Lev Trotskij

Lev Davidovitj Trotskij  (ryska: Лев Дави́дович Тро́цкий) var en rysk (sovjetisk) politiker, revolutionär och marxistisk teoretiker av judisk härkomst. Han föddes med efternamnet Bronstein, den 7 november 1879 i guvernementet Cherson, i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Ukraina) och dog (blev mördad) 21 augusti 1940 i Mexico City. Hans förnamn skrivs i olika transkriberingar och smeknamnsformer som Lev, Leo, Leon, Lejba, Ljov eller Ljova.

Lev Trotskij
Lev Trotskij
Född	Lejba Davidovitj Bronstein 7 november 1879 Janovka (nära Jelizavetgrad), guvernementet Cherson, Kejsardömet Ryssland
Död	21 augusti 1940 (60 år) Coyoacán, Mexico City, Mexiko
Gravplats	Lev Trotskijs hems museum
Nationalitet	Rysk sedan Sovjetisk
Maka	Aleksandra Sokolovskaja Natalja Sedova
Namnteckning

Han var som socialdemokrat ledare för Ryska revolutionen 1905 och blev bolsjevik efter februarirevolutionen 1917. Han var, tillsammans med Vladimir Lenin, en av de tongivande ledarna för oktoberrevolutionen och blev folkkommissarie för utrikes ärenden (utrikesminister) i den sovjetryska regeringen ("Folkkommissariernas råd") 1917–1918.

Trotskij deltog vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Som krigskommissarie var Trotskij ansvarig för grundandet av Röda armén och dess ledare under ryska inbördeskriget 1918–1920.

År 1923 organiserade Trotskij den så kallade vänsteroppositionen inom Allryska kommunistiska partiet (bolsjevikerna) mot generalsekreteraren Josef Stalin. Kraftmätningen slutade dock med att Stalin segrade och Trotskij uteslöts ur partiet 1927 och utvisades från Sovjetunionen 1929. Han mördades år 1940 i Mexiko av en sovjetisk agent.

Pseudonymen Trotskij tog han under flykten från Sibirien år 1902. Namnet kom ironiskt nog från hans fångvaktare i Odessa och skulle därefter för alltid användas istället för familjenamnet Bronstein.

Biografi

Uppväxt

Trotskij föddes 1879 som Lev (Lejba) Davidovitj Bronstein i en välmående judisk lantbrukarfamilj i byn Janovka, dagens Bereslavka, i guvernementet Cherson, vilket låg inom det judiska bosättningsområdet i Kejsardömet Ryssland. Hans far David var jordbrukarson och analfabet. Hans mor Anna kom från en judisk medelklassfamilj och hade en viss utbildning och litteraturintresse. Lejba var femte barnet i familjen.

Familjen Bronstein var på intet sätt typiskt judisk. De talade inte jiddisch, vilket var det brukligaste språket bland judar i Lillryssland och Nya Ryssland, utan den blandning av ryska och ukrainska (surzjyk) som var vanlig i denna del av kejsardömet. Fadern var likgilitig eller till och med föraktfull mot religion och den judiska synagogan, och modern upprätthöll vissa judiska seder mest av konventionella skäl.

Familjen hade ambitionen och den ekonomiska möjligheten att låta sina barn få utbildning. Lev skickades som sjuåring till en tysk-judisk religiös skola i en grannby där han inkvarterades hos släktingar. Undervisningen var på jiddisch, som Lev inte förstod, och hans föräldrar lät honom sluta efter bara några månader. Under denna tid hade han dock hunnit lära sig ryska, som också undervisades på skolan. När han var nio flyttade till andra släktingar i Odessa för att gå i skolan där. Familjen han bodde hos var välutbildad och kulturintresserad, och genom dem fick Lev kontakt med både rysk och internationell litteratur och med intelligentians kritik mot tsarväldet. Odessa var en kosmopolitisk stad och skolans lärare och elever tillhörde en rad olika nationaliteter och religioner. Undervisningen skedde på ryska och var inriktad på naturvetenskap, matematik och moderna språk som tyska och franska. Han lämnade Odessa 1896 för att gå sitt sista skolår i Nikojalev. Han hade då fina betyg, ett gott självförtroende och starka känslor mot orättvisor, men hade inte mött några politiska idéer eller organisationer.

Fotografi av Trotskij (1897).

Politisk organisering 1896–1905

I Nikolajev 1896 kom den unge Bronstein i kontakt med den revolutionära narodnikrörelsen som, främst bestående av unga studenter, förgäves försökte få den fattiga bondeklassen att resa sig mot tsardömet. Det var också här han kom i kontakt med och tog till sig marxistisk teori och dess analys av arbetarklassen som drivande i kampen för en samhällsomvälvning. Han tog initiativet till att organisera unga arbetare och studenter i Södra Rysslands Arbetareförbund och blev den nybildade organisationens självklara ledare. Förbundet var närmast att beskriva som ett fackförbund och omfattade både narodniker och marxister. Bronstein själv såg förbundet som en del av den socialdemokratiska rörelse som vid denna tid ännu inte hade splittrats i reformister och revolutionärer.

I takt med att organisationen blev allt mer uppmärksammad för sina upplysningskampanjer till ryska medborgare att ifrågasätta tsarens auktoritära styre, blev de 1898 arresterade av tsarens säkerhetstjänst. För sin delaktighet i distributionen av pamfletter och annat informationsmaterial riktat mot monarkin i Ryssland dömdes Bronstein tillsammans med över 200 fackförbundsmedlemmar till fängelse. Han hölls åren därefter fängslad på olika orter, först isolerad under svåra förhållanden men så småningom med sällskap av medfångar och tillgång till fängelsebibliotek. Han fick veta mera om den de politiska strider och diskussioner som försiggick i Ryssland och i Europa, och han hörde för första gången talas om Lenin och hans just utkomna bok Kapitalismens utveckling i Ryssland. Han blev alltmer övertygad marxist och revolutionär. Samtidigt utanför murarna hölls den första kongressen för det nybildade Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP). Ordet socialdemokrati var på denna tid liktydigt med socialism och medlemmarna i det nystartade partiet var marxister och revolutionärer. Lev Bronstein tillkännagav nu sitt fulla stöd, och medlemskap i partiet.^{[källa behövs]}

Trotskij 1900 i Sibirien

Sommaren 1900 satt Bronstein fängslad i Moskva. Där gifte han sig med en medfånge, den cirka sju år äldre marxisten Aleksandra Sokolovskaja som varit en av hans kamrater i den första gruppen i Nikolajev. Paret deporterades till Sibirien, där många politiskt dömda kunde leva och umgås relativt fritt. Bronstein propagerade bland dem för att den revolutionära rörelse som bestod av smågupper behövde centraliseras. Han skrev också journalistiska och litteraturkritiska essäer för en lokal progressiv tidskrift. Sommaren 1902 fick har genom den underjordiska posten ett exemplar av Vladimir Lenins skrift Vad bör göras? och andra politiska skrifter. Han bestämde sig för att fly från Sibirien för att ansluta sig till den revolutionära rörelsen i västra Ryssland. Hans hustru Alexandra accepterade att ensam stanna i Sibirien och ta ansvar för parets två små döttrar. I sitt falska pass under flykten använde Bronstein namnet Trotskij som sedan skulle följa honom genom livet. Flykten lyckades, och han tog på sig organisationsarbete inom den socialistiska rörelsen med högkvarter i Samara vid Volga. Inom kort blev han kallad till London som var centrum för de exilryska revolutionärerna och deras ledare Lenin.

I London träffade Trotskij andra socialdemokrater, samt redaktion- och utgivare av partiets tidning Iskra. Iskras redaktion,bosatt i London och i Schweiz. utgjorde i praktiken ledningen för det ryska socialdemokratiska partiet, som i hemlandet kunde verka endast underjordiskt. Förutom den 32-årige Lenin bestod redaktionen av de betydligt äldre partiveteranerna Pavel Axelrod, Vera Zasulitj och Georgij Plechanov samt Julyj Martov och Alexandr Poresov som båda var kring 30 år. Den 23-årige Trotskij var klart yngst men fick snart en ledande roll och uppmuntrades av Lenin. Trotskij skrev mycket i Iskra och reste runt i Europa för att hålla kontakt med andra exilryska socialdemokrater. I Paris träffade han den revolutionära studentskan Natalja Sedova som blev hans hustru för resten av hans liv, även om han aldrig formell skiljde sig från Sokolovskaja.

Under partiets andra kongress, 1903 i Bryssel och London bildades två fraktioner inom det socialdemokratiska partiet. De politiska skiljaktigheterna var inledningsvis små och den marxistiske historikern Isaac Deutscher menar att det mest handlade om personfrågor och mindre oenigheter kring partiets organisation. Lenin ledde bolsjevikerna ("majoritetsmän") medan Trotskij och merparten inom Iskra-redaktionen anslöt sig till mensjevikerna ("minoritetsmän"). Under 1904 försökte Trotskij få till en återförening mellan fraktionerna men misslyckades. Han ställde sig då utanför båda fraktionerna och såg sig som oberoende socialdemokrat men uppfattades utåt som mensjevik eftersom han skrev en del i Iskra.

