Fredagskos

Förra helgen var den bästa på länge. Strålande sol och varmt vårväder (ända till snöstormen på söndagen), fotboll, Bännyhäng, fika med mormor, sång med de bästa och massage av Anna. Topp :)
Nu väntar jag på J och när han kommer från jobbet drar vi hem igen direkt. Ikväll ska den bästa mormorn i världen firas (89!) och det blir tårtkalas. Måste ju hinna hem till detta såklart :)

Imorrn bitti går bilarna norrut till farmor och påsken i Lappland. Ser fram emot en vecka fylld av S; sol, skidor, snömys, skoteråk och semester :)

Varför är jag så dålig?!

Kass kass kass.
Jag borde ha varit och köpt något JÄTTEviktigt, men det gjorde jag inte för det var mycket roligare att sitta vid datorn än att gå till stan. Jag borde börja packa men det gör jag inte för det är mycket roligare att sitta vid datorn. Jag borde göra viktiga saker på datorn, men det gör jag inte för det finns roligare saker att göra på datorn. Är det någon som anar ett mönster?

Drrrrit! Men nu är det iaf påskeferie, yeeha.

Me, you and the dancefloor

Jag är så förbaskat gråtmild.
Glad, ledsen, förbannad, rörd, sentimental, you name it - jag gråter.

-Jag grinar väl inte varje dag, eller?

Jonas med rynkad panna à la "skämtar du?":

-Men nästan, du grinade ju igår tex?

-Nej, inte igår va? Eller jo, kanske.. :)

Jag har helt enkelt nära till tårar. Idag kom det nästan lite i chipsen när jag tänkte tillbaka på för ett par år sedan när jag satt tröstlös vid Ljustern och Hanna var där som ett skott (älskar dig extra mycket för det).
Det händer att jag gråter till tv-reklam. Ibland gråter jag för ingenting, men då har jag listat ut att eftersom mina tårkanaler är vana vid att vara välanvända så svämmar de liksom över efter ett tag om jag inte ser till att tömma dem med en rejäl grining några gånger i veckan.

Jag har ingenting emot detta egentligen, det är ganska skönt faktiskt. Enda gången det är sjukt opraktiskt är när jag blir riktigt rosenrasande. Det är liksom ingen som tar ens ilska på allvar när tårarna sprutar och rösten vägrar vara stadig.

Men änivej, det jag egentligen skulle säga var: det här är det jag grinade till senast. Så jävla fint.
Så ska mitt bröllop också vara :) Fest för bövelen!

Still, tomorrow's going to be another working day

Jag måste börja plugga.
För varje bränt chips jag plockar undan dör en hjärncell. Jag hör hur de sitter där inne i huvudet och bara skriker neeeeeeeeeeeeeeeej, gör det inte! och jag plockar nästa chips ändå. För att behålla hyfsad mental hälsa sjunger jag för full hals, alla låtar jag kan komma på, från barnvisor och julsånger till Creed.
Det är såklart ingen som hör mig eftersom ljudet där inne är öronbedövande och alla har hörselskydd, men det är möjligt att jag ser smått sinnessjuk ut med en mun som går i ett.

Jag har slutat läsa! Vad är det för fel på mig? Kommer inte ihåg när jag läste en bok senast. Detta måste stoppas. Jag behöver en intellektuell intervention.

Shoppflopp..

Inspirerad av det fina vårvädret bestämde jag mig för att jag fick beställa lite kläder, woho. Bläddrade igenom H&M-katalogen och hittade superfina vårplagg som knappt kostade nåt, det var ju i princip gratis. Alltså helt okej att köpa lite trots svångremmen jag satte på plånkan för längesen.
Katalogen är helt ny och jag fick nyhetsbrev i förrgår. Och sakerna är slut? Vad är det för skit? Hur litet lager har de?!

