Ola Ullsten

Ola Ullsten
	Ola Ullsten
	Fil:OlaUllsten(Cropped)2.PNG;
	Sveriges statsminister
	Tid i befattningen; 18 oktober 1978–12 oktober 1979
Monark	Carl XVI Gustaf
Företrädare	Thorbjörn Fälldin
Efterträdare	Thorbjörn Fälldin
	Sveriges utrikesminister
	Tid i befattningen; 12 oktober 1979–8 oktober 1982
Statsminister	Thorbjörn Fälldin
Företrädare	Hans Blix
Efterträdare	Lennart Bodström
	Folkpartiets partiordförande
	Tid i befattningen; 4 mars 1978–1 oktober 1983
Företrädare	Per Ahlmark
Efterträdare	Bengt Westerberg
Född	Stig Kjell Olof Ullsten; 23 juni 1931; Umeå landsförsamling, Västerbottens län, Sverige
Död	28 maj 2018 (86 år); Öja distrikt, Gotlands län
Politiskt parti	Folkpartiet
Alma mater	Stockholms socialhögskola
Ministär	Regeringen Ullsten
Maka	Evi Esko; (1961–1981; skild); Louise Beaudoin; (1989–2018; hans död)

Ola Ullsten, folkbokförd Stig Kjell Olof Ullstén, född 23 juni 1931 i Tegs municipalsamhälle i Umeå landsförsamling,^[1] död 28 maj 2018^[2] i Öja distrikt i Gotlands län, var en svensk politiker (folkpartist), statsminister, utrikesminister och ambassadör. Ullsten var mellan 1965 och 1984 riksdagsledamot (andra kammaren för Stockholms stads valkrets till 1970), mellan 1976 och 1978 biträdande utrikesminister (biståndsminister), från 1977 invandrarminister, mellan 1978 och 1983 partiledare för Folkpartiet, under 1978 och mellan 1980 och 1982 statsministerns ställföreträdare, under 1978 och 1979 statsminister och mellan 1979 och 1982 utrikesminister. Han gav 2013 ut memoarboken Så blev det.^[3]

Bakgrund

Stig Kjell Olof Ullsten^[4] var son till skogsinspektoren Carl Ullsten (1892–1977) och småskollärarinnan Kristina Röström (1900–93).^[5]

Politisk karriär

Ullsten gick våren 1958 med i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) och Folkpartiet.^[6]

Efter socionomexamen i Stockholm blev han sekreterare i Folkpartiets riksdagsgrupp. Ullsten arbetade även för den amerikanske republikanen Nelson Rockefellers framgångsrika guvernörskampanj i New York. Mellan 1962 och 1964 var han ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. I riksdagsvalet 1964 kandiderade han i Rösta ungt-kampanjen och invaldes i andra kammaren.

Vid den borgerliga regeringens tillträde 1976 blev han biståndsminister.

När folkpartiledaren Per Ahlmark under våren 1978 lämnade alla politiska uppdrag av personliga skäl blev Ullsten vald till ny partiledare. Ahlmark har sedermera ställt sig starkt kritisk till valet av Ullsten.^[7]

I rollen som nytillträdd folkpartiledare fick Ullsten på hösten 1978 hantera den svåra politiska kris som följde på oenigheten inom regeringen om laddningen av kärnkraftverket Ringhals 3. Han stod på den kärnkraftspositiva sidan och var trots sin pragmatiska läggning obenägen till kompromisser, vilket bidrog till trepartiregeringens fall i oktober 1978.

Tiden som Statsminister (1978-1979)

Regeringskrisen som följde trepartiregeringens fall fick en överraskande upplösning genom att Ullsten bildade en ren folkpartiregering, trots att fler riksdagsledamöter röstade emot talmannens förslag än för detsamma. Då socialdemokraterna lade ned sina röster var detta i praktiken ett stöd för regeringen eftersom regeringsformen är formulerad på ett sådant sätt att en majoritet i riksdagen måste rösta nej för att föreslagen statsminister ska avvisas.

Ullstens tid som statsminister blev till en början framgångsrik, men närmare valet 1979 blev situationen i riksdagen svårhanterlig eftersom oppositionspartierna började bilda oheliga allianser mot regeringen.

Efter valet 1979, som gav riksdagen en knapp borgerlig majoritet, övervägde Ullsten till en början att försöka sitta kvar som statsminister med stöd av regeringsformen, men övertalades att avgå. I stället bildades en ny borgerlig trepartiregering, i vilken Ullsten blev utrikesminister och från och med augusti 1980 även statsministerns ställföreträdare. Regeringen sprack på skattefrågan 1981 och i den mittenregering som bildades behöll han samma poster. Efter valnederlaget 1982 avgick regeringen. Folkpartiet gjorde svåra förluster och krav restes inom partiet på att Ullsten skulle avgå som partiledare, vilket han gjorde 1983.

