande eller utmanande, men låt mig förklara:
Som predikant, lärare och tjänstegåva brottas mitt sinne mot en sak varje gång jag ska kliva in på en scen eller ställa mig upp i ett klassrum för att predika eller undervisa: Ska Daniel eller Jesus glänsa idag? Vem ska imponera på de som lyssnar; jag eller Han som sänt mig?
Min bön är alltid att Han ska få bli större och jag mindre... Jag lyckas inte alltid, och jag kommer nog få brottas med det för resten av mitt liv. Mitt hjärtas inställning är dock i linje med denna bön: Gör mig till din åsna!
Åsnan hade ett uppdrag: Bär Jesus till människorna! Leverera Jesus.
När åsnan och Jesus kom gåendes på vägarna upp mot Jerusalem så var det ingen som riktigt la märke till åsnan, för Jesus var i centrum. Åsnan fick vara med, hade en viktig del, men tog ingen uppmärksamhet. Åsnan fick bära in smörjelsen. Och människorna fick möta Jesus!
Som predikant undviker jag gärna att tala om min smörjelse. Den är inte min, den är Hans! Jag har ett, och endast ett, uppdrag: Att bära in den smörjelsen som vilar på mina axlar, och ge den till folket som behöver ett möte med Jesus.
Alltiför många kristna vill inte bära in smörjelsen, utan snarare surfa in på den och stjäla showen. Ofta imponerande, javisst, men lika löjligt och kontraproduktivt som om att åsnan skulle ha ställt sig upp på bakbenen och dansat jitterbug inför alla människor för att "passa på" att få lite uppmärksamhet när hans egentliga uppdrag "bara" var att bära in Jesus på scenen.
Börja identifiera dig med åsnan! Ställ Jesus i centrum! Bär in Honom till människorna du möter på gatan, i bussen eller vid ditt köksbord. Då behöver du inte vara nervös över vad människor ska tycka och tänka om dig; vad du ska säga; eller hur du kan övertyga människor om Jesus kärlek: Bär bara in Jesus i rummet, så sköter Han resten!
Yes! Fett grymt.
SvaraRaderaSå bra! Att sätta uppdraget i centrum, inte sig själv, när man är med och utför kyrkans (läs kristikropps) uppdrag. Det borde ju vara så självklart!!! Men visst tycks det väl vara människans största frestelse: sätta sig själv i livets centrum, inte Gud (och genom honom sin nästa). Som förre påven sa på frågan om vilken roll han hade som påve: jag är en tjänare av Guds tjänare.
SvaraRadera/blivande präst