Så eftersom spenderarnerven blir lite smått störd när jag gett den tillåtelse att husera fritt för en kort sekund och den inte lyckas som planerat, gick jag i ren irritation in på Ginas sida för att tvångsköpa nåt där.
Ha, trodde jag.

Den sidan har buggat ur varenda gång jag försökt tidigare och idag var ju knappast nåt undantag. Dämmit!

Tillbaka där jag började blev det tillslut iaf det här.

Inte så roligt som jag tänkt mig, men det kan kanske funka. I värsta fall får jag spana i butikerna i Norge, till hutlöst överpris. Isch.

Nästa steg blir att på något sätt bota den vidriga gulvita färg som jag tyvärr upptäckt täcker hela mig. Vad ser bra ut på en degklump?

Dagen efter fotbollen och är jag död?

Nej.

Lycka

Idag den 19 mars 2010 (eller ja, igår då men jag har ju inte lagt mig än) rörde jag en fotboll igen. Det var den bästa känslan på mycket, mycket länge. Jag kan inte beskriva det. Bara säga att sist jag gjorde det var den 17 april 2009, dvs elva månader sen. Elva freakin månader!

Och det gick bra. Eller så dövade mina endorfiner smärtan, men jag tror inte det. Det gick faktiskt bra, jag kom ihåg hur man gjorde!

Och jag njöt av det mer än jag gjort på flera år.

Tillbaka på banan, en fantastiskt fin sådan (Hedemoras nya konstgräs) och bland vänner. Vänner som jag saknat. Och med en tränare som nog förlängt mitt liv med flera år (ge kvinnan en stand up-show!) :)

Jag hade intalat mig själv att jag nog aldrig skulle komma tillbaka.

Jag som alltid definierat mig själv som fotbollsspelare.
Jag är fotbollsspelare. Jag var.. 
Intalat mig att det inte skulle vara jobbigt att behöva sluta.
Men hur ska jag kunna sluta?

Visst, inga skott och inget spel för mig idag, man får ju inte förivra sig som det heter. Men ren och skär njutning av varje sekund i skorna.

Vem vet om jag kan spela i sommar? Men nog jävlar är jag motiverad nu ska ni veta!

Framtiden vet jag inget om, men i realismens namn insåg jag för ett tag sen att de skadeprobem jag haft och fortfarande har kanske skulle hindra mig från att ta en plats i nån startelva i sommar...

..men jag sitter hellre på Skäves bänk än nån annans!

Försök att stoppa mig nu.

Jag älskar liljekonvaljer

Jag har precis startat min morgon med att grina en timme i sträck.
Först eftersom jag trodde att vi skulle dö på vägen till ishallen
och sen eftersom jag fastnade här.
Livet får bara inte vara så hemskt!
Så eftersom jag nu har inlett mitt nya positiva liv
ska jag gå ut och njuta av precis allt.
För det finns så mycket fint.

Nämen!

Igår fick jag en flash.

Jag har väldigt länge sett mig själv som en negativ person.
En som förutsätter att allt när som helst kan barka
fullständigt åt h-vete.
Och jag omfamnade den här personligheten, pessimist-javisst!,
levde efter mottot om du alltid väntar dig det dåliga så blir du 
aldrig besviken - bara glatt överraskad.

Fortfarande måste jag ju säga att jag föredrar att bli överraskad
framför besviken, men igår..
Igår kände jag mig så osedvanligt positiv.
Och jag tänkte, kanske är pessimist-javisst inte det sätt jag absolut
måste leva mitt liv på, bara för att det varit så hittills?

För igår kände jag mig lycklig.
Två av mina allra käraste vänner bad mig om hjälp,
angående två helt skilda saker.
Och jag kände mig tacksam för att de tänkte på mig,
tänkte att jag kunde hjälpa dem.
Att jag kanske kunde göra något positivt för dem?

