Wikipedia

Kinesisk kalligrafi

kinesiska varianten av kalligrafi

Kinesisk kalligrafi (书法; 書法; Shūfǎ) är en kinesisk variant av kalligrafi. Den kinesiska kalligrafin är mer en konstform än bara att skriva vackert, väl jämförbart med måleri, poesi och musik, och kanske den ädlaste av dem.[1] Kinesisk kalligrafi var en av färdigheterna inom de fyra konsterna som en bildad person i det äldre Kina ansågs behöva behärska.[2]

Utrustning för kinesisk kalligrafi.

Historia

redigera

Den äldsta formen av kinesisk skrift som är känd är orakelbensskrift och bronsskrift som användes under Shangdynastin (ca 1600 f.Kr.–1045 f.Kr.). Orakelbensskrift och bronsskrift kan i en vid definition sammanfattas som stor sigillskrift, som även inkluderar de varianter av kinesisk skrift som utvecklades under efterföljande Zhoudynastin (1045 f.Kr.–256 f.Kr.).[3][4]

De kinesiska skrivtecknen började standardiseras under Qindynastin på 200-talet f.Kr. i form av sigillskrift. Under den efterföljare Handynastin (206 f.Kr.–220) utvecklades flera stilar såsom kanslistil och löpande stil. Användandet av pensel och bläck ledde även till friare stilar som kursiv stil och löpande stil. Dessa stilar från Handynastin används inom kinesisk kalligrafi än idag.[5] Kinesisk kalligrafi har haft upp och nergångar genom historien med stora toppar under Jindynastin (265–420), Tangdynastin (618–907), Songdynastin (960–1279) och hade sin sista renässans under Qingdynastin (1644–1911).

Stilar

redigera
 
Övningspapper för kinesisk kalligrafi med stödlinjer.

Kinesisk kalligrafi delas normalt upp i fem basstilar:[6][7]

De fem basstilarna föregicks av:

Grundprinciperna

redigera
 
Tecknet för evighet, 永, som enligt Åtta principer av Yong är uppbyggt av de åtta grundprinciperna i kinesisk kalligrafi.

Under utvecklingen av normalstil och kanslistil formades teorier om hur tecknen var uppbyggda. Den mest kända är Åtta principer av Yong (永字八法). Teorin beskriver de åtta delar som tecknet för "evighet" (永; Yǒng) är uppbyggt av. Totalt finns det 37 typer av linjer i normalstil, och de övrig 29 är baserade på dessa åtta.[8] Åtta principer av Yong bygger på den äldre principen Sju krafter (七势) av Wei Shuo.[9][10][11][12]

  •  dian (点) är en punkt
  •   heng (横) är ett vågrätt streck
  •   shu (竖) är ett lodrätt streck
  •   gou (钩) är en krok som ansluter till ett annat streck.
  •   ti (提) är ett streck höger/uppåt
  •   wan (弯) är ett avsmalnande böjt streck vanligen vänster/neråt
  •   pie (撇) är ett aningen böjt streck vänster/neråt
  •   na (捺) är ett streck höger/neråt som avslutar med en "fot"

Utrustning

redigera
 
Studerkammarens fyra skatter: Pensel, tuschstång, rispapper och bläcksten.

Grundutrustningen som behövs för att utföra kinesisk kalligrafi är Studerkammarens fyra skatter (文房四宝):

Utöver Studerkammarens fyra skatter används ofta även:

  • Presslinjal (镇尺)
  • Stämpel (印章)

Streckordning

redigera

De olika streck som ett kinesiskt tecken består av skrivs alltid enligt en bestämd ordning i varje specifikt tecken. Streckordningen är bestämd enligt några grundregler. Vid tecken med många streck används flera av reglerna kombinerat.[13][14]

  •   Först vågrätt, sedan lodrätt
  •   Först över, sedan under
  •   Först vänster, sedan höger
  •   Först mitten, sedan sidorna
  •   Först ram, sedan innehåll
  •   Stäng kvadrat sist
  •   Sekundära prickar sist

Kända kinesiska kalligrafer

redigera

Den första kända kinesiska kalligraferna av betydelse var Zhong Yao (151–230) och Zhang Zhi (–192).[15] Den mest kända av dem alla var sannolikt Wang Xizhi (303–361),[16] och även hans son Wang Xianzhi hör till de riktigt stora kalligraferna. Under Tangdynastin utmärkte sig särskilt Yan Zhenqing (709–785) med sina verk i normalstil, och han räknas som en av de största någonsin.[17] Även Zhang Xu och Huaisu med sina verk i kursiv stil är mycket kända kalligrafer från Tangdynastin.[18] Ouyang Xun, Yu Shinan och Chu Suiliang räknas också till de riktigt stora.[19]