Mensjevikerna öppnade för att samarbeta med ryska liberaler mot tsarväldet, men Trotskij tog avstånd från detta och betonade arbetarklassens roll. I början av 1904 utbröt Rysk-japanska kriget, och Trotskij argumenterade starkt mot att stödja det tsaristiska Ryssland och förutspådde att kriget skulle leda till att arbetarna gjorde revolution.

Revolutionen 1905

Demonstranter på väg till vinterpalatset (1905).

Den blodiga söndagen 9 januari 1905. Målning av Vladimir Makovsky

I början av januari 1905 bröt revolutionen ut i Rysslands huvudstad Sankt Petersburg. Staden lamslogs av en strejk där 100 000 arbetare protesterade mot godtyckliga avskedanden och dåliga arbetsvillkor. Den 9 januari (22 januari enligt modern tideräkning), senare uppkallad "blodiga söndagen" attackerades ett fredligt demonstrationståg med gevärseld från tsarens soldater, och hundratals människor dödades och sårades. Det ledde till fortsatta strejker och protester. Trotskij såg det som början på den revolution han förutspått och tog sig på hemliga vägar tillbaka till Ryssland. Resan var extra farlig eftersom han en gång flytt från deportationen i Sibirien och riskerade att placeras i straffläger. Hans hustru Sedova åkte i förväg för att ordna med hemliga bostäder. I februari 1905 anlände Trotskij till Kiev. De övriga exilryska ledarna stannade i Västeuropa till slutet av året.

När Trotskij kom tillbaka till Ryssland hade strejkerna och upproren redan misslyckats och arbetarklassen var skrämd av polisens förtryck och avrättningar. Det politiska initiativet hade i stället tagits av den liberala medelklassen, som krävde en konstitutionell regering och andra reformer. Trotskij kunde inte framträda öppet utan ägnade sig åt att skiva, både teoretiska texter och flygblad och artiklar riktade direkt till befolkningen. Han och Sedova flyttade till Sankt Petersburg för en tid, men hon blev arresterad vid en första majdemonstration och Trotskij flydde vidare till Finland.

I mitten av oktober inleddes en generalstrejk i Petersburg. Den började med att typograferna krävde kortare arbetsdag och högre löner, och spred sig snart till andra industrier och även till landsbygden. Strejken antog snabbt en påtagligt politisk karaktär och arbetarna bildade råd (sovjeter) som var den medborgarrättslösa arbetarklassens första valde församlingar någonsin. Trotskij tog sig omedelbart tillbaka från Finland och talade i Petersburgs nybildade sovjet. Han blev snabbt de strejkande arbetarnas främsta talesperson och drev linjen att man skulle organisera arbetarna och störa och oroa sin motståndare utan att gå i direkt konfrontation. Arbetarna var inte beväpnade, och provokationer mot övermakten skulle ha lett till blodbad och demoralisering. Sovjeten fortlevde i 50 dagar och upplöstes sedan av tsarens polis, utan att göra motstånd. Trotskij och de övriga ledarna fängslades.

Rättegången mot sovjetens ledare blev till en manifestation av kampvilja. Tiotusentals arbetare skrev under resolutioner till stöd för de åtalade, med budskapet att om sovjetens ledare är skyldiga så är vi alla skyldiga. Trotskij och de övriga åtalade använde sin pläderingsrätt till att försvara sovjetens nödvändighet och avslöja det våld och övergrepp som myndigheterna utövat och planerat. Domstolen förklarade sovjetens medlemmar oskyldiga till huvudanklagelsen om uppror, men Trotskij och fjorton andra dömdes till livstids deportering till Sibirien och förlust av alla medborgerliga rättigheter. Under fångtransporten till förvisningsorten lyckades Trotskij fly, och efter en dramatisk slädfärd genom snövidderna tog han sig till Sankt Petersburg varefter han tillsammans med sin hustru och lilla son (Leon Sedov född 1906) for till Finland och sedan vidare ut till Västeuropa.

Emigration och första världskriget 1907–1917

Trotskij och Sedova bosatte sig i Wien och fick ytterligare en son Sergei, född 1908. Trotskilj arbetade som journalist och litteraturkritiker för olika tidningar, deltog i Wiens aktiva intellektuella kulturliv och reste mycket i Europa, både journalist och för att träffa personer och grupper inom den socialistiska rörelsen. I Ryssland slog tsaren tillbaka mot både socialister och liberaler genom att tillsätta den hårdföre aristokraten Stolypin som premiärminister och ledningen för de ryska socialdemokraterna levde i exil. Trotskij försökte få bolsjeviker och mensjeviker att återförenas, men utan resultat. Splittringen blev i ställer djupare och 1912 bröt sig Lenins bolsjeviker ut som ett eget parti. Isaac Deutscher menar att Trotskij i de flesta frågor stod närmare bolsjevikerna men att det fanns en ömsesidig och långvarig misstro och ovänskap mellan Trotskij och Lenin och att Trotskij lät sin argumentation färgas av detta. Samtidigt var han, enligt Deutscher, alltför fäst vid sina mensjevikvänner för att lämna dem och alltför rastlös för att kunna stanna hos dem.

De ryska socialisterna hade mycket kontakt med sina europeiska motsvarigheter inom den andra internationalen, där tysken Karl Kautsky hade en tydlig ledarställning. När första världskriget bröt ut i juli 1914 tog de flesta medlemspartierna ställning för sina respektive regeringars krigspolitik och internationalen föll sönder. Det tyska partiet menade att det var en progressiv mission för det kapitalistiska Tyskland att krossa det reaktionära tsardömet i Ryssland.De allra flesta ryska emigranterna tog tvärtom ställning mot kriget.Trotskij formulerade utifrån detta nödvändigheten av en proletär revolution som enda sättet att skapa en hållbar fred. Kriget var, menade han, en följd av den kapitalistiska imperialismens behov av att expandera utöver nationalstaternas snäva ramar. Lenin framförde liknande tankar.

Österrike-Ungern och Ryssland var nu fiender, och ryska emigranter i Wien riskerade att interneras. Trotskij och hans familj flydde till det neutrala Schweiz som blev tillflyktsorten även för andra ryska revolutionärer som bott i Tyskland och Österrike. Tidningen Kievskt tänkande utsåg snart Trotskij till krigskorrespondent i Paris. Där blev han också den ledande inom redaktionen för den ryskspråkiga socialistiska dagstidningen Nasje Slovo ("Vårt ord") som producerades nästan helt av frivilliga krafter och blev ett viktigt forum för debatten mellan ryska exilrevolutionärer från olika grupperingar.

Socialister som motsatte sig kriget samlades i september 1915 till Zimmerwaldkonferensen för att stärka sin internationella solidaritet. På konferensen deltog trettioåtta delegater från elva länder, bland dem Lenin för de ryska bolsjevikerna, Axelrod från mensjevikerna och Trotskij som oberoende socialdemokrat. Trotskij skrev ett uttalande som gjorde den kapitalistiska ordningen, regeringarna och de självbedragna socialistpartierna ansvariga för kriget och uppmanade det arbetande folket att vakna upp ur sin chauvinism och hejda slakten. Konferensen antog uttalandet som kom att bli grunden för den socialdemokratiska vänsterns fortsatta arbete och ställningstaganden.

I slutet av 1916 utvisades Trotskij från Frankrike, som var allierat med Ryssland. Via Spanien reste han och hans familj till USA och mottogs i januari 1917 av den ryska socialistkolonin i New York. Han började omedelbart skriva i deras dagstidning och föreläsa om Zimmerwaldrörelsen. Men redan efter två månader lämnade han USA för att ansluta sig till den revolution som i februari utbröt i Ryssland.

Revolutionsåret 1917

Internationella kvinnodagen 8 mars 1917 i Petrograd

Februarirevolutionen

Den ryska februarirevolutionen började i Petrograd (f.d. Sankt Petersburg) som en massiv spontan protest mot dåliga levnadsvillkor och enorma klasskillnader och mot kriget, som hade kostat 1,7 miljoner ryska soldater livet, sårat åtminstone 5 miljoner och lämnat 2,5 miljoner som saknade eller tillfångatagna. Den genomfördes av arbetare och soldater som återupplivade sovjeten - arbetarrådet - som sin demokratiskt valda organisation. Revolutionen välkomnades av stora delar av borgarklassen som ville se tsarens envälde ersatt av en modern demokrati. Tsaren tvingades abdikera och det tillsattes en provisorisk regering som leddes av aristokraten Georgij Lvov och främst bestod av representanter från borgerliga partier. Socialrevolutionären Aleksandr Kerenskij var justitieminister samtidigt som han ingick i Petrogradsovjetens ledning. Sovjetens ledare stödde inledningsvis regeringen och anslöt sig till åsikten att Ryssland var moget endast för en borgerlig revolution och inte för en socialistisk.

