Hoppa till innehållet

Oswald Pohl

Från Wikipedia
Oswald Pohl
Oswald Pohl i amerikansk fångenskap.
Oswald Pohl i amerikansk fångenskap.
Obergruppenführer
Född30 juni 1892
Duisburg, Rhenprovinsen, Preussen, Kejsardömet Tyskland
Död7 juni 1951 (58 år)
Landsbergfängelset, Landsberg am Lech, Bayern, Västtyskland
BegravningsplatsSpöttinger Friedhof, Landsberg am Lech
Inträde9 november 1933
Tjänstetid1933–1945
BefälSS-Wirtschafts- und Verwaltungshauptamt
Utmärkelser Krigsförtjänstkorsets riddarkors med svärd
Tyska korset i silver

Oswald Ludwig Pohl, född 30 juni 1892 i Duisburg, död 7 juni 1951 i Landsberg am Lech, var en tysk nazistisk politiker samt SS-Obergruppenführer (general) i Waffen-SS. I egenskap av chef för SS:s ekonomi- och förvaltningsmyndighet (SS-WVHA) var Pohl ansvarig för de nazityska koncentrationslägrens ekonomi, administration och logistik. SS-WVHA hade bland annat till uppgift att organisera tvångsarbetskraft samt att ta tillvara de mördade fångarnas ägodelar, kläder och tandguld.

Efter andra världskriget ställdes Pohl inför en amerikansk militärdomstol och dömdes till döden.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Oswald Pohl var son till verktygsmästaren Hermann Otto Emil Pohl och dennes hustru Auguste Emilie Seifert.[1] Han gick i folkskola i sju år och sju år på läroverk och avlade studentexamen 1912. Samma år fick han anställning vid kejserliga marinens förvaltningssektion som kassaförvaltare. Under första världskriget tjänstgjorde han som sjöofficer och dekorerades med Järnkorset av andra klassen. Efter kriget var han under kort tid med i frikåren Marine-Brigade von Loewenfeld, som bland annat bekämpade polska insurgenter under de schlesiska upproren samt stred mot kommunistiska upprorsmän i Ruhrområdet.[2]

Efter första världskriget stannade Pohl kvar i marinen och blev kvartermästare i Reichsmarine.[3] År 1922 gick Pohl med i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) och tre år senare blev han medlem i Sturmabteilung (SA). Under 1920-talet var han bland annat Ortsgruppenleiter för NSDAP och SA-ledare i Swinemünde. Från 1933 var Pohl ledamot i Kiels stadsfullmäktige.[4]

Inträde i SS

[redigera | redigera wikitext]

Reichsführer-SS Heinrich Himmler fick i maj 1933 upp ögonen för Pohls organisatoriska talang och övertalade honom att lämna SA för Schutzstaffel (SS). Samma månad skickade Pohl ett brev till Himmler, i vilket han förklarade att han gärna förblev i marinen, men att han där inte fann "den fulla själsliga tillfredsställelsen och inte den ventil som skulle kunna ge luft åt min längtan att skapa och mitt arbetsraseri. Arbeta vill och kan jag tills jag faller ihop".[3] Pohl blev den 9 november 1933 medlem i SS med tjänstegraden Sturmbannführer. Pohl ingick i Himmlers stab och blev inom kort förvaltningschef inom SS-Hauptamt, SS:s centrala myndighet.[2] Pohl byggde med tiden upp en fungerande förvaltning i SS och upprättade ordentlig bokföring. Från 1936 bemödade sig Pohl om att för SS:s räkning ekonomiskt utnyttja koncentrationslägerfångar.[5][6] År 1938 blev han chef för SS:s företagsverksamhet och året därpå utsågs han till chef för SS-Hauptamt Verwaltung und Wirtschaft, som 1942 bytte namn till SS-Wirtschafts- und Verwaltungshauptamt (SS-WVHA), SS:s ekonomi- och förvaltningsmyndighet. Pohls närmaste överordnade var Himmler. Pohl var därtill medlem i Freundeskreis Reichsführer-SS, en särskild grupp av industrimagnater, ämbetsmän och SS-officerare som åtnjöt Himmlers förtroende.[7]

Mötet på Wewelsburg

[redigera | redigera wikitext]