Under Songdynastin var de tyngsta namnen de tre goda vännerna Su Shi, Huang Tingjian och Mi Fei som hade tre helt olika sätt att skriva.[17] Även Cai Xiang var framstående under Songdynastin.[20] Zhao Mengfu som var aktiv under Yuandynastin var inte bara en mycket framstående kalligraf, utan även en av största kinesiska konstnärerna.[21] De främsta under Mingdynastin var Wen Zhengming, Dong Qichang och Zhang Ruitu.[22]

Qingdynastin var renässansen för kinesisk kalligrafi, och utmärkande nyskapande kalligrafer var Jin Nong[23], Deng Shiru, He Shaoji, Kang Youwei och Zhao Zhiqian. Under 1900-talet utmärkte sig Yu Youren, som även skrivit många böcker om kalligrafi.[24]

Kända kinesiska kalligrafer i urval

redigera

Qindynastin

Handynastin

Jindynastin (265–420)

Suidynastin

Tangdynastin

Songdynastin

Yuandynastin

Mingdynastin

Qingdynastin

Republiken Kina

Galleri

redigera

Se även

redigera

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ Berglund 1974, s. 5.
  2. ^ Robinson 1998, s. 192.
  3. ^ ”GREAT SEAL SCRIPT PART 1” (på engelska). Ponte Ryuurui och Mariusz Szmerdt. Arkiverad från originalet den 30 maj 2016. https://web.archive.org/web/20160530161332/http://www.ink-treasures.com/history/calligraphy/chinese-calligraphy/calligraphy-scripts/seal-script/great-seal-script/. Läst 22 maj 2016. 
  4. ^ ”Seal script - Great Seal script (大篆, daiten) - Part 1” (på engelska). Beyond Calligraphy. http://www.beyondcalligraphy.com/great_seal_script.html. Läst 22 maj 2016. 
  5. ^ Lindqvist 1989, s. 21–22.
  6. ^ ”CALLIGRAPHY SCRIPTS” (på engelska). Ponte Ryuurui och Mariusz Szmerdt. Arkiverad från originalet den 30 april 2017. https://web.archive.org/web/20170430054231/http://www.ink-treasures.com/history/calligraphy/chinese-calligraphy/calligraphy-scripts/. Läst 16 maj 2016. 
  7. ^ Lindqvist 1989, s. 22.
  8. ^ ”STANDARD SCRIPT” (på engelska). Ponte Ryuurui och Mariusz Szmerdt. Arkiverad från originalet den 12 maj 2016. https://web.archive.org/web/20160512233322/http://www.ink-treasures.com/history/calligraphy/chinese-calligraphy/calligraphy-scripts/standard-script/. Läst 21 maj 2016. 
  9. ^ ”Eight Principles of Yong (永字八法)” (på engelska). Cultural China. Arkiverad från originalet den 14 juli 2016. https://web.archive.org/web/20160714190935/http://arts.cultural-china.com/en/62Arts14245.html. Läst 21 majl 2016. 
  10. ^ Chen, Tingyou (2011). ”Uniqe Chinese Characters” (på engelska). Chinese Calligraphy. Cambridge University Press. sid. 14–15. ISBN 0521186455. https://books.google.se/books?id=1VaoSE8FQfMC&lpg=PP1&dq=Chinese%20calligraphy&hl=sv&pg=PA14#v=onepage&q&f=false 
  11. ^ Björksten 2006, s. 29–49.
  12. ^ Berglund 1974, s. 18–19.
  13. ^ Lindqvist 1989, s. 397.
  14. ^ ”Kinesisk Kalligrafi”. PatrickHasselZein. http://www.zein.se/patrick/chinsv9p.html. Läst 21 maj 2016. 
  15. ^ ”CURSIVE SCRIPT” (på engelska). Ponte Ryuurui and Mariusz Szmerdt. Arkiverad från originalet den 12 maj 2016. https://web.archive.org/web/20160512202748/http://www.ink-treasures.com/history/calligraphy/chinese-calligraphy/calligraphy-scripts/cursive-script/. Läst 20 majl 2016. 
  16. ^ Berglund 1974, s. 26.
  17. ^ [a b] Berglund 1974, s. 35.
  18. ^ Berglund 1974, s. 31.
  19. ^ ”Four Best Calligraphers of the Tang Dynasty” (på engelska). Ming L. Pei. Arkiverad från originalet den 27 maj 2016. https://web.archive.org/web/20160527044250/http://www.chinapage.com/calligraphy/four-best-tang.html. Läst 21 majl 2016. 
  20. ^ ”Four Best Calligraphers of the Song Dynasty” (på engelska). Ming L. Pei. Arkiverad från originalet den 9 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160309224427/http://www.chinapage.com/calligraphy/four-best-song.html. Läst 21 majl 2016. 
  21. ^ Berglund 1974, s. 51.
  22. ^ Berglund 1974, s. 54.
  23. ^ Berglund 1974, s. 64.
  24. ^ Berglund 1974, s. 69.

Tryckta källor

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kinesisk_kalligrafi&oldid=55889870”