Lycklig eftersom jag är så oerhört glad för att jag ska få
ta med mig J till farmor om ett par veckor.
Att ta med någon så viktig dit har jag drömt om
ända sen jag var liten.
Och det är klart att jag skulle kunna tänka negativt,
oroa mig för att han kanske inte kommer trivas.
Men det gör jag inte.
Jag är alldeles för övertygad om hur bra det kommer bli.
Hur roligt vi kommer ha.
Det här med förväntan är inte så tokigt kanske ändå.

När jag igår kände av ryggen för första gången på
flera veckor (!), så skulle det också varit så lätt
att gå in i det negativa tänket igen.
Det tänk som är alldeles för lättillgängligt när det
kommer till ryggen.
Men jag valde att inte gå in i det, eftersom jag faktiskt
varit bra länge nu!

Det är ju framsteg om inte annat.
Rom byggdes inte på en dag ;)

Konfys

Vi såg The Box ikväll av Richard Kelly (som även regisserade favvokultfilmen Donnie Darko, minns ni världens läskigaste kanin? Jag skulle kunna sätta in en bild här, men jag törs inte så ni får kolla på länken).
Den var skitbra fram till ungefär 1.08. Sen vet jag inte riktigt.
Ni vet när man sitter och hoppas att braigheten ska hålla filmen ut? Det är ju tyvärr inte alltid som den gör det..
Tyvärr är det sällan som jag ser en riktigt bra film också.
Skulle helt klart behöva diskutera denna med någon.
Känner mig ytterst kluven, så kan någon se den och hjälpa mig?
Både läskighet och spänning törs jag utlova.
Men det står liksom och väger. Jag vet helt enkelt inte.
Gah, jag är jättefrustrerad!

Plot Summary från imdb.com:
Norma and Arthur Lewis, a suburban couple with a young child, receive a simple wooden box as a gift, which bears fatal and irrevocable consequences. A mysterious stranger, delivers the message that the box promises to bestow upon its owner $1 million with the press of a button. But, pressing this button will simultaneously cause the death of another human being somewhere in the world; someone they don't know. With just 24 hours to have the box in their possession, Norma and Arthur find themselves in the cross-hairs of a startling moral dilemma and must face the true nature of their humanity.
Huvudrollerna spelas av Cameron Diaz och James Marsden.

Nej. Nu tror jag att jag gillar den iaf. Trots eventuellt överstyrgående.
Eller nej. Jag vet inte. Eller jo, kanske. Jajo..
Fasiken också!

Recept 100

Svartpepparbiff och potatismos.

Ett glas rödvin.

En skål med lösgodis, bara goda sorter.

Kaffe med en skvätt Baileys.

En spännande film.

Och ♥

Perfekt lördagskväll. 

Grymt grymt

Tja, eftersom jag ändå är på detta irriterade humör så tänkte jag passa på att kasta några kängor..
På teven! Eftersom jag sitter hemma och är sjuk så har jag ju inget bättre för mig än att förfasas.

• Melodifestivalen: Publikjippo jovisst. Men skämsluvan dras ner längre och längre för varje pinsamt år som svenska folket röstar på dessa gräsligheter. Ryyyyyys! Och detta häver jag ur mig utan att ha sett ett enda program på två år. För så är det. Det går inte att undvika det, det är överallt!
•  Let's Dance: Hur länge kan folk tycka att det är roligt att se Willy slå ut folk som faktiskt kan dansa? Hur länge som helst uppenbarligen. Mina pengar på honom i finalen. 
• T.ex. One Tree Hill: Är det bara jag som är helt spyless på alla High School-serier där folk som egentligen är jättemycket äldre, ska låtsas vara 16-17 år? Vad är det som är så jävla bra med High School/gymnasiet? Inte särskilt mycket vad jag minns. Kan de inte få gå på college eller nåt istället, när alla ändå ser att de är ca tio år äldre än de låtsas vara? I One Tree Hill är de fem huvudpersonerna i år 25, 29, 28, 28 och 29 (jag har kollat, pinsamt nog). Sjukt trovärdiga 17:åringar.. Om man vill se hur en riktig 16-17:åring ser ut kan man titta på äldsta dottern i Medium. Hon är faktiskt 17 och ser helt otroligt nog faktiskt dessutom ut som det! Heja. 