Drygt en vecka innan Tyskland den 22 juni 1941 inledde Operation Barbarossa, anfallet på den tidigare bundsförvanten Sovjetunionen, var Himmler värd för ett möte med SS-Obergruppenführer och SS-Gruppenführer på slottet Wewelsburg. Mellan den 12 och 15 juni 1941 träffades, förutom Himmler, bland andra Pohl, Reinhard Heydrich, Karl Wolff, Erich von dem Bach-Zelewski, Friedrich Jeckeln och Hans-Adolf Prützmann för att diskutera det förestående fälttåget mot Sovjetunionen.[8] Samtalet gällde Operation Barbarossa som ett förintelsekrig. Himmler menade att fälttåget inte endast var ett militärt och ideologiskt krig, utan även ett förintelsekrig mot bland andra judar och slaver. Himmler räknade med att mellan 20 och 30 miljoner slaver och judar skulle förgås genom en omfattande raskamp.[9]

Chef för SS-WVHA

[redigera | redigera wikitext]

I egenskap av chef för SS-WVHA hade Pohl en nyckelposition i förvaltningen av det nazistiska förintelseprogrammet, då även Inspektoratet för koncentrationslägren med dess chef Richard Glücks var underställt Pohls chefskap.[10] Den 30 april 1942 utfärdade Pohl en order om att koncentrationslägerfångar i ännu större utsträckning skulle exploateras som tvångsarbetskraft i den tyska rustningsindustrin.[11] Denna order gav till följd att SS inrättade en rad nya satellitläger till de redan befintliga lägren. Produktiviteten ökade dock endast något, medan dödstalen bland fångarna steg. Pohl träffade i september 1942 en överenskommelse med rustningsminister Albert Speer om att ytterligare utöka exploateringen av lägerfångar i den tyska rustningsindustrin. Fångarna skulle inte längre sättas i arbete i närheten av lägren utan även kunna utnyttjas i Tysklands stora rustningsfabriker.[12] Varken Pohl eller WVHA hade någonting att göra med vilka personer som skulle interneras i läger eller vilka som skulle dödas. Pohl och WVHA ansvarade för fångarna så länge de ansågs vara arbetsdugliga. År 1942 skickade Richard Glücks ut en order i Pohls namn om att prygelstraff skulle införas i lägren. I januari 1943 utfärdade Pohl i ett brev till samtliga lägerkommendanter riktlinjer för arbetstiderna i lägren. Fångarna skulle arbeta elva timmar om dagen sex dagar i veckan; halva söndagen skulle anses vara arbetsdag. I juli 1944 kontrollerade WVHA 20 koncentrationsläger och 165 arbetsläger.[13]

Som chef för WVHA besökte Pohl vid flera tillfällen koncentrationsläger; han besökte Auschwitz, Dachau, Oranienburg och Ravensbrück. Vid ett besök i Auschwitz i augusti 1943 förevisade Karl Bischoff Pohl planerna för lägrets utbyggnad; han informerades om att lägret skulle få fyra nya krematorier och gaskammare.[14] Pohl anordnade även regelbundet konferenser för lägerkommendanter i Berlin. Pohl hade i uppgift att planera nya koncentrationsläger och beräkna dessas ekonomiska potential. Pohl intresserade sig för alla aspekter av koncentrationslägersystemet och höll sig välunderrättad om hur många fångar som dog, hur många som var arbetsodugliga och hur många som förflyttades mellan de olika lägren.[15]

Pohls myndighet ansvarade för alla de hundratusentals lägerfångar som exploaterades som tvångsarbetskraft och även hyrdes ut till den tyska industrin. SS-WVHA tog hand om mördade människors, däribland judars, ägodelar, värdesaker, hår och tandguld, och som dess chef var Pohl ytterst ansvarig för denna utplundring. År 1942 beordrade Pohl att allt människohår från lägerfångar skulle tillvaratas och återanvändas.[2] Pohl var därtill chef för Hauptamt Haushalt und Bauten inom Riksinrikesministeriet samt förvaltningsansvarig för Lebensborn-programmet. Pohl hade som chef för WVHA sina främsta affärskontakter utanför SS med riksskattmästare Franz Xaver Schwarz och finansminister Lutz Schwerin von Krosigk. Mera sällan samarbetade Pohl med ekonomiminister Walther Funk och Emil Puhl, som var vice ordförande för Reichsbank.[16] På Pohls begäran inrättade Puhl en depå i riksbanken för värdesaker, smycken, armbandsur och tandguld.[17]

Förstörelsen av Warszawas getto

[redigera | redigera wikitext]
Warszawas getto i ruiner.

