Slagauktionen har blivit en raritet

Hur skulle det vara med ett besök på en auktion? Jag menar en riktig, tvättäkta gammal hederlig svensk slagauktion. Finns det fortfarande?

Provdockor och trevliga träjalusier hittar man ändå inte på en svensk aktion.

Har tidigare beklagat mig över att slagauktionerna i Stockholm sedan länge är ett minne blott. Borta är nöjet att strosa runt för att se och känna på sakerna, mötet med människor som har samma intresse, äta skvättkorv med bröd och dricka kaffe. Jag saknar verkligen söndagsritualen med visning och den upprymda känslan av fyndläge. Underhållningsvärdet av att iaktta antikhandlare X som ställer sig undangömd bakom en pelare så att ingen av oss andra ska se att det är just han som bjuder har också försvunnit. Nu sitter han som alla andra hemma på kammarn med sitt hemliga alias och jobbar helt ostört.













Trälådor och gamla skänkar hörde förr till auktionsfynden.

Nätauktionerna har helt tagit över. Dom stora auktionshusen håller sig med egna hemsidor där det klubbas pryttlar i stort sett dygnet runt.  Bara det allra finaste och dyraste föremålen, sånt med utrop på runt hundratusen kronor går under klassisk slagauktion och då är det så storslaget att även dresscode kan förekomma. Antar att man inte vill ha massa blacka lurkar i salen. Länge hade auktionshusen i Stockholm en särställning där mycket från landet transporterades upp eller ner för att säljas i huvudstan. Men så kom stora samlingssajter som Auctionet och Barnebys och fångade upp många av dom mindre auktionshusen ute i landet. Nätauktionerna blev därmed folkligare och tillgängligheten och  utbudet har ökat med hundra procent. Lika fullt längtar jag tillbaks till det gamla. Jag vill sitta med en inplastad nummerbricka och vifta!

Vacker byrå i senbarockstil och dekorativa tavelramar!

Man kan ju inte annat än hålla med om att det är en positiv utveckling i sak. Dessutom har priserna gått upp eftersom det är fler som bjuder på sakerna. Det är således inte
bara Stockholmare som förr var vana slagauktionskunder som hittar fram till varorna. Nu deltar den breda massan. Att allt blivit dyrare är ju positivt för den som säljer men för köparen har det blivit annat. Den här utvecklingen har också lett till att den genuina gårdsauktionen ute i ett fagert sommarsverige har blivit nått riktigt sällsynt. Orörda hem och dödsbon köps istället upp där det bästa säljs över nätet. Somliga auktionsfirmor försöker ändå locka till sig publik genom att använda begrepp som "gårdsauktion" i annonserna trots att det är ett hopplock av rester från flera olika hem med mer eller mindre skräp.

Är svag för ridstövlar med gamla träknektar i. Diagnos?

Nej, annat var det hemma i Jämtland på 90-talet. Då var det svårt att välja ut vilken gårdsauktion man skulle åka till eftersom det kunde gå flera samma lördag. Mitt intresse för gamla trädgårdsmöbler, gjutjärnsuror och skavt och nött var stort redan då. En trädgårdsgrupp med charm att dö för kunde gå för en trehundring. Ingen utom jag ville ha! Nu går motsvarande grupp på Market och man får punga ut med en femtusing. Tiderna förändras! Nu sitter jag här och skrollar i hopp om att hitta nått. Jag knappar in mina bud och får för det mesta ett sms om att jag har blivit överbjuden. Tänk att slagauktionen själv skulle gå och bli en raritet.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

 

Kontinenten tur och retur med lite tur

Hemkommen från vårens inköpsresa, denna gången i svägerskans sällskap som står i begrepp att öppna egen butik. Likt ålen har hon lyckats slingra sig förbi alla skyddsnät och fått mig att avslöja några av mina bästa inköpsställen. Handlat har hon också.               

Grönt är skönt, vackra sifoner och mustig byrå.

Att den här typen av inköpstrippar inte på något vis är en dans på rosor står nu klart för min kära svägerska. För det första, den där stora hangaren till bredden fylld med allt man önskar existerar inte. I stället får man ranta runt på åtskilliga ställen för att skrapa ihop ett lass som duger. Det är till att plocka en sak här och två saker där. När lagret hos mina tidigare hovleverantörer sinar gäller det även att hitta nya brunnar att ösa ur. Ett nytt kanonställe har vi hittat men också åkt tio-tals mil förgäves för att kliva in på ställen som helt saknat det som eftersöks. 

Prylar från Knut & Svea. Bild överst höger och vänster foto: Anna Skoog Leva & Bo

Några bra antikmarknader har också avverkats. En fullkomligt överfolkad där det tog en timme att komma in på området och sedan två timmar att komma ut därifrån. Att sitta still i en bilkö på en parkering som rör sig i snigelfart frestar på nerverna, i synnerhet som det är flera hundra mil hem och oljelampan lyser som en påminnelse om att det snart går åt helvete. Jag fullkomligt hatar när biljäveln gör sig märkvärdig med olika missljud, blinkande varningslampor eller varför inte låta bli att starta överhuvudtaget. Den här gången fick svägerskan via telefonsupport lista ut vilken typ av olja fanskapet ska gå runt på medan jag själv försökte andas in genom näsan och ut genom munnen.