Nämen, vad är det här? En off-knapp? Klick!
  Grymttanten ut

Skrik!

Prestationsångest, frustration, rastlöshet.

AAAAAAAAAAH!

Hur bota dessa åkommor?

Kanske så här:

För nu är det tamejtusan officiellt vår!

Då kan jag ju inte känna så..

Spegel spegel på väggen där..

..säg vad ska jag göra med livet mitt här?

Är det dags nu? Ska jag äntligen få arslet ur den berömda vagnen?
Är tiden inne då jag faktiskt vågar ta steget och börjar studera?
Vågar chansa, ta ett kliv mot mitt framtida liv?
Jag vill så fruktansvärt gärna ta det steget.

Problemet är dock fortfarande detsamma som det alltid varit.
Jag famlar efter halmstrån märkta med mina olika intressen.
Just nu sitter jag och läser om utbildningar, kurser och potentiella yrken.
Om allt från pol. kand., statsvetenskap och internationella relationer,
till medie- och kommunikationsvetenskap, litteraturvetenskap,
text- och informationsdesign och förlags- och bokmarknadskunskap.
Hur fan ska jag lyckas kombinera allt detta?
Mitt stora intresse för globala frågor, att hjälpa människor,
att förbättra världen, att göra skillnad,
(sådana klassiker, jag vet, jag vet, jag skäms nästan lite).
Hur ska jag gå till väga för att kombinera dessa ambitioner med
en av mina största passioner, skrivandet? Det underbara i att
behandla en text, att skapa kreativt?

Är det någon som känner en trollkarl, eller kanske en vänligt inställd häxa, som kan kasta ner alla mina halmstrån i en bubblande gryta,
säga några magiska formler och vifta lite med en trollstav,
för att vips! åstadkomma den perfekta utbildningen för mig?

Jag är inte så naiv att jag tror att det finns en perfekt utbildning
som kommer leda till det ultimata yrket.
Men det vore trevligt med en liten hint iaf.
En pil i rätt riktning.

Så att jag i alla fall kan börja någonstans.

Hemma hos oss

Eftersom det inte är så många som varit hit och hälsat på (än), så tänkte jag iaf visa er hur det ser ut där vi bor.

Här uppe i Øvrebyen i Kongsvinger.

Vår lilla stuga (och Claras vagn (:)

Här hoppas jag att det snart kommer bo en massa fågelungar.

Stugan var från början (på 1700-talet) ett stall.

Vår lilla brasa.

Här uppe på loftet sover vi.

Bevarad gammal timmervägg.

Just nu har jag besök av lille Pus.

Snart är det dags för jobb, så jag ska gå in i vårt
minimala kök...

...och laga till en sån här. Mums!

Potetgull Fashion Weekly

Denna vecka är det kvällspass på Maaruds som gäller, måndag till torsdag, 15.30-23.30. Skåda min heta outfit. Förutom det läckra hårnätet och t-shirten (stl XL) har jag ett par mörkblå arbetsbyxor som skulle kunna se hyfsat bra ut, "arbetiga" liksom. Vad som dock inte syns på bilden är att de är så korta i benen att när jag sitter ner visas hela strumpan och en oönskat stor mängd likvit

                                vintervad. Fashionista! ;)

Ge mig våren nu!

 

Vad tror du?

Igår var jag tillbaka på chipsfabriken igen.
Jag sitter i godan ro och letar fula chips i ett kar.
Plötsligt stiger mannen jag ska arbeta med för dagen fram och säger:
Är du religiös?