I april 1940 inrättade den tyska ockupationsmakten Warszawas getto för att där hysa Warszawas judiska befolkning. Från den 23 juli till den 28 augusti 1942 deporterades omkring 312 500 judar till förintelselägret Treblinka.[18][19] I slutet av 1942 hade Himmler intentionen att avveckla gettot och på dess plats uppföra ett koncentrationsläger. Himmler gav Pohl den gigantiska uppgiften att förstöra gettot och deportera dess invånare. Gettoinvånarna tänkte dock inte ge sig utan strid. Redan i januari 1943 förekom skärmytslingar i gettot, men den slutliga striden inleddes den 19 april. Under Jürgen Stroops befäl sprängdes och brändes gettobyggnaderna och omkring 56 000 judiska män, kvinnor och barn dödades eller deporterades till koncentrations- och förintelseläger. I juni 1943 var gettot jämnat med marken och Warszawas koncentrationsläger stod klart.[20]

Operation Reinhard

[redigera | redigera wikitext]

Som chef för WVHA var Pohl även delaktig i Operation Reinhard, massmordet och utplundringen av Generalguvernementets judiska befolkning. WVHA utgjorde clearingcentral för bytet. Kontanter, värdesaker, smycken, pälsar och tandguld passerade genom WVHA och inventerades, värderades och distribuerades.[21] Bland annat utdelades 3 000 armbandsur till koncentrationslägervakter och 15 000 damarmbandsur till tyska kvinnor.[22]

Ostindustrie GmbH

[redigera | redigera wikitext]

År 1943 grundade Pohl Ostindustrie GmbH (OSTI) med syfte att utnyttja judiska och polska tvångsarbetare i den tyska industrin. OSTI var även ett instrument för att expropriera judisk egendom.[23]

Förintelsen av de ungerska judarna

[redigera | redigera wikitext]
Judiska kvinnor och barn från Karpato-Ukraina anländer till Auschwitz-Birkenau i maj 1944.

Den 19 mars 1944 ockuperade Tyskland Ungern och SS började i maj att deportera ungerska judar till Auschwitz-Birkenau. Fram till början av juli månad deporterades 437 402[24][25] judiska män, kvinnor och barn till förintelselägret; omkring 90 procent sändes omgående till gaskamrarna vid ankomsten. Pohl hade i god tid avskedat kommendanterna för Auschwitz I och Auschwitz II Birkenau Arthur Liebehenschel och Friedrich Hartjenstein och ersatt dem med Richard Baer respektive Josef Kramer. Därtill hade han kallat in Rudolf Höss som chef för SS-garnisonen i Auschwitz för att organisera massmordet på de ungerska judarna.[26] Höss hade varit kommendant för Auschwitz 1940–1943.[27]

Gripande

[redigera | redigera wikitext]

I andra världskrigets slutskede gick Pohl under jorden och gömde sig i norra Tyskland. Han arbetade som hjälparbetare på en gård som ägdes av en vän till Pohls andra hustru. Pohl spårades dock upp, greps den 27 maj 1946 i närheten av Verden och fördes till ett interneringsläger i Bad Nenndorf. I ett brev klagade Pohl på att han hade blivit misshandlad och fått två tänder utslagna.[28] Den 1 juni 1946 anlände han till Nürnbergs stadsfängelse.[29]

Rättegång och avrättning

[redigera | redigera wikitext]

Oswald Pohl ställdes inför rätta vid SS-WVHA-rättegången officiellt benämnd Läkarrättegången, som utgjorde den fjärde av de tolv efterföljande Nürnbergrättegångarna. Pohl och 17 andra ämbetsmän, som varit verksamma vid SS-Wirtschafts- und Verwaltungshauptamt, åtalades för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och medlemskap i en kriminell organisation, det vill säga SS. Huvudanklagelsen gällde mord på interner i de koncentrationsläger, som stod under SS-WVHA:s förvaltning. Rättegången inleddes den 8 april 1947 och avslutades den 3 november samma år, då domarna avkunnades; Pohl dömdes till döden genom hängning.[2][30] Domstolen beskrev Pohl som en slavdrivare av tidigare ej skådat slag.[15] De dömda fördes senare till Landsbergfängelset.[31]

Oswald Pohl tar emot sin dödsdom den 3 november 1947.