Dubbelmakt

1 maj i Petrograd 1917

Revolutionen var inte planerad eller ledd av något parti, och Trotskij och andra revolutionärer i exil lyckades ta sig tillbaka till Ryssland först när händelserna redan hade gått ganska långt. Lenin anlände i mitten på april via ett plomberat tåg genom det neutrala Sverige. Trotskij kom till Petrograd först i början av maj, eftersom hans resa från USA blivit fördröjd när hans fartyg stoppades av brittiska flottan och han internerades på ett kanadensiskt interneringsläger för tyska krigsfångar i Halifax. Under tiden hade det etablerats vad som kan kallas "dubbelmakt" där arbetare och soldater såg sovjeten som en större auktoritet än den provisoriska regeringen. När det visade sig att regeringen ville fortsätta kriget återuppstod spänningar mellan olika delar av den socialistiska rörelsen. Både Lenin och Trotskij deklarerade redan innan de kom till Ryssland att kriget måste avslutas, och Trotskij var övertygad om att den påbörjade ryska revolutionen skulle följas av en revolution även i Tyskland.

Trotskij kom till Petrograd mitt i en konflikt mellan sovjeten och den provisoriska regeringen. Regeringen ville fortsätta kriget och var mån om fortsatt goda relationer med sin allierade Frankrike. Sovjetens mensjevikiska och socialrevolutionära ledning ville få slut på kriget och drev igenom att regeringen ombildades till en koalition med socialistiska och borgerliga ministrar. Både Trotskij och bolsjevikerna var tveksamma till detta försök till maktdelning och Trotskij uttryckte tydligt att revolutionens nästa steg borde vara att överföra hela makten till de folkvalda sovjeterna. Allt fler sovjeter bildades runt om i landet och i juni samlades den första allryska sovjetkongressen med 822 röstberättigade delegater. Kongressen, som dominerades av socalrevolutionärer och mensjeviker, uttalade sitt förtroende för den provisoriska regeringen och förkastade bolsjevikernas resolutionsförslag om att alla makt skulle överföras till sovjeterna.

Även när sovjeterna i övriga Ryssland stödde regeringen så började arbetarna och sovjeterna i storstäderna Petrograd och Moskva att allt mer sluta upp bakom bolsjevikerna och Trotskij mot kriget och för parollen "all makt åt sovjeterna". I början av juli hölls stora och hotfulla demonstrationer mot regeringens planer på en ny stor offensiv i Galicien. Lenin hävdade att demonstrationen var spontan, men myndigheterna såg den som ett försök från bolsjevikpartiet att ta makten. Regeringslojala trupper togs till Petrograd, bolsjevikernas tidning Pravda stängdes och det utgick arresteringsorder mot de tre främsta bolsjevikledarna. Kamenev greps medan Lenin och Zinovjev lyckades fly till Finland. Efter några dagar misslyckades offensiven i Galicien, vilket ledde till en regeringskris där Lvov avgick och Kerenskij blev premiärminister. Trotskij deklarerade öppet att han stod för samma uppfattning som de tre boljsevikledarna och att det därmed var ologiskt att arrestera dem men undanta honom. Snart arresterades även Trotskij och hölls i fängelse till i september.

Både Lenin och Trotskij insåg att deras syn på revolutionens klasskaraktär och internationella inriktning närmat sig varandra. Redan i maj hade Lenin bjudit in Trotskij och hans grupp att förenas med bolsjevikpartiet, men då fått nej. En avgörande fråga var vad partiet skulle kallas - Lenin ville behålla det förtroende som byggts upp kring namnet "bolsjevik" medan Trotskij ville markera en ny enighet på lika villkor och under nytt partinamn. Efter händelserna i juli ändrade sig Trotskij och blev, tillsammans med 4000 anhängare, medlem i bolsjevikpartiet. Han valdes in i centralkommittén och i september utsågs han till en av partiets huvudredaktörer.

Ökat stöd för bolsjevikerna

De delar av armén som inte aktivt deltog i världskriget var en viktig maktfaktor på hemmaplan. Missnöjet med kriget var utbrett bland de meniga och det bildades sovjeter bland soldaterna.De högre officerarna däremot stödde ofta tsaren och såg den provisoriska regeringen som alltför eftergiven mot revolutionärerna. Matroserna på flottbasen Kronstadt hade redan direkt efter februarirevolutionen revolterat mot krigsministeriet, som då leddes av Kerenskij. Trotskij hade framgångsrikt försvarat dem mot bestraffning och de såg därefter Trotskij som sin ledare. I augusti gick överbefälhavaren general Kornilov till direkt angrepp mot regeringen och beordrade sina trupper att inta Petrograd. För att förhindra en statskupp vädjade Kerenskij till bolsjevikerna att påverka Kornilovs trupper att överge sina befäl och bad Kronstadts matroser att komma till hans försvar. Matroserna skickade en delegatikon till Trotskij i fängelset och bad om råd - skulle de lyda Kerenskij eller vända sig mot både honom och Kornilov? Trotskij svarade att tiden ännu inte var kommen för en konfrontation med Kerenskij, och matroserna följde hans råd. Kuppförsöket avvärjdes och Kornilov besegrades genom att hans trupper lyssnade på bolsjevikernas agitation och övergav honom utan att avlossa ett skott. Händelsen stärkte förtroendet för bolsjevikerna, som i början av september hade majoritet i sovjeterna i Petrograd, Moskvas och andra industristäder. Samtidigt hårdnade krigsituationen, tyska flottan var aktiv i Finska viken och det ryktades att Kerenskijs regering tänkte fly till Moskva och låta tyskarna återupprätta lag och ordning i Petrograd.

Trotskij släpptes ur fängelset och valdes i september till ordförande i Petrograds sovjet. I sitt öppningstal krävde han att Kerenskij skulle avgå och regeringsmakten överföras till sovjeternas kongress. Inom bolsjevikpartiets centralkommitté argumenterade Lenin och Trotskij för ett uppror där sovjeterna skulle gripa makten, medan Zinovjev och Kamenev befarade att det skulle leda till ett katastrofalt nederlag. Både Lenin och Trotskij grundade sin optimism i tron att en rysk revolution skulle bli inledningen på en europeisk revolution. Den 9 oktober beslöt centralkommittén att förbereda ett väpnat uppror. Några dagar senare bildade Petrogradsovjeten en "militär-revolutionär kommitté" som under ledning av Trotskij skulle vidta de militära förberedelser för revolutionen.

Oktoberrevolutionen

Under de kommande veckorna arbetade Trotskij med att förbereda revolutionen. Han och de skickliga agitatorerna Lunatjarskij, Kollontaj och Volodarskij anordnade möten, besökte fabrikskommittéer och garnisoner och förberedde arbetare och soldater på "stora händelser". Han gav order till arsenalen om att dela ut 5000 gevär till civila rödgardister, och i och med att ordern åtlyddes fick han besked om att han hade soldaterna på sin sida. Han förmådde den allryska sovjetkommittén att sammankalla en kongress, som skulle öppnas i Petrograd den 25 oktober. Dagen innan kongressen kom Lenin till Petrograd från sitt gömställe i Finland för att tillsammans med Trotskij leda resningen.

På morgonen samma dag gick Petrogradssovjetens och bolsjevikernas styrkor till aktion. De besatte huvudstadens nyckelpunkter och tog kontroll över matvarulagren och post-, telegraf- och järnvägsförbindelserna. Den provisoriska regeringens medlemmar tillfångatogs eller flydde. När den allryska sovjetkongressen öppnades samma kväll förkunnade den att all makt i hela Ryssland överfördes till sovjeterna och deras arbetar-, bonde- och soldatdeputerade. Nästa kväll antog kongressen dekret om fred och om jordreform och tillsatte en ny regering, kallad folkkommissariernas råd.

Maktövertagandet hade skett nästan utan blodspillan. Historikern E.H. Carr ser den som ett resultat av Lenins långsiktiga strategi och bygge av boljsevikpartiet, i kombination med Trotskijs konkreta planeringsförmåga, energi och ledaregenskaper.