Jag blir lite ställd. Religiös, vadå, jag, nej?
Eh nej, svarar jag.
Va bra, säger han, för jag svär ganska mycket.
Svär på, ler jag eftersom även jag själv alltför ofta visar fram detta
bevis på bristande ordförråd och bildning (eller hur var det Bänny?).

En liten stund senare kommer han tillbaka med en förklaring.
Han hade en gång tidigare arbetat tillsammans med en
ytterst religiös dam som ägnat dagen åt att försöka
frälsa/omvända honom och när han slutligen bad henne
att lägga ner den verksamheten så slutade det hela med
ett irriterat möte hos cheferna.
Jag sa att även om jag hade varit smällreligiös skulle
jag inte ha försökt frälsa honom.

När han gått tillbaka till sin plats funderade jag en stund på
det här med tro.
Jag vet nämligen att de finns de som tror att jag och hela min
familj är helreligiösa, något jag blir lika irriterad på varje
gång jag hör det.
Och sen går hela min irritation ett argt varv till när jag tänker
jaha, vad skulle det vara för fel med det då, om det var så?
Min underbara mormor tror, och jag vet att hon gör det
för mig också.
Jag trivs i kyrkor, var annars finns en sådan akustik?

Jag tror inte på Bibeln, eller någon annan religiös text.
Jag tror, eller kanske snarare hoppas på att det kanske
finns någonting större än oss själva, dvs att inte allt bara blir
helt svart, poff slut, när man dör.
Att man kan få träffa människor som lämnat en, igen.
Och framförallt tror jag på att precis alla har rätt att tro,
tänka, tycka, göra och vara precis vad de vill,
så länge som man inte skadar någon annan.
Eller försöker pracka på dem sina egna åsikter.

Så varsågod, tyck vad ni vill om det.

Och en sak till.
Är det inte helt enligt tidsandan att jag tjänar mer
än jag någonsin gjort på att rädda folk från brända
och fula chips? Mycket mer än jag gjorde idag
då jag tog hand om folks barn.

Prioriteringar helt enkelt..

Lights will guide you home

En av de finaste stunderna i mitt liv.
En sen kväll under vår tågluff åker jag och Anna in i Paris.
I tågvagnens högtalare börjar de plötsligt spela den vackraste sången jag vet.
Comptine d'un autre été.

Sista kvällen i Paris står vi i mörkret på Trocadéro och tar farväl av Eiffeltornet.
En grupp dansare slår plötsligt på musik, alldeles bredvid oss.
Och börjar dansa.
Till den vackraste sången i världen.
Och jag kände att allt kommer bli bra.

Jag lärde mig mycket om mig själv på den resan.
Man kan nog säga att jag växte upp på ett sätt.
Lärde mig att jag klarar mig själv. Om jag verkligen måste.
Och att det alltid är skönt att dela saker med en vän.


Nyss var jag ute och promenerade i solen.
Lyssnade på Jimmy Eat World.

Hey, don't write yourself off yet
It's only in your head you feel left out
And looked down on.
Just try your best,
Try everything you can.
And don't you worry what they tell themselves
When you're away. 

It just takes some time
Little girl, you're in the middle of the ride.
Everything, everything will be just fine,
Everything, everything will be alright, alright. 

Hey, you know they're all the same.
You know you're doing better on your own,
So don't buy in.
Live right now and
Just be yourself.
It doesn't matter if it's good enough
For someone else. 

It just takes some time
Little girl, you're in the middle of the ride.
Everything, everything will be just fine,
Everything, everything will be alright, alright. 

 

Och slutligen.
Hur kommer det sig att ju längre bort man är
(både vad gäller avstånd och tid)
från det man kallar hemma,
ju mer hemmakär blir man?

I'm going to make out in the coatroom. Don't eat my chicken.

Igår gick jag av en ren slump in på CSN för att kolla hur mitt lån låg till, och tydligen skulle jag ha börjat betala in nu i februari. 

Det var ju roligt. 

