Det satt långt inne att få det på pränt, men nu är jag redo.
Här kommer en resumé av mitt äventyr.
Jag trodde inget kunde slå mitt lopp i Berlin, men så fel jag hade. Paris är magiskt vackert på alla sätt. Att få det stora privilegiet att springa ett av världens största marathonlopp det är häftigt, då Paris ingår i "The big five", med det celebra sällskapet av New York, Boston, London och Berlin.
Med två maror i benen på tio månader och till att ge sig ut på den tredje (totalt fem st) bestämde jag mig för att detta marathon skulle gå i glädjens tecken, utan press på vare sig tid eller prestation. Att få uppleva folkfesten, staden och hylla min egen insats att faktiskt vara kapabel till att springa ännu ett marathon.
Att hitta sitt namn bland 56 999 andra är mäktigt.
Förberedelser kvällen innan, allt plockas fram och fjärilarna i magen håller "raveparty"
Att väckas av ett peppande sms av arrangören, jag säger bara wow!
Vilken pepp!
Jag är redo!
Med bästa musiken i lurarna beger jag mig till tunnelbanan.
Ett fullsatt tåg rullar in på stationen. Ett tåg med i princip endast marathonlöpare, doften av liniment slår emot en när dörrarna öppnas.
Nervösa, förväntasfulla och alla med ett gemensamt mål
Champs Elysées
Min grupp startar rakt utanför favoritaffären.
Känslorna väller över en.
Nu är det dags, allvaret blandat med ångest fullkomligt ramlar över en.
Nu är det dags, tårarna stiger i ögonen och de blir så många att det svämmar över.
Jag står mitt på Champs Elysées och stortjuter...
Det kan man kalla att ha känslorna överallt.
Klockan nollställs, dags att fånga ögonblicket och upp med den lille Djävulen på axeln.
För nu bär det av.
Med händerna över huvudet klappar vi oss fram mot startlinjen.
Äventyret kan börja.
Jag tar mina första steg med Edith Piaff i lurarna.
Fransk ska det vara.
Morgonsolen lyser i ansiktet och jag med den.
När tröttheten slog in som mest försökte jag bryta den med att hitta fokus på annat.
Som att ta upp mobilen och knäppa av några bilder i farten. Här är några "flytta fokus bilder"
Som att springa förbi skylten med 21 km... Halvvägs!
Armarna upp i luften, som segergest, bara halva kvar...
Positivt tänkande, det är det som gör mig till en Marathonlöpare!
Att sätta upp mål, tänka fina, starka tankar, det är användbart överallt...
Löpargädje
Vacker sightseeing.
Jag blev verkligen förälskad i Paris, vill så gärna tillbaka och se ännu mer!
Att ha målet framför sig och hedra målfanan med en gest.
Du klarade det!
Trött men sååå lycklig och framförallt tacksam för min kropp, mina tankar och mitt sinne.
Att vara medaljutdelare måste vara ett av världens mest tacksamma uppgifter.
Merci!
Jag väntar på min familj i närliggande park.
Jag ringer min mor och far.
På med Finishertröjan och medaljen runt halsen.
Stolt som en tupp!
Tillsammans med horder av andra grönklädda beger vi oss till närmsta uteservering och dricker öl och äter Pommes frites. Godaste någonsin!
Att bli uppvaktad av arrangören med sms, känns som en riktig fin gest, det har jag inte varit med om tidigare. Något för andra lopp att ta över?
Att bli uppvaktad av min fina, fina familj.
Vi firar med färg!
After Run!
Efter en skön dusch, Voltaren som bodylotion på benen (tipstack till Malin Bolte)
och bubbel i sinnet, är det dags att ge sig ut och fira på stan.
Att gå i högklackat efter ett Marathon skulle nog många tycka vara knäppt och överdrivet.
Men det är liksom min hyllning till det vackra.
Löpning är en riktig "snorsport", på flera sätt och som motvikt till detta, är det mitt sätt att klä upp mig ordentligt!
Att fira allt, högt som lågt!
Paris blev allt det jag hoppats på!
Jag fokuserade på glädjen och vann glädje!
Jag sprang min allra bästa mara någonsin, om än den långsammaste, men det var ju inte detta som var fokus. Jag är så nöjd!
Jag lyckades!
Tack!
Tack för att ni, genom att läsa dessa rader, delat detta med mig!
Kram Maria