Vid makten 1917- 1924

Fred jord bröd

Lenin talar i Moskva i maj 1920. Trotskij står till höger om talarstolen

Den första sovjetregeringen var sammansatt av enbart bolsjeviker. Den enda partigrupp som förutom bolsjevikerna hade erkänt sovjeternas kongress som organ för hela den konstitutionella makten var socialrevolutionärernas vänster. De valde först att stå utanför regeringen, men efter några veckors diskussion om olika koalitioner ombildades regeringen så att även denna grupp ingick. Lenin utsågs till rådets ledare och föreslog att Trotskij skulle ta hand om de inrikes angelägenheterna, ett kommissariat som skulle leda kampen mot kontrarevolutionen. Trotskij avböjde och blev i stället kommissarie för utrikes angelägenheter. Lenin och Trotskij var allmänt erkända som partiets ledande auktoriteter. Trots sina tidigare strider hade de nu ett gott förhållande, men deras personligheter var mycket olika. Isaac Deutscher beskriver Lenin som anspråkslös och reserverad, medan Trotskij präglades av "vulkanisk lidelse". I bolsjevikpartiets centrala ledning fanns också Sverdlov och Stalin, som båda var goda organisatörer och hade arbetat underjordiskt i Ryssland under många år.

Den nya regeringens löfte var att ge folket fred, jord och bröd, löften som delvis stod i motsättning mot varandra. Frågan om jord innebar att lågadelns gods delades upp i små bondeägda jordbruk. Detta hade till stor del redan genomförts av bönderna under revolutionen och sanktionerades nu av den nya regeringen. För bönderna innebar det en stor framgång att äga i stället för att arrendera, men uppdelningen på uppskattningsvis 25 miljoner småjordbruk innebar låg effektivitet och därmed begränsad möjlighet att förse stadsbefolkningen med mat.

För industriarbetarna och stadsbefolkningen förutsatte "bröd" en industriell utveckling och tillväxt, och kunskapen och kapitalet för detta låg i privata händer. Trots att de som princip ville se gemensamt ägd industri hade bolsjevikerna inte råd att genast försöka förstaliga industrin. Liksom för jordbruket ställdes de dock inför en situation där de inte hade mycket val. Under loppet av 1917 hade arbetarkommittéerna redan tagit över mycket av makten i fabriker och gruvor, och regeringen måste göra slut på maktdualismen inom industrin genom att även formellt ta ifrån kapitalisterna äganderätten. Att detta åtminstone kortsiktligt hämmade den ekonomiska utvecklingen var ofrånkomligt.

Trotskij (nr 2 från vänster) och Kamenev (längst till höger) vid förhandlingarna i Brest-Litovsk

Frågan om fred blev Trotskijs uppgift att lösa. Tysklands trupper avancerade allt längre in i Ryssland och den nya sovjetregeringen ville sluta fred så fort som möjligt. Bolsjevikerna hoppades att revolutionen skulle fortsätta i Tyskland och övriga Västeuropa och att de olika ländernas arbetare skulle vägra fortsätta slakta varandra vid fronten. Han offentliggjorde tsarens och Kerenskijregeringens planer på att efter en rysk seger ta över Galicien och Balkan, för att på så vis avslöja krigets imperialistiska karaktär. Men samtidigt fanns möjligheten att det inte skulle bli någon fortsatt revolution, och därför måste han förhandla med den tyska kaiserns diplomater. Han försökte förgäves få Rysslands allierade Frankrike och Storbritannien att gemensamt förhandla om en fred med Tyskland och de övriga centralmakterna. När det inte lyckades påbörjades förhandlingar om en separatfred.

Trotskij krävde att Tyskland skulle lämna Polen och de baltiska staterna, som tillhört Tsarryssland och som Tyskland ockuperat under kriget. Han deklarerade också att Ukraina, som fortfarande var en del av Ryssland, hade frihet att välja självständighet. När förhandlingarna bröt samman och Tyskland återigen gick till anfall hade bolsjevikerna att välja mellan återupptaget krig eller en fred på oacceptabla villkor. Lenin var för freden, en annan grupp inom partiet stödde tanken på ett revolutionärt krig och Trotskij stödde motvilligt Lenins linje som det mindre onda. Ett fortsatt krig riskerade, menade de, att omintetgöra stödet för revolutionen genom att svika dess främsta löfte. Dessutom saknades den militära och materiella styrka som skulle krävas för en seger. Genom freden i Brest-Litovsk förlorade den nya sovjetstaten kontrollen över Finland, Baltikum, ryska Polen, Ukraina och delar av Kaukasien. För Trotskij, som hoppats på att den tyska revolutionen skulle ha ändrat hela situationen, var freden på dessa villkor ett bittert misslyckande. Den ledde till slitningar inom bolsjevikpartiet och socialrevolutionärerna fördömde freden som ett förräderi och lämnade regeringen. När freden var undertecknad avgick Trotskij som utrikeskommissarie men inom kort utnämndes han till krigskommissarie. Freden skulle inte bli varaktig.

Inbördeskrig

Uniformsemblem, Röda armén 1923

Trotskij på en polsk affisch 1920

Redan direkt efter oktoberrevolutionen möttes den nya regeringen av väpnat motstånd. Veckan efter maktövertagandet försökte Kerenskijs trupper återta huvudstaden men kämpades ned av sovjettrogna soldater och rödgardister. En månad efter revolutionen började dess motståndare runt om i landet organisera vita garden. Deras ledare ville antingen återupprätta tsardömet eller etablera sina egna diktaturer. Under de kommande åren fördes ett inbördeskrig på många fronter. Mot revolutionens försvarare stod en lös koalition av inhemska motståndare samt utländsk intervention, först från första världskrigets motståndare Tyskland och dess allierade och därefter från första världskrigets segrarnationer. En del av detta var det polsk-sovjetska kriget 1919-1921.

När Trotskij blev krigskommissarie i mars 1918 hade den nya sovjetstaten praktiskt taget inga väpnande styrkor. Två och ett halvt år senare hade Röda Armén en styrka på fem miljoner beväpnade män. Trotskijs metoder för att bygga denna armé väckte motstånd bland många av revolutionärerna. Bolsjevikerna hade fördömt militarismen och uppmuntrat soldaterna att göra uppror mot disciplinen. Nu sade Trotskij att soldatkommittéer inom kunde leda regementen i strid och att en armé behövde centralisering och formell disciplin. Han menade också att armén skulle ledas av yrkesmilitärer som tidigare tjänstgjort under tsaren och Kerenskij. Han framhöll att deras kunskap och erfarenhet var nödvändig för att kunna föra och vinna ett krig. Motståndet mot hans planer kom både inifrån bolsjevikpartiet och från andra vänstergrupper och gällde dels avvikelsen från frihetliga principer och dels riskerna med att förlita sig på officerare som nyss varit motståndare. Halvt emot partiets vilja genomförde Trotskij ändå sina planer. För att minimera risken att yrkesofficerarna skulle agera förrädiskt tillsattes politiska kommissarier som på varje nivå skulle fatta besluten tillsammans med de militära befälhavarna.

Armén byggdes först upp frivilliga och hängivna bolsjeviker, sedan av arbetare och sist av bönder, som i många fall inte alls var beredda att slåss för revolutionen. Många tvångsrekryterades, och många deserterade. Utrustning och beväpning var bristfällig, och i många fall fick soldaterna inte tillräckligt med mat. Dödsstraffet återinfördes och tillämpades både mot officerare som misstänktes för förräderi och mot soldater som deserterade eller bönder som vägrade låta sig rekryteras till armén. Tsaren och hans familj hölls fängslade i Ekaterinburg i väntan på en rättegång, där Trotskij enligt planen skulle agera huvudåklagare. När den vita armén närmade sig fruktade de lokala bolsjevikerna att tsarfamiljen skulle fritas och dödade dem innan de själva retirerade.

Trotskij själv reste oavbrutet mellan olika frontavsnitt med ett specialutrustat tåg som utgjorde hans högkvarter. Han gjorde sig känd både för sin förmåga att entusiasmera soldaterna och för sin skoningslöshet mot dem som han såg som arbetarklassens fiender. Hans strategi ifrågasattes ofta av de övriga i partiledningen, vilket ibland ledde till häftiga dispyter och lade grunden för en misstro mellan de ledande bolsjevikerna. Men i november 1919 kunde han konstatera den röda arméns seger över både den vita armén och de utländska inkräktarna, även om kriget ännu inte var helt avslutat. Trotskij stod på krönet av sin politiska och militära karriär och hyllades som segerns organisatör.

Flottbasen Kronstadt utanför Petrograd hade varit en av de viktigaste stödpunkterna vid oktoberrevolutionen 1917. I mars 1921 gjorde flottbasens matroser myteri mot bolsjevikerna. De protesterad mot den brist på demokrati som präglat samhället ända sedan inbördeskriget startade. Boljsjevikerna anklagade dem för att vara styrda av vitgardister. Trotskij beordrade dem att kapitulera, och när så inte skedde stormades fästningen av bolsjevikregeringens trupper. Resningen slogs ned. De officiella förlustsiffrorna säger att 587 personer dödades och 4 127 sårades, men senare bedömningar pekar på högre siffror. Trotskij stod åter som segrare, men i sitt segertal beskrev han de stupade revoltörerna utan vrede och hat och kallade dem "kamrater".