Jag förstod att det var på gång, men jag visste inte att jag fått nåt brev om det (det måste ju ha kommit hem). Inte nog med bilförsäkring, hemförsäkring, mobilräkningar, två olika hyror, x antal sjukhusräkningar (näsa, Ramón) etc, nu kom det lån ovanpå detta också. Särskilt kul att sitta hemma och fundera över när jag dessa dagar har noll inkomst. Det måste vända snart väl?

 

Om man bara tittar rakt upp så ser man inte snön 

och kan låtsas att det är sommar.

 Och säga vad man vill om norrmännen, men de gör rolig reklam iaf.

Give a little time to the child within you, don't be afraid to be young and free

Nämen, det snöar idag med. Sjukt otippat måste jag säga, det har det ju inte alls gjort den senaste hela månaden. Nu börjar jag dock få lite smått nog, även om jag verkligen älskar snö och att det för en gångs skull är riktig vinter. Törs man önska att det blir en riktig sommar i år också? Nja, det vore kanske att hoppas på för mycket, men vad vet jag.

Det blev ingen bio i lördags. Lokaltidningen firade x antal år och ockuperade biografen med nåt slags evenemang. Så istället åkte vi och hyrde film, och precis när vi kliver ut ur filmbutiken ringer Niklas och bjuder oss på middag. Kvällen tillbringade vi alltså istället hemma hos Niklas och Lotta där det bjöds på tacos. Ett alldeles utmärkt sätt att spendera en lördagkväll på med andra ord, supertrevligt. Lite norsk/svensk rivalitet blev det också under damernas tremil, där Lotta gick segrande ur striden efter norskt silver :)

På söndagen hade vi bestämt att vi skulle gå på tur (when in Rome, ni vet), och efter att ha lånat termos och en riktig ryggsäck av Beate (vår hyresvärdinna) stegade vi iväg mot skogen.
Kände oss riktigt accepterade av norrmännen vi mötte på vägen, även om några av dem undrade var vi hade glömt våra skidor (vi pulsade nämligen fram mellan skidspåren). Tillslut gjorde vi en avstickare rätt ut i skogen, något som jag tyckte var svinkul och Jonas tyckte var lite mindre roligt eftersom han fick sjukt mycket snö i skorna (något jag undgick med Uggs :p ). Det var iaf snö upp till ovanför knäna och jag kutade på som en liten femåring. Jonas bar säcken och kände det troligen som att han var tillbaka på dagiset :)

Efter en mängd gapskratt, skutt och hopp från min sida lyckades vi hitta ett ställe där vi ville fika. Jag grävde fram en stubbe att sitta på och Jonas lade en liten stock mellan två stenar och fick en sittplats. Sen njöt vi av varm choklad (hur kommer det sig att det är tusen gånger godare utomhus?) och till hälften hemmagjorda kanelbullar (jag hade iaf på ägg och socker), mums!

Efter turen kröp vi upp i soffan i våra långkalsonger och tittade på filmen vi hyrt, (500) Days of Summer. Jag hade väldigt höga förväntningar innan (särskilt eftersom förtexterna visades till Reginas Us), och jag gillade hur filmen var gjord. Den var bra, men samtidigt var det något som inte gjorde att jag var riktigt nöjd efteråt. Blev lite besviken på slutet också måste jag säga. Satt bara och tänkte nej, inte det, inte det, het inte det! Men jo. Oh well.

Nu har jag precis kommit hem från en liten löptur i lössnö, isch, och jag ska snart gå till gymmet. Måste ju fylla min ledighet/arbetslöshet idag efter en och en halv vecka på Narvesen. Det är tråkigt att ha det så här med jobb, men jag hoppas att det dyker upp nåt snart igen. Det bästa vore ju om de insåg att de inte klarar sig utan mig på Narvesen, men jag får se ;)

Undrar vad oddsen är för att det snart spritter upp såna här ur rabatten? Jag håller iaf tummarna.