Pohl anklagade åklagarsidan för att vara i händerna på judiska intressen och att de skulle ha varit fyllda av hämndlystnad och blint hat. Pohl förnekade inte sitt medansvar för Förintelsen, men han hade aldrig själv låtit deportera eller mörda någon jude. Han menade sig utgöra ett rättsligt substitut för de verkligt skyldiga: de som begått självmord eller genom förräderi friköpt sig från rättvisan. Pohl påstod sig ha tjänat sitt land fläckfritt under 33 år och inte varit medveten om några brott. I sitt försvar försökte Pohl framställa sig som en administrativ chef utan ansvar för sina underordnade.[32][33]

Oswald Pohl inför avrättningen den 7 juni 1951.

I Landsbergfängelset lärde Pohl känna den katolske fängelseprästen Karl Morgenschweis (1891–1968) och upptogs i februari 1950 i Romersk-katolska kyrkan.[34] Med Kyrkans tillåtelse publicerade Pohl senare samma år Credo: Mein Weg zu Gott, i vilken han beskriver sin rening och religiösa omvändelse. Pohl fick genom denna offentliga bekännelse en del anhängare, särskilt bland dödsstraffsmotståndare. I maj 1949 grundades Västtyskland och samtidigt avskaffades dödsstraffet genom antagande av ny grundlag. Mellan 1949 och 1951 drevs en kampanj mot att ytterligare dödsdomar skulle verkställas av amerikanska myndigheter på västtysk mark. Ett av argumenten mot dödsstraffet var att det hade avskaffats 1949.[35][36]

Den 9 januari 1951 tog USA:s High Commissioner John J. McCloy emot en delegation från den tyska förbundsdagen. Delegationen, som bestod av förbundsdagspresident Hermann Ehlers (CDU), Peter Altmeier (CDU), Carlo Schmid (SPD) och Walter Strauss (CDU), bad om amnesti för de dömda krigsförbrytarna. Den 31 januari tillkännagav McCloy sitt beslut; dödsdomen mot Pohl och sex andra män stod fast.[37] Om Pohl skrev McCloy:

” Det har fastställts att Oswald Pohl var personligen ansvarig för lägerförvaltningen. Utrotningen av judar i Auschwitz, förstörelsen av Warszawas getto och utplundringen av judar inom ramen för Operation Reinhard är några av de brott som denna organisation är skyldig till. Pohl var inte endast chef för denna administrativa organisation, utan han ledde och övervakade förstörelsen av Warszawas getto och utvalde fångar för medicinska experiment. Förståeligt nog kunde jag i detta fall inte finna någon grund för benådning. Inte heller den rådgivande kommittén har rekommenderat någon ändring av domen.[38] „

McCloys beslut överklagades till USA:s högsta domstol som avslog begäran den 6 juni 1951. Strax efter midnatt den 7 juni hängdes i bokstavsordning Paul Blobel, Werner Braune, Erich Naumann, Otto Ohlendorf, Oswald Pohl, Georg Schallermair och Hans Schmidt. Dessa sju utgjorde de sista nazistiska krigsförbrytarna som avrättades av de amerikanska myndigheterna.[39][40][41]

År 2001, femtio år efter avrättningarna, försåg anstaltsledningen vid Landsbergfängelset de enkla gravkorsen med ett litet koppartak. Efter protester avlägsnades 2003 namnskyltarna från gravarna.[42]

Familj

[redigera | redigera wikitext]

Pohl var gift med Margarete Lehmann från 1918 till 1940; paret fick sonen Ortwin (1920–1994), som uppnådde tjänstegraden Hauptsturmführer i Waffen-SS, och döttrarna Sigrid och Nortrut. År 1942 gifte Pohl om sig med Eleonore von Brüning, född Holtz.[43][44]

Samtal med Goldensohn

[redigera | redigera wikitext]

Den amerikanske psykiatern Leon Goldensohn (1911–1961) utsågs till fängelsepsykiater i Nürnberg efter andra världskrigets slut. Från januari till juli 1946 övervakade han den psykiska hälsan hos de 21 män som stod åtalade inför den internationella militärtribunalen. Han noterade även deras kroppsliga besvär. Goldensohn intervjuade även några av åklagarsidans och försvarets vittnen.[45] I juni 1946 intervjuade han Pohl. Goldensohn frågade Pohl om det beslagtagna tandguldet och undrade om det aldrig hade föresvävat honom att guldet var besudlat med människoblod.