Som statsminister bjöd Ola Ullsten, tillsammans med regeringarna i Danmark och Norge, in Nicolae Ceaușescu att avlägga statsbesök i de skandinaviska länderna. Ceaușescus besök i Sverige ägde rum i november 1980.^[8]

Kravmaskiner

Ola Ullsten lanserade ordet ”kravmaskiner”, som ursprungligen syftade på fackliga organisationer som ställde stora krav på landets ledning.^[9] Ordet uppfanns av Ullstens talskrivare Thomas Berglund för Ullstens Almedalstal 1981.^[9] Janerik Larsson kallade ordet ”Ola Ullstens viktigaste bidrag till svensk politik”.^[10]

Ambassadör

Ullsten utsågs 1984 till ambassadör i Kanada vilket han var fram till 1989^[11] med sidoackreditering i Bahamas 1985–1989. Han blev sedan ambassadör i Italien 1989–1996^[12] med sidoackreditering i Albanien 1992–1996.

Familj

Ola Ullsten var mellan 1961 och 1981 gift med estniskbördiga Evi Esko (1931–1992)^[13] och från 1989 med fransk-kanadensiska Louise Beaudoin (född 1954). Han fick fyra barn, två i vardera äktenskapet: Katarina (född 1962), Maria (född 1964), Nicolas (född 1989) och Christian (född 1992). Han var bosatt utanför Toronto i Kanada^[14] och i Grötlingbo på Gotland.

Ullsten som politiker

Jan Björklund, tidigare partiledare i Liberalerna (fd Folkpartiet), beskriver på följande sätt Ullstens insatser i några korta meningar på Liberalernas hemsida:^[15]

”

Ola Ullsten var med och bröt ett nära halvsekellångt socialdemokratiskt maktinnehav och kom att spela en huvudroll under den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Han hade ett starkt socialliberalt engagemang och var analytisk och eftertänksam i sitt politiska ledarskap. Han insåg att politiska resultat nås genom samarbete i sakfrågor, ibland även med motståndarna. Han hade ett brett politiskt kunnande som satte avtryck i många av den tidens stora frågor; internationell solidaritet, jämställdhet, den stora marginalskattereformen 1981 och en ansvarsfull energipolitik.

„

Björn Molin, tidigare bland annat handelsminister i den borgerliga regeringen 1981–1982 och gruppledare i Folkpartiets riksdagsgrupp 1978–1981, beskriver i sina memoarer Ullsten i följande ordalag:^[16]

”

Samtidigt fanns hos Ullsten ett drag av obeslutsamhet som vid enstaka tillfällen kunde gå över i indolens. Inför svåra avgöranden hade han en tendens att glida undan och avstå från beslut ... jag irriterades av hans slarvighet och obeslutsamhet. Han var ofta inte tillräckligt påläst och hade svårt att hålla reda på namn ... Åsikterna om hans lämplighet som partiledare gick isär inom partiledningen och riksdagsgruppen ... 1982 års val blev folkpartiets sämsta val någonsin. Partiledarens ställning kom därmed självfallet i fokus ... Flera valkretsförbund krävde Ola Ullstens avgång ... En stor tidning beskrev läget inom folkpartiet som ett inferno.

„

Ullstens företrädare på posten som folkpartiledare, Per Ahlmark, gör en liknande analys. Ahlmark beskriver i sina memoarer hur han kände "djup skepsis inför Ullstens principlöshet, bitvis svaga tankekraft och bristande ledarförmåga" och att denna oro kom att bekräftas efter ledarskiftet.^[17]

Utmärkelser

Storkors av Italienska republikens förtjänstorden, 8 april 1991.^[18]

Referenser

Noter

^ Sveriges befolkning 1990, DVD-ROM, Riksarkivet SVAR 2011
^ ”Ola Ullsten död - DN.SE” (på svenska). DN.SE. 28 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/politik/ola-ullsten-dod/. Läst 28 maj 2018.
^ Ullsten, Ola (2013), Så blev det, Stockholm: Ekerlid, ISBN 978-91-87391-11-8
^ Bihang till Riksdagens protokoll. Marcus Boktr. 1969. sid. 5. https://www.google.com/books/edition/Bihang_till_Riksdagens_protokoll/HNIdAQAAIAAJ?hl=en
^ Bergstrand 2010, s. 15-16.
^ Ahlmark 2011, s. 307.
^ Ahlmark 2011, s. 305-318.
^ Svenska Dagbladet], 3 juli 1979, s. 1, och 10 maj 1980, s. 1.
^ [a b] ”Ur politikens ABC”. Svenska Dagbladet: s. 12. 31 mars 1995. https://www.svd.se/arkiv/1995-03-30/12. Läst 13 september 2021.
^ Janerik Larsson (1 juli 1986). ”En frihetsrörelse är på väg i Sverige”. Svenska Dagbladet: s. 3. https://www.svd.se/arkiv/1986-07-01/3. Läst 13 september 2021.
^ Ullsten, Ola i Vem är det 1993
^ Ullsten, Ola i Vem är det 1997
^ Sveriges dödbok 1901–2013 Swedish death index 1901-2013 (Version 6.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2014. Libris 17007456. ISBN 9789187676642
^ Bergstrand 2010, s. 24.
^ ”Ola Ullsten har avlidit”. 28 maj 2018. https://www.liberalerna.se/nyheter/ola-ullsten-har-avlidit/. Läst 29 maj 2018.
^ Molin, Björn (2002), Ingen väg tillbaka, Stockholm: Ekerlid, ISBN 91-89617-39-8
^ Ahlmark 2011, s. 312.
^ ”Le onorificenze della Repubblica Italiana”. www.quirinale.it. https://www.quirinale.it/onorificenze/insigniti/11078. Läst 22 maj 2020.

