Wiktionary:Stilguide/Uttal/Tyska

Denna sida beskriver hur uttalet för tyska representeras på svenska Wiktionary.

Speciella symboler
IPA	markerar :
ː	lång vokal
ˈ	huvudbetoning
ˌ	bibetoning
.	stavelsegräns
‿	ligatur
n̩	syllabiskt n
ɪ̯	icke-syllabiskt /ɪ/

Ändelsen -en uttalas ofta utan vokal, så att konsonanten n istället blir stavelsebildade. Detta markeras som [n̩] (istället för [ən]) enligt en del källor.

När en vokal förekommer som andra delen av en diftong (och alltså inte är stavelsebildande) så markeras detta med en uppochnervänd brevis under den andra av vokalerna.

Konsonanter

Konsonanterna i nedanstående tabell finns:

Konsonanter
	Bilabial	Labiodental	Alveolar	Postalveolar	Palatal	Velar	Uvular	Glottal
Klusil	p  b		t  d			k  g		ʔ
Affrikata		pf	ts	tʃ  dʒ
Nasal	m		n			ŋ
Tremulant			r				ʀ
Frikativa		f  v	s  z	ʃ  ʒ	ç	x	ʁ	h
Approximant					j
Lateral			l

Den glottala klusilen ([ʔ]) förekommer även i svenska och många andra språk, men är sällan betydelsebärande. På tyska förekommer den i början av ord (före en vokal), i sammansatta ord före det delord som börjar på en vokal, samt efter ett prefix ifall följande ljud är en vokal. På grund av dess regelbundenhet utelämnas tecknet ofta, men kan vara avgörande när två vokaler förekommer i följd. Utan tecknet skulle uttalet felaktigt kunna tolkas som en diftong istället för två distinkta stavelser. På tyska kallas detta för Knacklaut och betecknas ibland med en vanlig apostrof ('). Eftersom det kan skapa förvirring med tecknet för betoning bör apostrof undvikas.

Affrikatorna /ts/, /tʃ/ och /dʒ/ betecknas ibland med ligaturerna /ʦ/, /ʧ/, respektive /ʤ/. Ibland används istället /t͡s/, /t͡ʃ/ och /d͡ʒ/.

Det vanligaste uttalet av "r" är som den tonande uvulara frikativan ([ʁ]), motsvarande "tungrots-r" i sydsvenska dialekter. Regionalt förekommer tremulanterna [r] ("tungspets-r", särskilt i Bayern och Österrike) samt [ʀ]. Vissa uttalsguider, som Duden, använder genomgående /r/ som beteckning trots att ett sådant uttal strängt taget skulle uppfattas som dialektalt.

"Ach"-ljudet betecknas ovan med den tonlösa velara frikativan ([x]). Ljudet förekommer även som den tonlösa uvulara frikativan ([χ]) efter vokalerna [aː], [a] och [ɔ]. Det är vanligt att "ach"-ljudet skrivs /x/ oavsett.

Vokaler

Vanlig tyska har följande monoftonger:

	Korta monoftonger			Långa monoftonger
	Främre	Central	Bakre	Främre	Central	Bakre
Sluten				iː  yː		uː
Halvsluten	ɪ  ʏ		ʊ
Mellan		ə		eː  øː		oː
Halvöppen	ɛ œ	ɐ	ɔ
Öppen		a			aː

Vokalen /ɐ/ kallas ibland "mörkt schwa". När bokstavskombinationen "er" förekommer i slutet av ett ord uttalas det vanligen som [ɐ] istället för [əʁ]. Det är med andra ord viktigt att skilja på uttalet av bitte [bɪtə] och bitter [bɪtɐ]. Samma ljud används även när "r" förekommer efter en kort vokal. Uttalsguider återger detta på olika sätt. Exempelvis skrivs ordet dort som /dɔrt/ i Duden men /dɔɐ̯t/ enligt andra.

Vanlig tyska har följande diftonger:

Diftonger
Första komponenten	Andra komponenten
	sluten främre	sluten bakre
öppen	aɪ̯	aʊ̯
bakre och rundad	ɔɪ̯

Nasaliserade vokaler förekommer inte i uttalet av inhemska tyska ord, men förekommer i en del lånord (i synnerhet från franska) för att härma uttalet i källspråket. Uttalsguider varierar vad gäller vilka av dessa uttal som återges som standard.

IPA	Exempelord	Nasalt uttal	Alternativa uttal
/ãː/	Restaurant	/ʁɛstoˈʁãː/	/ʁɛstoˈʁaŋ/
/œ̃ː/	Parfüm	/paɐ̯ˈfœ̃ː/	/paɐ̯ˈfyːm/
/õː/	Balkon	/balˈkõː/	/balˈkɔŋ/, /balˈkoːn/