” Jag visste att guldet kom från judar. Det visste alla. Men jag rörde det aldrig. Himmler såg bara till att det passerade min byrå på vägen till riksbanken, där det deponerades i enlighet med överenskommelsen med Funk och Schwerin von Krosigk.[46] „

Pohl bedyrade att han själv inte hade något att göra med Förintelsen. Han var chef för driften av koncentrationslägren, men ansvaret för förintandet av judarna låg på Himmler och de enskilda lägerkommendanterna, till exempel Rudolf Höss. Goldensohn påpekade att Inspektoratet för koncentrationslägren (IKL) under Richard Glücks ingick i Pohls myndighet, men Pohl svarade då att Glücks fick sina order rörande förintelseprogrammet från Heinrich Müller, som var byråchef på Reichssicherheitshauptamt (RSHA), Tredje rikets säkerhets- och underrättelseministerium.[47]

Goldensohn förhörde sig om Pohls skuld och samvete. Pohl hävdade, att allt han gjort var att lyda order, och att hans samvete var rent.

” Jag är på intet vis ansvarig för eller skyldig vare sig till mordet på fem miljoner judar eller andras död i koncentrationslägren. Jag hade inte det ringaste med mordet på fem miljoner judar att göra. Det faktum att jag var förvaltningschef för alla koncentrationsläger i Tyskland från 1942 till slutet är ovidkommande i sammanhanget. Jag har förklarat flera gånger att jag skickade Glücks, en av mina underordnade, att ta hand om detta program och att jag själv höll mig utanför.[48] „

När Goldensohn frågade Pohl om denne någonsin försökt att förhindra förintelseprogrammet, fick han svaret:

” Vad kunde jag göra? Om jag sett någon möjlighet att förhindra det hade jag gjort det.[49] „

Befordringshistorik

[redigera | redigera wikitext]

Oswald Pohl befordringshistorik[50]