Efter inbördeskriget lämnade Trotskij sitt militära tåg och återförenades med sin familj. Bolsjevikregeringen hade redan 1918 flyttat sitt högkvarter till Moskva, och familjens lägenhet i Kreml låg i samma hus som Lenins. I takt med att Röda Armén demobiliserades skrev han dess regler och såg till att de kvarvarande unga befälhavarna fick en djupgående utbildning. Han satte sig in i frågor som gällde statens förvaltning - industri, jordbruk, handel, ekonomi - och lade mycket arbete på den nyetablerade internationalen. Han ägnade sig också åt kulturella frågor och hans europeiska bildning fjärmade honom från många av hans kamrater inom partiledningen.

Lenin, Trotskij och Voroshilov med delegates på Ryska kommunistipartiet (Boljsevikerna)s 10:e kongress 1921

Den unga sovjetstatens ekonomi

Världskriget hade tärt mycket Rysslands ekonomi och den nöd det ledde till var en av de saker som utlöste revolutionen. Inbördeskriget förvärrade situationen ytterligare. Under sex års krig förstördes gruvor och industrier, järnvägar och broar sprängdes, jordbruksmarken trampades sönder och böndernas hästar rekvirerades till de olika arméerna. För att få kontroll över de knappa tillgångarna tillämpade bolsjevikerna inledningsvis "krigskommunism". Hela industrin nationaliserades. Privat handel förbjöds. Arbetartrupper sändes ut till landsbygden för att rekvirera livsmedel för armén och stadsborna. Pengar blev värdelösa och arbetsersättningar betalades ut in natura.

Nöden var utbredd och ledde till ännu mera nöd. Bönderna vägrade producera mera mat än det som behövdes för den egna familjen. Städerna började avfolkas. De fabriksarbetare som stannade orkade inte producera särskilt mycket och stal ofta för att byta mot mat. Svartabörsmarknaden och laglösheten växte.

I slutet av 1919, när Trotskij hade firats för segern i inbördeskriget, lade han fram en plan för att få igång landets ekonomi. Han föreslog att fabriksarbetet skulle militariseras och arbetare rekryteras dit med tvång, på samma sätt som hade skett till armén. Lenin stödde hans plan, men de övriga i bolsjevikpartiet ledning förkastade den. De var övertygade om att det var fel av en arbetarstat att utöva sådant tvång mot sin egen arbetarklass. Trotskij försökte ändå tillämpa idén i mindre skala genom att arméförband som inte längre behövdes sattes i arbete för skogshuggning, jordbruk och annat arbete men tvingades inse att förtryck inte skulle bota folkets likgiltighet. För att återskapa entusiasm och arbetsvilja krävdes att bönderna fick behålla mera av sitt överskott och kunna sälja det använda pengarna till annat. Lenin och resten av bolsjevikerna ledning avvisade förslaget om en omlagd politik och trodde att krigskommunismen skulle kunna fungera bättre i fredstid. Trotskij framträdde sedan som regeringens främste utformare av nästa fas i den krigskommunism han nyss hade tagit avstånd från. Han fick ansvaret för att ta hand om det förstörda transportsystemet som var en förutsättning för att kunna bemöta anfallet från Polen. Genom att beordra tvångsarbete och avskeda protesterande fackföreningsmän lyckades han snabbt återställa järnvägsnätet. Därefter ville han fortsätta samma metod med andra industrigrenar, men både Lenin och den övriga centralkommittén motsatte sig detta. Partiet fastnade in en intern strid om demokrati och förhållandet mellan fackföreningarna och staten, där Trotskij drev linjen att partiets diktatur var nödvändig för att åstadkomma de materiella förutsättningarna för en kommande arbetardemokrati. Lenin och majoriteten av partiet försvarade fackföreningarnas självständighet och Trotskijs förslag röstades ned.

Vintern 1920-21 var det uppenbart att större delen av arbetarklassen och bönderna vände sig mot bolsjevikerna. För att skapa nytt förtroende och framtidstro presenterade Lenin i mars 1921 den nya ekonomiska politiken (NEP) som till största delen sammanföll med Trotskijs förslag från 1919.

NEP syftade till att stimulera bönderna att producera mera livsmedel, som skulle säljas och transporteras till städerna av privata köpmän. Lenin kallade detta en "påtvungen reträtt" i förhållande till den krigskommunism som uppenbarligen inte fungerat. Den nya politiken fick en dålig start när folkrika jordbruksområdena våren 1921 drabbades av torka, sandstormar och gräshoppsinvasioner och tiotals miljoner bönder drabbades av svält. Industriarbetarklassen var stadd i upplösning. Många av de mest kampvilliga och medvetna hade stupat i kriget eller fått ansvarsposter inom den nya förvaltningen. Andra flyttade från städerna tillbaka till den bondemiljö där de fortfarande kände sig hemmastadda.

I och med NEP stimulerades jordbruket och det växte det fram en ny medelklass som levde av den återskapade privathandeln. Statsbanken gav krediter till företag som tillverkade de konsumtionsvaror som det nu fanns en marknad för. När ekonomin blivit lite starkare hävdade Trotskij att det var nödvändigt att satsa på den tunga industrin, som var nödvändig för att förse både den lätta industrin och jordbruket med maskiner. Han föreslog att att staten skulle utarbeta en genom gripande plan för hela industrin och där prioritera den tunga industrin, som skulle vara ägd av staten. Detta skulle vända den obalansen mellan de privata och statliga sektorerna, som Trotskij såg som ett hot mot regeringens socialistiska målsättningar. Han föreslog ökade befogenheter för den statliga planeringsmyndigheten Gosplan.

Nästa steg i Trotskijs syn på ekonomin var idén om "den ursprungliga socialistiska ackumulationen". Den utgick från Marx begrepp om ursprunglig ackumulation, alltså den tidiga kapitalismens koncentration av de resurser som behövdes för att utveckla en industri. I Västeuropa hade kapital ackumulerats i århundraden genom plundring av kolonier och utsugning av småbönder. I Ryssland hade detta inte skett i alls samma utsträckning, och de resurser som funnits var raserade efter krigen. Därför fanns ännu inte de materiella förutsättningarna för socialism. De måste skapas, och det kunde bara ske genom att arbetarklassen "uppoffrade sig " för att bygga upp den proletära staten och den socialistiska industrin. Förslaget fick inget stöd från Lenin och den övriga partiledningen.

De icke-ryska sovjetrepublikerna

Den konstitution som antogs 1918 gällde en federation av republiker med självbestämmanderätt och rätt att utträda ur Sovjetfederationen. Detta stod i praktiken i motsättning till den starkt centraliserade regeringsmakt som bolsjevikerna skapade. Georgien hade varit under Tsarrysslands kontroll men styrdes sedan 1917 av mensjeviker och ingick inte i federationen. I februari 1921 gick Röda armén in i Georgien och kunde efter hårda strider tillsätta en bolsjevikisk regering och inkorporera landet i federationen. Aktionen gjordes på initiativ av georgiern Stalin order av politbyrån under Trotskijs frånvaro. Trotskij kritiserade aktionen internt och fördömde idén om revolution genom erövring. När socialdemokrater i Västeuropa krävde att Röda armén skulle lämna Georgien underströk han Röda arméns rätt att bistå varje verklig revolution utomlands, men undvek frågan om en sådan revolution hade ägt rum i Georgien. I världens ögon bar han därför en stor del av ansvaret för invasionen av Georgien. Efter invasionen hävdade den georgiska bolsjevikregeringen sin rätt till självständiga beslut, vilket bekämpades av Stalin men stöddes av Trotskij.

På sovjeternas kongress i december 1922 ändrades konstitutionen enligt ett förslag från Stalin. Federationen omvandlades till De socialistiska rådsrepublikernas union. Detta innebar minskat självbestämmande för de små nationerna.

Kultur och vetenskap

Trotskij porträtterad av Albert Engström i Moskva 1923.

Efter revolutionen fanns bland både bolsjeviker och vanliga arbetare en stark avsky mot de välutbildade yrkesmän som hade levt med privilegier och frihet i det gamla Ryssland. Men revolutionens ledare återupprättade i stället dessa personer. Trotskij var en av dem som talade varmast för detta. Han hävdade att det kulturella arv som revolutionen tagit i besittning måste bevaras, odlas och utvecklas. Den nya sovjetstaten behövde sina läkare, tekniker och vetenskapsmän, och även sina författare och konstnärer. Utan dem skulle samhället förlora den grad av civilisation som behövdes för att kunna bygga socialismen.

Efter inbördeskriget ägande Trotskij mycket tid åt kulturella frågor. Han var landets ledande litteraturkritiker, hade täta kontakter med vetenskapsmän, journalister och andra inom "intelligentian" och motsatte sig de tendenser till påtvingad likriktning av kulturlivet som började skönjas inom partiet.

