Qianlong-kejsaren

Qianlong-kejsaren
Qianlong-kejsaren
	Officiellt porträtt av Qianlong-kejsaren
Regeringstid	1735-1796
Företrädare	Yongzheng
Efterträdare	Jiaqing
Gemål	Kejsarinnan Xiao Xian, Ulanara, Kejsarinna av Kina, Huixian, Ling, Shun, Rongfei, Gemål Dun
Barn	Prinsessan Hexiao
Ätt	Aisin Gioro
Föräldrar	Yongzheng-kejsaren och Niuhuru, Xiao Sheng Xian
Född	25 september 1711;
Död	7 februari 1799;
Begravd	Yuling i Östra Qinggravarna, Zunhua

Qianlong-kejsaren (kinesiska: 乾隆帝; Qiánlóngdì, i äldre texter Ch'ien-lung eller Chien-long), egentligt namn Hongli, född 25 september 1711, död 7 februari 1799, var den fjärde av manchuernas kejsare som regerade över Kina under Qingdynastin. Han var sin företrädare Yongzheng-kejsarens fjärde son. Officiellt regerade han från 8 oktober 1735 till 9 februari 1796, då han abdikerade till förmån för sin son, Jiaqing-kejsaren.

Tidiga år

Qianlong-kejsaren föddes som Yongzheng-kejsarens fjärde son och fick namnet Hongli. Han fick en gedigen utbildning i kinesisk filosofi och litteratur och i de manchuiska, kinesiska och mongoliska språken. Han hade ett gott förhållande till sin far och farfar Kangxi och betraktades av många som kejsarens favoritson. 1733 fick blev han upphöjd till Prins Bao. När Yongzheng-kejsaren avled 1735 öppnades hans hemliga testamente, där Hongli utsågs till tronföljare. Han besteg tronen den 18 oktober samma år och tog regeringstiteln Qianlong och hädanefter blev hans personnamn Hongli belagt med tabu.

Militärkampanjer

Under Qianlongs regering nådde riket och dynastin sin högsta blomstring och kejsaren genomförde inte mindre än tio större militära kampanjer under sin regeringstid. I två kampanjer mot de östmongoliska dzungarerna åren 1755 och 1756–1757 och en kampanj mot furstarna i Khotan, Yarkant och Kashgar 1757–1759 införlivades det område som idag är Xinjiang med Qingimperiet. I Jinchuan i västra Sichuan genomförde två kostsamma kampanjer mot lokala tibetanska stammar.

1769 besegrades Burma efter ett mångårigt krig och blev tributpliktigt, 1787-89 gick det på samma sätt för Annam. 1787-92 fördes ett krig med Nepal med samma resultat.

Inrikespolitik

Rikets gamla indelning i 13 provinser ändrades till den ännu bestående i 18 provinser.

Mellan åren 1751 och 1785 företog kejsaren sex påkostade officiella rundresor till Jiangnan, d.v.s. området kring Yangtze-deltat, för att stärka kejsarmaktens anseende i denna viktiga region.

Qianlong är känd för byggandet och utvidgningen av det som blev känt som Sommarpalatset nordväst om Peking. Arbetena varade fram till 1751. Fram till 1764 hade han använt en summa på sammanlagt 4,8 miljoner tael silver. Sommarpalatset blev hans gåva till sin mor på hennes sextioårsdag.

Utrikespolitik

Genom en beskickning under lord Macartney försökte engelsmännen att få sina handelsförbindelser med Kina utvidgade (1793). Det svenska ostindiska kompaniet, som 1732 öppnat direkt förbindelse med Kina, utvecklade en livlig och vinstgivande verksamhet. I slutet av 1700-talet torde den svenska exporten från Kina ha varit en av de mest betydande. År 1786 kom för första gången en kines till Sverige – en affärsman som följde med ett av Ostindiska kompaniets fartyg.^[1]

Kejsaren lär även ha sökt utveckla fredliga förbindelser österut genom att sända en diplomatisk delegation med olika experter om 36 familjer till Okinawa 1756–1762. Mest bekant är den trolige militärattachén Kūsankū, som fick avgörande inflytande på utvecklingen av stridskonsten Naha-te.^[2]

Även om han var en sträng anhängare och befrämjare av den inhemska religionen var Qianlong inte ovänligt sinnad till utlandet.^[3] Han var också personligen en gynnare av de europeiska jesuiterna. De kunde återigen öppna sina tidigare nedstängda ateljéer i palatset och fick till och med i uppdrag att smycka Qianlongs sommarresidens Yuanmingyuan i italiensk renässansstil och anlägga vattenkonsterna där. Kejsaren lät sig dessutom porträtteras av jesuiterna med hela sig familj.^[3]

Flera europeiska delegationer blev välvilligt mottagna, och Qianlong besjöng själv en av deras gåvor till honom – ett vattenur. Han var nämligen en mycket produktiv diktare, och hovmannen Voltaire hyllade i honom som sådan i en poetiskt epistel.^[3]

De sista åren

Efter 1775 lyckades den kejserlige livvakten Heshen tillskansa sig kejsarens förtroende och som kejserlig gunstling fick ett allt större inflytande över kejsaren under hans sista år vid makten.

Qianlong avsade sig regeringen 1795 för att inte regera längre än farfadern, Kangxi. Han behöll i realiteten ett fast grep om makten helt till sin död i 1799. De många krigen hade bragt rikets finanser i oordning och gjort nya skatter nödvändiga.

Referenser

Noter

^ Grimberg, Carl. ”574 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/5/0593.html. Läst 5 september 2021.
^ First Karate Pioneers Arkiverad 22 april 2009 hämtat från the Wayback Machine., Sanshin-kan karate do
^ [a b c] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”560 (Världshistoria / Orienten)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/3/0582.html. Läst 5 september 2021.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Kina, 1904–1926.

Elliott, Mark C. (2009) (på engelska). Emperor Qianlong: son of heaven, man of the world. Library of world biography. New York: Longman. Libris 11591542. ISBN 978-0-321-08444-6
Guy, R. Kent (1987) (på engelska). The emperor's four treasuries: scholars and the state in the late Ch'ien-lung era. Harvard East Asian monographs, 0073-0483 ; 129. Cambridge, Mass.: Harvard Univ., Council of East Asian Studies. Libris 713385
Kahn, Harold L. (1971) (på engelska). Monarchy in the emperor's eyes: image and reality in the Ch'ien-lung reign. Harvard East Asian series, 0073-0491 ; 59. Cambridge, Mass.. Libris 5116907. ISBN 0-674-58230-6

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Qianlong-kejsaren.
Bilder & media

[1] Grimberg, Carl. ”574 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/5/0593.html. Läst 5 september 2021.

[2] First Karate Pioneers Arkiverad 22 april 2009 hämtat från the Wayback Machine., Sanshin-kan karate do

[:0-3] [a b c] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”560 (Världshistoria / Orienten)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/3/0582.html. Läst 5 september 2021.

[1]

[2]

[3]