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Oswald Pohls utmärkelser[50]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Pohl, Dieter. ”Pohl, Ludwig Oswald” (på tyska). Neue Deutsche Biographie. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2014. https://www.webcitation.org/6T6ldzMQ0?url=http://www.deutsche-biographie.de/sfz96635.html. Läst 6 oktober 2014. 
  2. ^ [a b c d] Klee 2007, s. 467.
  3. ^ [a b] Longerich 2009, s. 154.
  4. ^ Naasner 1997, s. 352f.
  5. ^ Blatman 2011, s. 28.
  6. ^ Baranowski 2011, s. 335.
  7. ^ ”Himmler-Kreis: Treue im Chor” (på tyska). Der Spiegel (Hamburg: Spiegel-Verlag) 19 (42): sid. 74–78. 1965. ISSN 0038-7452. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-46274463.html. Läst 2 juni 2015. 
  8. ^ Närvarande vid konferensen var Heinrich Himmler, Reinhard Heydrich, Kurt Daluege, Hans-Adolf Prützmann, Oswald Pohl, Karl Wolff, Gottlob Berger, Franz Breithaupt, Maximillian von Herff, Erich von dem Bach-Zelewski, Friedrich Jeckeln, Richard Hildebrandt, Ulrich Greifelt, Werner Lorenz och August Heissmeyer.
  9. ^ Browning & Matthäus 2004, s. 240.
  10. ^ Longerich 2009, s. 486.
  11. ^ Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "38", 1949, s. 365–367 
  12. ^ Longerich 2009, s. 549.
  13. ^ Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "V", 1950, s. 983 
  14. ^ Gutman & Berenbaum 1998, s. 135.
  15. ^ [a b] Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "V", 1950, s. 984 
  16. ^ Goldensohn 2005, s. 412–413.
  17. ^ Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "V", 1950, s. 897 
  18. ^ Arad 1999, s. 87.
  19. ^ Rees 2005, s. 201.
  20. ^ Montague 2012, s. 149.
  21. ^ Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "V", 1950, s. 988 
  22. ^ Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "V", 1950, s. 989 
  23. ^ Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "V", 1950, s. 990–992 
  24. ^ Skolnik & Berenbaum 2007, s. 350.
  25. ^ Braham & Miller 1998, s. 9.
  26. ^ Cymet 2010, s. 281.
  27. ^ Klee 2007, s. 263.
  28. ^ Koch 1988, s. 33.
  29. ^ Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "21", 1948, s. 19 
  30. ^ Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "V", 1950, s. 1062 
  31. ^ Wistrich 2002, s. 192.
  32. ^ Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "V", 1950, s. 931–937 
  33. ^ Volkmann 1995, s. 395.
  34. ^ Koch 1988, s. 171.
  35. ^ ”Der Priester und der SS-General: Die Bekehrungsgeschichte des Oswald Pohl” ( PDF). Landsberg im 20. Jahrhundert. Bürgervereinigung zur Erforschung der Landsberger Zeitgeschichte. http://www.buergervereinigung-landsberg.de/kriegsverbrecher/PriesterGeneral.pdf. Läst 2 juni 2015. 
  36. ^ Klee, Ernst (21 februari 1992). ”Vergebung ohne Reue” (på tyska). Die Zeit (Verlagsgruppe Holtzbrinck) "47" (9). ISSN 0044-2070. Arkiverad från originalet den 2 juni 2015. https://www.webcitation.org/6YzkKXTYC?url=http://www.zeit.de/1992/09/vergebung-ohne-reue/. Läst 2 juni 2015. 
  37. ^ Heller 2011, s. 351.
  38. ^ ”Landsberg: A Documentary Report” (på engelska) ( PDF). Office of the U.S. High Commissioner for Germany. februari 1951. sid. 6. Arkiverad från originalet den 10 november 2014. https://www.webcitation.org/6Ty5zMyUq?url=http://images.library.wisc.edu/History/EFacs/GerRecon/omg1951Feb/reference/history.omg1951feb.i0003.pdf. Läst 10 november 2014. 
  39. ^ Krondorfer 2008, s. 63.
  40. ^ Settel, Arthur (1 maj 1960). ”Seven Nazis Were Hanged: The Diary of a Witness” (på engelska). Commentary Magazine (New York: Commentary Inc.) 16. ISSN 0010-2601. http://www.commentarymagazine.com/article/seven-nazis-were-hanged-the-diary-of-a-witness/. Läst 3 november 2014. 
  41. ^ Hofmann, Till (7 juni 2011). ”Als die Galgenfrist verstrich” (på tyska). Augsburger Allgemeine. ISSN 0340-1375. Arkiverad från originalet den 10 november 2014. https://www.webcitation.org/6Ty6R7i8e?url=http://www.augsburger-allgemeine.de/politik/Als-die-Galgenfrist-verstrich-id15418881.html. Läst 10 november 2014. 
  42. ^ ”Strafanstalt Landsberg am Lech”. Historisches Lexikon Bayerns. http://www.historisches-lexikon-bayerns.de/artikel/artikel_46380. Läst 3 juni 2015. 
  43. ^ Koch 1988, s. 396.
  44. ^ Naasner 1997, s. 352.
  45. ^ Goldensohn 2005, s. 9.
  46. ^ Goldensohn 2005, s. 414.
  47. ^ Goldensohn 2005, s. 415.
  48. ^ Goldensohn 2005, s. 419.
  49. ^ Goldensohn 2005, s. 425.
  50. ^ [a b] Miller, Michael D.; Collins, Gareth. ”SS-Obergruppenführer und General der Polizei” (på engelska). Axis Biographical Research. Arkiverad från originalet den 6 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20091028181124/http://geocities.com/~orion47/SS-POLIZEI/SS-Ogruf_M-Z.html. Läst 6 oktober 2014. 