Internationellt samarbete

Den socialistiska Andra internationalen hade fallit sönder i och med att huvuddelen av dess partier hade stött regeringarna i sina respektive länder när världskriget bröt ut. Den tyska revolution som Trotskij och Lenin hoppats på skedde först hösten 1918 och slogs slutgiltigt ned i början av 1919. I mars 1919 bildades en ny international, den tredje vid ett möte i Moskva. Den fick namnet Kommunistiska internationalen (Komintern), vilket tydligt markerade att dess medlemspartier nu betraktade sig som kommunistiska i motsats till de socialdemokratiska partierna. När internationalen bildades representerade de flesta delegaterna små marxistiska eller pacifistiska sekter i Europa. Trotskij framförde där en ny idé om en allians mellan den socialistiska revolutionen i väster och de koloniserade folken i Afrika och Asien. Vid nästa kongress, i augusti 1920 utökades internationalen med större och äldre partier ur den europeiska arbetarrörelsen.

Lenin och Trotskij hoppades fortfarande på en socialistisk revolution i de utvecklade kapitalistiska länderna, men för att åstadkomma detta måste de revolutionära partierna arbeta strategiskt och samla sina krafter under strikt internationell disciplin. Tillsammans med Lenin utarbetade Trotskij "enhetsfrontstaktiken" som gick ut på att samarbeta tillsammans med socialdemokrater och andra socialister och föra in en revolutionär anda i den gemensamma kampen för "delkrav". Idén ledde till strid inom Komintern, där det fanns stort motstånd mot att samarbeta med de gamla socialistpartierna, som hade sött "den imperialistiska slakten" 1914-18, krossat den tyska revolutionen och mördat dess ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. På Kominterns kongress antogs dock, på förslag från Trotskij, en mer långtgående form av enhetsfrontstaktiken, och kommunistpartierna instruerades att bevaka möjligheten att gå i regeringskoalition med socialdemokraterna.

Maktkamp inom partiet

Bolsjevikpartiet var det enda tillåtna partiet och växte mycket snabbt eftersom vägen för dem som ville arbeta inom statens många funktioner gick genom partiet. I ett försök att bibehålla den politiska medvetenheten inom partiet beslöt man år 1922 att utesluta 200 000 av de 600 000 medlemmarna.

I maj 1922 drabbades Lenin av en stroke och återhämtade sig aldrig helt. Det aktualiserade frågan om makten i partiet, där han ditintills varit den självklara ledaren. I december 1922 skrev han det som brukar kallas "Lenins testamente" och som presenterades för partiet efter hans död 1924. Där kommenterade han förhållandet mellan sina två närmaste medarbetare. "Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt, och jag är inte säker på att han alltid kommer att kunna bruka denna makt tillräckligt varsamt. Å andra sidan utmärker sig kamrat Trotskij /.../ inte endast för enastående begåvning. Personligen är han måhända den talangfullaste medlemmen i den nuvarande centralkommittén, men han är också behäftad med alltför stor självsäkerhet och lägger alltför stor vikt vid den rent administrativa sidan av saken." Lenin varnade för en sprängning av partiet och föreslog att centralkommittén skulle göras betydligt större för att öka stabiliteten.

Lenins sjukdom och frånvaro ledde, precis som han förutspått, till att motsättningarna inom partiet blev mer tydliga. Det var uppenbart att han aldrig skulle komma tillbaka med full kraft, och det inleddes en maktkamp om vem som skulle efterträda honom som partiets ledare. Stalin var sedan april 1922 partiets generalsekreterare, en post som inledningsvis var endast administrativ. Lenin föreslog flera gånger att Trotskij skulle bli vice premiärminister, men Trotskij avböjde. Under Lenins sjukdom fungerade Trotskij i praktiken som partiets ledare och främsta språkrör. I den rollen mötte han dock ett motstånd från andra partimedlemmar, något som ofta verkade handla mer om personen än om politikern. Det gamla gardet av bolsjeviker mindes hur han tidigare haft djupa konflikter med Lenin och hur han blivit bolsjevik först 1917. Trotskij å sin sida drog sig inte för att framföra sina åsikter på ett sätt som kunde uppfattas som arrogant.

Under 1922 stod Trotskij i opposition mot huvuddelen av partiledningen i flera viktiga frågor, men utåt sett sammanknippades hans namn fortfarande med Lenins. En av dessa frågor gällde befogenheterna för den "arbetar och bondeinspektion" (Rabkrin) där Stalin hade stort inflytande. Till de politiska meningsmotsättningarna fanns en stark personlig antagonism mellan Trotskij och Stalin. Den dagliga partiledningen (politbyrån) bestod förutom Lenin och Trotskij av Stalin, Kamenev och Zinovjev som tillhörde det "gamla gardet" av bolsjeviker samt fackföreningsveteranen Tomskij och den unge och teoretiskt välskolade Bucharin. De tre förstnämnda var oense med Trotskij när det gällde Rabkrin, planeringsmyndigheten Gosplan och frågan om Georgiens självbestämmande. De bildade en fraktion, ibland kallad triumviratet för att blockera Trotskijs inflytande. Inte heller Tomskij var enig med Trotskij.. Lenin blev under sin sjukdom alltmer enig med Trotskij och gav Trotskij skrivna anteckningar där han tog avstånd från triumvirernas politik vad gäller de icke-ryska nationaliteterna. Men mot Lenins instruktioner underlät Trotskij att offentliggöra anteckningarna, och på partikongressen i april 1923 avslöjade han inte den klyfta som fanns mellan honom och triumvirerna. I stället uttalade han sin "orubbliga" solidaritet med politbyrån och stödde återvalet av Stalin som generalsekreterare.

En av Stalins och triumviratets kritiserade åtgärder var att se till att partiets sekreterare på lokal nivå tillsattes uppifrån i stället för att väljas av medlemmarna. Sommaren och hösten 1923 skakades partiet av diskussioner om den interna partidemokratin och den ökade makten hos dess generalsekreterare och innersta kärna. Fyrtiosex framstående partimedlemmar presenterade ett uttalande som kritiserade ledningens politik i ordalag som var nästan identiska med Trotskijs.I vilken mån han faktiskt var iblandad är oklart, men hans motståndare såg det som ett försök att, mot partiets regler, organisera en fraktion inom partiet. De avstod dock från att direkt angripa honom för detta, men gjorde honom moraliskt ansvarig för det övertramp de ansåg de fyrtiosex skyldiga till. Trotskij själv deltog inte i den diskussion som följde, eftersom han låg febersjuk i malaria under en andjakt. Vid partiets konferens i januari 1924 lade triumviratet fram en resolution som fördömde Trotskij och de fyrtiosex som skyldiga till "småborgerliga avvikelser från leninismen". Resolutionen antogs i stort sett enhälligt, av en konferens där triumviratets tillsatta sekreterare hade haft nästan total kontroll över vilka som var delegater. Trotskij var fortfarande sjuk och hade redan insett sitt nederlag, och han deltog inte utan var på väg söderut för att kurera sig vid Svartahavskusten. Den 21 januari fick han ett telegram som informerade honom om Lenins död.

Lenins begravning iscensattes som en massmanifestation för bolsjevikpartiet, men Trotskij var inte där. Han hade fått felaktigt besked från Stalin om inte skulle hinna tillbaka till begravningen och därför borde fortsätta sin resa för att bli frisk. I hans frånvaro fördelade hans motståndare befattningar och ansvarigheter till sina egna anhängare och avskedade sådana som stödde Trotskij. De öppnade partiet för nya medlemmar som antogs utan krav på skolning eller annan prövning. Under några månader registrerade 240 000 nya medlemmar i vad som kallades "Leninuppbådet". Vid kongressen i maj fick delegaterna ta del av "Lenins testamente", och trots all tillbedjan till Lenins minne lyckades Zinovjev övertyga kongressen om att Lenins kritik mot Stalin inte var så allvarligt menad. Centralkommittén beslutade att Lenins testamente inte skulle publiceras. Trotskij uppmanades göra avbön för sin påstått felaktiga politik i en rad frågor men vägrade.

Under 1924 genomfördes en stor kampanj mot Trotskij och "trotskismen", där man bland annat lyfte fram hans komprometterande bakgrund som mensjevik. Historieskrivningen kring oktoberrevolutionen reviderades för att förneka hans ledande roll. Lenin lytes fram som ofelbar, och de kontroverser som funnits mellan Lenin och Trotskij fördes fram som argument för Trotskijs bristande lojalitet mot partiet. Trotskij tilläts inte gå i svaromål eftersom det i sig skulle ha inneburit ett brott mot den strikta partidisciplinen. I början av 1925 förklarade centralkommittén att Trotskij inte längre fick fortsätta arbetet som ansvarig för krigskommissariatet och armén. Han var dock fortfarande en del av centralkommittén och av politbyrån, som nu dominerades av Stalin.