Tryckta källor

Bergstrand, Mats (2010), Ola Ullsten, Stockholm: Bonnier, ISBN 978-91-0-011974-4
Ahlmark, Per (2011), Gör inga dumheter medan jag är död! : memoarer, Stockholm: Atlantis, ISBN 978-91-7353-470-3

Externa länkar

Wikiquote har citat av eller om Ola Ullsten.
Citat

Företrädare: Per Ahlmark	Folkpartiets ungdomsförbunds ordförande 1962–1964	Efterträdare: Gustaf Lindencrona
Företrädare: Gertrud Sigurdsen	Sveriges biståndsminister (Sveriges biträdande utrikesminister) 1976–1978	Efterträdare: Lena Hjelm-Wallén nästa titelinnehavare
Företrädare: Per Ahlmark	Sveriges invandrarminister (Sveriges biträdande utrikesminister) 1977–1978	Efterträdare: Rolf Wirtén
	Folkpartiets partiledare 1978–1983	Efterträdare: Bengt Westerberg
	Sveriges statsministers ställföreträdare 1978	Efterträdare: Sven Romanus
Företrädare: Thorbjörn Fälldin	Sveriges statsminister 1978–1979	Efterträdare: Thorbjörn Fälldin
Företrädare: Hans Blix	Sveriges utrikesminister 1979–1982	Efterträdare: Lennart Bodström
Företrädare: Ingemar Mundebo	Sveriges statsministers ställföreträdare 1980–1982	Efterträdare: Ingvar Carlsson
Företrädare: Kaj Björk	Sveriges ambassadör i Ottawa 1984–1989	Efterträdare: Håkan Berggren
Företrädare: Sven Fredrik Hedin	Sveriges ambassadör i Rom 1989–1996	Efterträdare: Torsten Örn

[1] Sveriges befolkning 1990, DVD-ROM, Riksarkivet SVAR 2011

[2] ”Ola Ullsten död - DN.SE” (på svenska). DN.SE. 28 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/politik/ola-ullsten-dod/. Läst 28 maj 2018.

[3] Ullsten, Ola (2013), Så blev det, Stockholm: Ekerlid, ISBN 978-91-87391-11-8

[4] Bihang till Riksdagens protokoll. Marcus Boktr. 1969. sid. 5. https://www.google.com/books/edition/Bihang_till_Riksdagens_protokoll/HNIdAQAAIAAJ?hl=en

[5] Bergstrand 2010, s. 15-16.

[6] Ahlmark 2011, s. 307.

[7] Ahlmark 2011, s. 305-318.

[8] Svenska Dagbladet], 3 juli 1979, s. 1, och 10 maj 1980, s. 1.

[SvD95-9] [a b] ”Ur politikens ABC”. Svenska Dagbladet: s. 12. 31 mars 1995. https://www.svd.se/arkiv/1995-03-30/12. Läst 13 september 2021.

[10] Janerik Larsson (1 juli 1986). ”En frihetsrörelse är på väg i Sverige”. Svenska Dagbladet: s. 3. https://www.svd.se/arkiv/1986-07-01/3. Läst 13 september 2021.

[11] Ullsten, Ola i Vem är det 1993

[12] Ullsten, Ola i Vem är det 1997

[db-13] Sveriges dödbok 1901–2013 Swedish death index 1901-2013 (Version 6.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2014. Libris 17007456. ISBN 9789187676642

[14] Bergstrand 2010, s. 24.

[15] ”Ola Ullsten har avlidit”. 28 maj 2018. https://www.liberalerna.se/nyheter/ola-ullsten-har-avlidit/. Läst 29 maj 2018.

[16] Molin, Björn (2002), Ingen väg tillbaka, Stockholm: Ekerlid, ISBN 91-89617-39-8

[17] Ahlmark 2011, s. 312.

[18] ”Le onorificenze della Repubblica Italiana”. www.quirinale.it. https://www.quirinale.it/onorificenze/insigniti/11078. Läst 22 maj 2020.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]