Webbkällor

[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Allen, Michael Thad (2002) (på engelska). The Business of Genocide: the SS, Slave Labor, and the Concentration Camps. Chapel Hill, North Carolina: University of North Carolina Press. ISBN 0-8078-2677-4 
  • Arad, Yitzhak (1999) (på engelska). Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps. Bloomington, Indiana: Indiana University Press. ISBN 0-253-21305-3 
  • Baranowski, Shelley (2011) (på engelska). Nazi Empire: German Colonialism and Imperialism from Bismarck to Hitler. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-85739-0 
  • Bedürftig, Friedemann (2008). Tredje riket från uppgång till fall: en uppslagsbok. Stockholm: Ersatz. sid. 293. ISBN 978-91-88858-32-0 
  • Blatman, Daniel (2011) (på engelska). The Death Marches: The Final Phase of Nazi Genocide. Cambridge, Massachusetts: Belknap. ISBN 0-674-05049-5 
  • Braham, Randolph L. och Miller, Scott, red (1998) (på engelska). The Nazis' Last Victims: the Holocaust in Hungary. Detroit: Wayne State University Press. ISBN 0-8143-2737-0 
  • Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 – March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0 
  • Cymet, David (2010) (på engelska). History vs. Apologetics: the Holocaust, the Third Reich, and the Catholic Church. Lanham, Maryland: Lexington Books. ISBN 978-0-7391-3293-7 
  • Goldensohn, Leon (2005). Nürnbergrättegången: samtal med vittnen och anklagade. Stockholm: Fahrenheit. ISBN 91-975262-8-2 
  • Gutman, Israel; Berenbaum, Michael (1998) (på engelska). Anatomy of the Auschwitz Death Camp. Bloomington, Indiana: Indiana University Press. ISBN 0-253-20884-X 
  • Heller, Kevin Jon (2011) (på engelska). The Nuremberg Military Tribunals and the Origins of International Criminal Law. Oxford: Oxford University Press. ISBN 978-0-19-955431-7 
  • Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8 
  • Koch, Peter-Ferdinand, red (1988) (på tyska). Himmlers graue Eminenz: Oswald Pohl und das Wirtschaftsverwaltungshauptamt der SS. Das Dritte Reich in Dokumenten, 99-0917803-6; 2. Hamburg: Facta Oblita. ISBN 3-926827-01-7 
  • Krondorfer, Björn (2008). Gelfer, Joseph. red. ”A Perpetrator’s Confession: Gender and Religion in Oswald Pohl’s Conversion Narrative” (på engelska). Journal of Men, Masculinities and Spirituality 2 (2): sid. 62–81. ISSN 1177-2484. http://www.jmmsweb.org/PDF/volume2_number2/vol2_no2_pp062-081_krondorfer.pdf. Läst 21 oktober 2014.  Arkiverad 5 november 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  • Longerich, Peter (2009). Heinrich Himmler: en biografi. Stockholm: Norstedts. ISBN 978-91-1-302379-3 
  • Maguire, Peter (2010) (på engelska). Law and War: International Law and American Story. New York: Columbia University Press. ISBN 978-0-231-14646-3 
  • Montague, Patrick (2012). Chełmno and the Holocaust: A History of Hitler's First Death Camp. London: I.B. Tauris. ISBN 978-0-8078-3527-2 
  • Naasner, Walter (1997) (på tyska). SS-Wirtschaft und SS-Verwaltung: "Das SS-Wirtschafts-Verwaltungshauptamt und die unter seiner Dienstaufsicht stehenden wirtschaftlichen Unternehmungen" und weitere Dokumente. Düsseldorf: Droste. sid. 352. Libris 5930018. ISBN 3-7700-1603-3 
  • Rees, Laurence (2005) (på engelska). Auschwitz: the Nazis and the "Final Solution". London: Ebury Publishing. ISBN 978-0-563-52296-6 
  • Skolnik, Fred och Berenbaum, Michael, red (2007) (på engelska). Encyclopaedia Judaica. V. 9, Her-Int (2). Detroit: Macmillan Reference USA in association with the Keter Pub. House. ISBN 0-02-865928-7 
  • Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "21", Nuremberg: International Military Tribunal, 1948 
  • Trial of the Major War Criminals before the International Military Tribunal. Nuremberg 14 November 1945 – 1 October 1946, "38", Nuremberg: International Military Tribunal, 1949 
  • Trials of War Criminals before the Nuernberg Military Tribunals under Control Council Law No. 10. Nuernberg October 1946 – April 1949, "V", Washington, D.C.: United States Government Printing Office, 1950 
  • Volkmann, Hans-Erich, red (1995) (på tyska). Ende des Dritten Reiches – Ende des Zweiten Weltkriegs: eine perspektivische Rückschau. München: Piper. ISBN 3-492-12056-3 
  • Wistrich, Robert S. (2002) (på engelska). Who's Who in Nazi Germany. London: Routledge. ISBN 0-415-26038-8 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Richter, Ilka (2011) (på tyska). SS-Elite vor Gericht: die Todesurteile gegen Oswald Pohl und Otto Ohlendorf. Marburg: Tectum. ISBN 978-3-8288-2563-5 
  • Schulte, Jan Erik (2001) (på tyska). Zwangsarbeit und Vernichtung: das Wirtschaftsimperium der SS: Oswald Pohl und das SS-Wirtschafts-Verwaltungshauptamt 1933–1945. Paderborn: Schöningh. ISBN 3-506-78245-2 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Oswald_Pohl&oldid=55100836”