Opposition och exil 1924-1929

De första åren under Stalin

Den 2 december 1927 uteslöts Trotskij och de som Stalin kallade "den trotskistiska gruppen" ur sovjetiska kommunistpartiet. Trotskij anklagades för antisovjetisk verksamhet och deporterades 1927 till Kazakstan.

Turkiet 1929-1933

I februari 1929 fördes Trotskij, Sedova och deras äldste son Leon till Turkiet. De placerades inledningsvis på Sovjetunionens konsulat i Konstantinopel, i en oklar ställning som både fånge och hedersgäst. De hittade sig sedan en egen bostad på ön Prinkipo i Marmarasjön. De ryssar som fanns i staden var inte, som under tidigare exiler, socialister som han kunde känna gemenskap med, och han hade inte helelr möjlighet att resa Hans politiska arbete skedde i stället genom skrivande, och han hade täta kontakter med kommunister i det västeuropa som han fortfarande såg som den internationella klasskampens huvudsakliga stridsområde.

Trotskij, som hade blivit utesluten ur Komintern, såg sig fortfarande som en utesluten del av internationalen och hade förhoppningar om att kunna reformera den. Den internationella vänsteroppositionen, som leddes av Trotskij, bestod av små och isolerade grupper, och vissa av dess sektioner hade stora problem med sekterism. Under den berömda franska vändningen 1934 rekommenderade Trotskij sina franska anhängare att gå in i socialistpartiet, en politisk taktik som blivit känd som entrism.

Åter till Västeuropa

Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933, och krossandet av det tyska kommunistpartiet, hade Trotskij förväntat sig en stor diskussion och kris om frågan i Komintern. När det inte blev någon diskussion drog han slutsatsen att man måste "bygga en international på nytt". Den nya internationalen, Fjärde internationalen, bildades 1938. På dess konstituerande kongress antog man ett dokument som blivit känt som Övergångsprogrammet, vilket skrevs av Trotskij.

Trotskij på 1930-talet

Mexiko

Trotskijs exil inleddes i Turkiet, gick via Frankrike och Norge till slutstationen Mexiko i januari 1937. Där bodde han en tid tillsammans med konstnärerna Diego Rivera och Frida Kahlo, men efter bråk med Rivera flyttade han 1939 till ett eget hus i Coyoacán, en stadsdel i södra Mexico City.

Den 24 maj 1940 överlevde han en väpnad attack i sitt hus ledd av den kommunistiske målaren David Alfaro Siqueiros. Säkerheten i huset höjdes ytterligare, men Sovjets agent Ramón Mercader lyckades, genom en kvinnlig sekreterare, komma i kontakt med Trotskij, och slutade att visiteras. Den 20 augusti 1940 tog Mercader med sig en isyxa, som han högg i Trotskijs huvud. Trotskij skadades dock bara, bråk uppstod och livvakterna störtade in för att döda Mercader. De stoppades av Trotskij med orden "Döda honom inte! Denna man har en historia att berätta."^{[källa behövs]} Dagen därpå avled Trotskij på sjukhus. Mercader fängslades i tjugo år, och belönades med orden Sovjetunionens hjälte när han flyttade till Sovjet 1961.

Även Trotskijs son Lev Sedov mördades av Stalin den 16 februari 1938. Vaksberg berättar att sovjetiska arkivmaterial bekräftar att säkerhetstjänsten varit involverad i likvideringen av Sedov.

Trotskijs hus i Coyoacán finns bevarat och är numera museum.

Trotskijs politiska teori och praktik

Denna artikel är en del i serien

Trotskism
Fjärde internationalens emblem
Lev Trotskij Fjärde internationalen
Marxism Leninism Oktoberrevolutionen
Framstående trotskister
James P. Cannon Tony Cliff Ted Grant Joseph Hansen Gerry Healy Pierre Lambert Livio Maitan Ernest Mandel Nahuel Moreno J. Posadas Max Shachtman Peter Taaffe
Trotskistiska internationaler
(återförenade) 4:e internationalen International Socialist Alternative Internationalist Communist Union International Socialist Tendency Internationella marxistiska tendensen Internationella kommittéen för den fjärde internationalen Kommittén för en arbetarinternational

Trotskij var en skicklig och produktiv skribent och en engagerande talare. Han hade förmågan att nå fram till människor med helt olika bildningsbakgrund och politisk skolning. Han var intresserad av litteratur och konst och behärskade ett flertal språk, och han hade en mycket mera europeisk framtoning än de flesta andra ryska socialister. Enligt hans levnadstecknare Isaac Deutscher tenderade han att bli överpolemisk i frågor som engagerade honom på det personliga planet, något som ibland drev fram och förvärrade konflikter med andra revolutionärer.

En fråga som sysselsatte honom hela livet var motsättningen mellan å ena sidan ett effektivt revolutionärt ledarskap inom ett parti och senare en stat, och å andra sidan ett demokratiskt funktionssätt som inkluderade även dem som inte delade ledningens uppfattning. Andra och delvis sammanfallande frågor gällde förhållandet mellan arbetarklassen och de övriga klasser och grupper som med nödvändighet måste vara dess allierade - bönderna, armén och den progressiva intelligentian. Trotskij var också övertygad internationalist och menade att en socialistisk revolution i ett land kunde inspirera och stötta revolutionen i andra länder och att det inte var möjligt att bygga ett socialistisk samhälle inom ett land.

Revolutionens klasskaraktär

Trotskij föddes i en tid då den revolutionära narodnikrörelsen, främst bestående av unga studenter, förgäves försökte få den fattiga bondeklassen att resa sig mot tsardömet. När han som 17-åring började intressera sig för politik stödde han först narodikernas idé om den agrara revolutionen men anslöt sig snart i stället till Marx syn på arbetarklassen som den avgörande kraften i en kommande samhällsomvälvning. Under sin förvisning till Sibirien propagerade han kraftfullt för behovet av ett sammanhållet arbetarparti med en centraliserad ledning.

Liksom Lenin såg Trotskij en progressiv intelligentia som viktig för att kunna leda en socialistisk revolution. Men den avgörande aktören och maktfaktorn var städernas industriella arbetarklass. I en skrift som han skrev 1904 trycker han på generalstrejken som handlingsplan. Men för att kunna avgöra striden mot tsardömet behövde arbetarklassen stöd av bönderna och det var därför nödvändigt att snarast agitera även bland bönderna. Det var också viktigt att skapa sympati och stöd hos arméns soldater, så att de inte skulle kunna vändas mot de upproriska arbetarna och bönderna utan i stället agera på deras sida. Även de lägre delarna av medelklassen såg Trotskij som allierade, men denna klass var i Ryssland mycket liten.

Revolutionen 1905

Revolutionen 1905 startade inte på initiativ av det socialdemokratiska partiet, och av de ledande socialdemokraterna i exil var det endast Trotskij som direkt tog sig till Ryssland för att delta. Utbrottet av ett faktiskt uppror tvingade fram andra diskussioner än de som gällde partiets interna arbete. Lenin och Parvus förespråkade ett väpnat uppror, men Trotskij såg detta som en omöjlighet eftersom arbetarklassen inte var beväpnad. Ett väpnat uppror förutsatte att arméns soldater skulle vända sig mot sina officerare och i stället stödja proletariatet och förse dem med vapen. Någon sådan medvetenhet fanns inte hos soldaterna, som till största delen var bönder.

Trotskij och Lenin ansåg att målet för revolutionen skulle vara arbetarstyre och socialism, medan mensjevikerna föreställde sig period av borgerlig demokrati ledd av medelklassen innan arbetarklassen skulle vara stark nog för att ta makten. Mot detta argumenterade Trotskij att medelklassen visserligen drabbades av enväldet men att var mera rädd för revolutionen än den var för tsaren. "För proletariatet är demokratin under alla omständigheter en politisk nödvändighet, för den kapitalistiska bourgeoisien är den under vissa omständigheter en politisk oundviklighet."

När Petersburgssovjeten bildades var de socialistiska grupperna och partierna inte överens om hur de såg på den. Mensjevikerna och socialrevolutionärerna skickade omedelbart dit sina representanter, medan bolsjevikerna inledningsvis såg den som en konkurrent till partiet och krävde att sovjeten på förhand skulle acceptera partiet som ledare.Trotskij hävdade att inget parti eller grupp kunde göra anspråk på att vara den enda ledande. Sovjeten borde representera alla uppfattningar inom arbetarklassen.

