Diskussion:Teli
Utseende
Tog bort en kommentar eftersom källan är jag själv och anses då inte gälla på wp. Dock är informationen helt korrekt. Jag vet eftersom jag själv var försäljningsingenjör hos LME på 60-talet och sålde koordinatväljarstationer till utlandet. Televerket utvecklade, tillverkade och installerade sina egna koordinatväljarsystem enbart för Sverige, medan LME stod för exportmarknaden med egendesignade koordinatväljarstationer. I Sverige kunde man alltså inte finna någon koordinaväljarstation tillverkad av LME. / Wvs 3 januari 2012 kl. 09.43 (CET)
- Tack för bra bidrag. Jag förstod inte att det var så du menade med den borttagna meningen. Lägg gärna tillbaka den och förtydliga den.
- Jag har fått lära mig att Ericsson sålde A204 utomlands, såväl som sina egna AGF-stationer. Men du menar alltså att Ericsson hade en egen variant av A204? Hade den någon annan modellbeteckning? Mange01 3 januari 2012 kl. 11.36 (CET)
- LM hade tre varianter på sina koordinatväljarstationer: ARK-systemet för små stationer på landsbygden med några hundra abonnenter. ARF-systemet med några tiotusentals abonnenter för stationer i städer. ARM-systemet för förmedlingsstationer vilka förmedlade långdistanstrafiken. Alla var av LME:s design och utvecklade och tillverkade enbart av LME för export. Principen med registerstyrning var densamma för AR-systemen och A204-systemet. A204 såldes således ej av LME utomlands. Wvs 3 januari 2012 kl. 12.09 (CET)
- Varifrån har du lärt dig det? Wvs 3 januari 2012 kl. 14.08 (CET)
- Jag jobbade med A204 på Televerket en gång i tiden, och min far var stationsbyggare, men jag kan ha missuppfattat honom. Du verkar ha koll på detta. Mange01 3 januari 2012 kl. 16.26 (CET)
- Följande källa är intressant: [1] sid 402 och framåt. PÅ 1930-talet bidrog Ericsson med utrustning till några av Telegrafverkets koordinatväljarstationer, men var vid den tiden i huvudsak endast intresserade av att sälja 500-väljare utomlands istället för att utveckla koordinatväljarstationer och ville inte längre konkurrera med Telegrafverket om den svenska marknaden. I avsnitt 2.5 står att 1945 började Ericsson tillverka själva koordinatväljarna i Betulandersystemet (dvs han som uppfann Telegrafverkets koordinatväljare), som underleverantör till Telegrafverket. Detta ledde till samarbete med Telegrafverket om att utveckla nya koordinatväljare, som var en kombination av Betulandersystemet och AT&T:s lösning. År 1950 lanserade Ericsson så koordinatväxeln ARF50, år 1951 ARK40, och år 1952 AR10.Mange01 3 januari 2012 kl. 17.15 (CET)
- Jag jobbade med A204 på Televerket en gång i tiden, och min far var stationsbyggare, men jag kan ha missuppfattat honom. Du verkar ha koll på detta. Mange01 3 januari 2012 kl. 16.26 (CET)
- Tack för det. Jag har för mig att de första koordinatväljarstationerna var direktdrivna. Televerkets A204 med register antar jag (inte alls säker) var klart i början av 50-talet. Intressant att läsa Bjurel som bl.a. skriver i sina minnen ([2] sid.31) : ”Inom parentes kan nämnas att LM Ericsson under 40-talet utvecklade en egen koordinatväljarteknik. ………. Från min sida gjorde jag försök att övertala Patricks vid LM Ericsson om en gemensam utveckling av ett svenskt koordinatväljarsystem. Mina ansträngningar var gagnlösa." Wvs 3 januari 2012 kl. 18.04 (CET)
- Bra rensning. Jag hittade lite källor och skrev om Ericssons och Telias koordinatväljarstationer på en:Crossbar switch. Mange01 11 januari 2012 kl. 20.37 (CET)
- Tack, jag tror det var behövligt. Det var intressant att läsa ditt engelska opus. Mina minnesbilder från den tiden har bleknat men jag känner igen vad du skrivit.
- De två största konkurrentsystemen med koordinatväljare och common control som LME mötte på 1950 och 60-talen var ”Crossbar No. 5” från Bell i USA och franska ”Pentaconta”. Dessa två tillsammans med LME:s ”ARF 10” och ”ARM 20” var de dominerande på världsmarknaden. Dock har jag för mig att No. 5 mest höll till i nordamerika.
- Jag tror att japanerna så småningom också utvecklade sin version av No. 5 och Brittiska Plessey med ”5005” kom in ganska sent och utgjorde inget hot mot LME.
- Konkurrens fanns därutöver med vridväljarsystemen ”EMD” från tyska ”Siemens” och ”Rotary” från Bell-Antwerpen.
- LM:s ARF 10 konverterades på 70-talet till ”ARE” som hade koordinatväljare i väljarstegen och var datorstyrt och var en övergångsform till ”AXE”-sytemet. / Wvs 12 januari 2012 kl. 09.53 (CET)