Trotskji ledde sovjeten under dess femtio dagar och agiterade hela tiden för arbetarnas självständiga kamp. Samtidigt såg han att det inte fanns några objektiva förutsättningar att faktiskt störta tsarväldet. Han argumenterade därför emot direkta konfrontationer och uppmanade arbetarna att avvakta och bygga sin styrka. Självorganiseringen och erfarenheten av gemensam kamp var värdefulla erfarenheter inför framtiden. När han föreslog sovjeten att sluta försöka genomtvinga åttatimmarsdagen sade Trotskij: "Vi har inte vunnit åttatimmarsdagen för arbetarklassen men vi har lyckats vinna arbetarklassen för åttatimmarsdagen." Trotskijs levnadstecknare Isaac Deutscher konstaterar på samma sätt att Trotskijs öde 1905 inte var att vinna det proletära upproret men att vinna proletariatet för ett uppror.

Den permanenta revolutionen

Huvuddragen i Trotskijs politiska uppfattning och analys sammanfattas i teorin om den permanenta revolutionen.Teorin byggde på Marx men ifrågasatte den gängse marxistiska uppfattningen att det krävdes en period av kapitalistisk tillväxt innan en revolutionär socialism skulle kunna ta makten och börja skapa ett jämlikt samhälle. Den första versionen av teorin utarbetades tillsammans med med Alexander Parvus, en rysk marxist som bodde i München och som Trotskij samarbetade med sedan han 1904 brutit med mensjevikerna. Den formulerades vidare när Trotskij satt fängslad efter revolutionen 1905 och publicerades 1906 som en del av skriften Resultat och utsikter. Skriften konfiskerades av polisen nästan direkt efter utgivningen och återutgavs först 1919. Därigenom fick den ingen större betydelse för socialismens teori och praktik under perioden fram till revolutionen 1917. Samma teori publicerades 1930 i mera utförlig form, varifrån nedanstående citat är hämtade.

Trotskij vände sig mot tanken att en socialistisk revolution måste föregås av en period av borgerlig demokrati och menade i stället att "för de efterblivna länderna går vägen till demokrati via proletariatets diktatur./.../ Mellan den demokratiska revolutionen och den socialistiska uppbyggnaden av samhället råder sålunda ett permanent tillstånd av revolutionär utveckling." Vidare ses den socialistiska revolutionen som permanent genom omvälvningar inom en mängd olika aspekter av samhället, vilket gör det omöjligt att uppnå ett tillstånd av jämvikt. Trotskij betonar också den socialistiska revolutionens internationella karaktär: "Internationalismen är ingen abstrakt princip utan en teoretisk och politisk återspegling av världsekonomins karaktär, av produktivkrafternas internationella utveckling och av klasskampen i världsmåttstock. Den socialistiska revolutionen inleds på en nationell bas - men den kan inte fullbordas på endast denna bas."

Trotskijs teorier bröt här med de samtida marxisternas antaganden att en socialistisk revolution skulle börja i det kapitalistiskt utvecklade Västeuropa och först senare skulle kunna sprida sig till det underutvecklade Ryssland. Men en rysk revolution skulle inte kunna bygga någon socialistisk ekonomi om inte även det europeiska proletariatet störtade kapitalismen och bidrog med direkt stöd till samhällsuppbyggnaden. För Rysslands del såg han framför sig en proletär revolution där "det regerande proletariatet kommer att framträda för bondeklassen som dess befriare", och han såg inte på bönderna eller andra småföretagare som en självständig revolutionär styrka.

Partiorganisationen och demokratin

Trotskij hade en vacklande position när det gällde demokratifrågor.

Vid brytningen med Lenin på socialdemokraternas kongress 1903 vände sig Trotskij mot det han såg som överdriven centralisering i Lenins planer. I boken Våra politiska uppgifter (1904) beskrev han det han såg som faran i Lenins linje: ”Partiorganisationen blir ett substitut för partiet, centralkommittén blir ett substitut för partiorganisationen och till sist kommer en diktator att bli ett substitut för centralkommittén…”. Trotskij ville dock fortfarande se ett centraliserat parti, och skillnaderna mellan hans och Lenins linje var enligt Isaac Deutscher inte så stora som Trotskijs känsloladdade polemik kunde göra sken av.

Några veckor innan oktoberrevolutionen talade Trotskij som nyvald ordförande för Petrograds sovjet, där hans bolsjevikiska parti hade majoritet: "Vi är alla partimedlemmar och mer än en gång kommer vi att råka i gräl. Men vi ska utföra Petrogradsovjetens arbete i en anda av laglydnad och full frihet för alla partier. Presidiets hand kommer aldrig att låna sig till något förtyck av en minoritet." Trots Lenins protester blev också alla partier proportionerligt representerade i sovjetens nya presidium.

Under inbördeskriget drev Trotskij linjen att förbjuda sådan opposition som riskerade att skada revolutionen och 1921 beslöt hans parti all organiserad opposition inom sovjeten. Från detta var steget inte långt till att även förbjuda opposition inom bolsjevikpartiet. Trotskij stödde Lenin när han 1921 föreslog detta. och han stödde också en klausul som tillät centralkommittén att utesluta missdådare, oavsett hur höga partipositioner de hade. Därmed bidrog han till att lägga grunden för ett system där ett toppstyrt parti ersatte arbetarklassen, som enligt hans och partiets tankar skulle ha haft makten efter revolutionen.

När de väpnade fientligheterna mot sovjetstaten upphörde började Trotskij betona behovet av balans mellan å ena sidan partidisciplin och å andra sidan proletär demokrati. Han vände sig mot det som han såg som maktmissbruk från den byråkrati som hade skapats inom partiet och han försvarade de små nationernas rättigheter i förhållande till den ryskdominerade staten.

Våld som politiskt medel

Direkt efter oktoberrevolutionen avskaffade bolsjevikerna dödsstraffet och Trotskij försäkrade, med hänvisning till Franska revolutionen, att bolsjevikerna inte hade för avsikt att införa giljotinen. Inbördeskrigets kaos fick honom att bryta det löftet. Efter ett mordförsök mot Lenin i september 1918 fick säkerhetspolisen Tjekan utökade befogenheter att agera med våld utan föregående rättslig prövning och bolsjevikerna proklamerade "röd terror" som ett sätt att försvara revolutionen. 1920 skrev Trotskij boken Kommunismen och terrorn där han förklarar och försvarar användandet av terror i det pågående inbördeskriget. " Avskräckandet är ett mäktigt medel i politiken, både i den internationella och i den inre. Kriget är lika mycket som revolutionen baserat på avskräckande. I regel förgör det segerrika kriget endast en obetydlig del av den besegrade armén; återstoden avskräckes och brytes till sin vilja. På samma sätt verkar revolutionen: den avlivar enstaka individer och injagar skräck hos tusenden. I denna bemärkelse skiljer sig den röda terrorn principiellt icke från väpnat uppror, vars direkta fortsättning den är. Den revolutionära klassens terror kan ”moraliskt” förkastas endast av den som principiellt (i ord!) nekar till varje våldsgärning överhuvud, följaktligen också till alla krig och alla uppror."

Efter inbördeskrigets mest aktiva fas avskaffades dödsstraffet i januari 1920 och tjekans makt inskränktes.

Fjärde internationalen

Fjärde Internationalens symbol

Under sin tid i exil fortsatte Trotskij att ge ut flera politiska verk. Bland annat Till marxismens försvar och Den förrådda revolutionen, där Trotskij försvarar marxism och kommunism, men analyserar och fördömer vad han anser är en stalinistisk utveckling i Sovjetunionen.

Trotskij beskrev bland annat den "statsbärande" centralkommittén som diktatur över proletariatet, statskapitalistiskt och bonapartistiskt. Lenin hade tidigare använt just begreppet statskapitalism under NEP för att skilja på företag med blandat statligt kapital och privat kapital, från "företag av entydig socialistisk typ", där det fanns sovjeter och således betecknades som proletär egendom. Ingendera av dessa definitioner involverade dock Trotskijs syn på Sovjetunionens ekonomi under Stalin. Trotskij skrev att man med goda skäl kan återfinna bonapartistiska element redan under Lenins tid, men att "sovjetisk bonapartism under Lenin var en möjlighet, under Stalin har den blivit verklighet."

"Trotskismen" efter Trotskij

Dagens trotskister betonar partidemokrati, internationalism, kritiskt stöd till "socialistiska" staters egendomsförhållanden och Lenins tankar och idéer om staten och proletariatets diktatur. Man vidhåller dock, till skillnad från Stalin, att socialismen inte kan byggas i ett enskilt land. Än idag finns det trotskister som använder entrism som politisk arbetsmetod.

Referenser

Källor

• Writings of Leon Trotsky (1933-34), First edition, Pathfinder 1972, ss. 101–122 Sovjetunionens klasskaraktär

Externa länkar

• Wikiquote har citat av eller om Lev Trotskij.

  Citat
• Wikimedia Commons har media som rör Lev Trotskij.
  Bilder & media
• Lev Trotskij textarkiv på svenska
• Lev Trotskij i Libris