Hög tid att fylla gjutjärnskrukorna med frodig grönska.

Helnöjd blir jag aldrig. Bara mer eller mindre belåten. Söker jag matbord så hittar jag inga alls men däremot flera vitrinskåp som jag redan har på lager. Söker jag tvärtom skåp, ja då lyser dom med sin frånvaro.  Nu får varje resas lass sin personliga prägel och alltid hittar man nått oväntat dekorativt som lyfter det hela. En fantastisk köksö fick följa med hem, trotts att jag inte har utrymme för sånt och så väldigt trevliga trädgårdsmöbler. Ingen resa blir dock komplett utan fågelburar och provdockor och det är bärgat.

Prylar från Knut & Svea. Foto: Joachim Belaieff och Magnus Selander Leva & Bo.

Generellt upplever jag det allt svårare att hitta varor. Det som tidigare betraktas som sopor står nu mer högt i kurs. Det som blir omtyckt och populärt ökar i pris och det dekorativa kostar alltid. Här får man ta reson. Det är föga lönsamt att köpa in prylar som inte går att sälja för mer än vad man köpt det för. Det är många darlings som går bort just på grund av priset.




















Med fullastad pirra på lyckad antikmarknad. Temat blev visst grönt!

Men trotts allt, det blir en full lastbil till sist och med en motor som behagat ta oss ända hem så väntar här den eviga röran. Fulltecknat upp till taklisten, utrymme zero. Som lök på laxen har min svägerska den goda smaken att låta mig härbärgera hennes inköp. Arbetsbord, industrilampor, fönsterluckor, kälkar, badbaljor och gud vet vad som står och väntar på att hon ska öppna. Öppna! 

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Hyllvärmarens farväl!

Att en vara kan hålla sig kvar i butiken i nära sju år kan kanske betraktas som en bragd om det inte vore för det kranka faktum att detta just är en butik där föremålen finns till för att försäljas. Sett ur det perspektivet drar det i stället ett sorgligt vemod över denna ensamma pryttel som så totalt misslyckats med att bidra till de månatliga hyreskostnaderna.

Jag talar om en vas på hög fot med slipat glas från 1800-talet. Trots att den är vacker med ett romantiskt skimmer över sig har inte en kotte velat ha den. Den har varit fylld till bredden av Ranunkel eller Tulpaner. Den har lånats ut till div inredningstidningar och exponerats i det mest underbara miljöer. Den har flyttats runt i butiken varv efter varv och tronat på det mesta. Så vitt jag kan bedöma är den inte fulare än andra vaser som för länge sedan flytt sin kos. Särskilt svindlande dyr har den heller inte varit. 300 kronor har det stått på prislappen.

Nicetylive med spegel och koffert och en underbar bergere.

Plötsligt händer det! När hoppet liksom är ute, loppet kört och man inte längre bryr sig om den utan låter den stå och samla damm inträngd i skämshyllan nästan osynlig, ja då smäller det.  In kommer en dam som alltså på det sjunde året ganska omgående rotar fram den och kliver fram till kassan. -Vilken trevlig vas! Den vill jag ha. Man blir paff, tappar fattningen och målföret. Vad är det som händer? Jag virar försiktigt in den i silkespapper och erbjuder henne vasen för halva priset samtidigt som jag berättar historien för henne. Av alla prylar som stoppades in i den är lokalen vid övertagandet juni 2008 återstår den här. Osåld i sju år!

Härlig feeling francesköld och ungerska glasflakor.

Visst finns det andra prylar som har förmågan att dröja sig kvar men inte i närmelsevis av denna glasvas. När det gäller möbler går en skammens gräns vid ett år. Det som står osålt då måste få sig en knuff och kanske göras om. Är det för rufsigt och slitet? Är den gamla färgen för skrikig och priset för högt? Efter en renskrapning och kanske en målning och en liten ommöblering i butiken brukar det oftast segla iväg inom anständig tid. Ettårs-regeln funkar rätt bra och får en att sätta lite fokus på det som finns i lager och inte bara leka med det nyinkomna som ju alltid är kul att exponera och fronta.

Köpmandisk från sekelskiftet och klädskåp, beautifulbedlam.

Skämshyllan är nu rensad och har fått upphöjd status och när dammsamlarnas okrönta konung lämnade lokalen kändes det högtidligt. Min tillvaro med butiken passerade revy. Försäljningen fick mig att tänka tillbaka på med och motgångar. Tänk att så här plötsligt förlora en mer eller mindre fast inventarie! Det blev så tyst och tomt. Undrar om vasen kommer att få någon efterträdare?

på gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Det stora krocktestet!

Det kan vara snyggt när stilar krockar. När fransk Louis XVI-stil bankas samman med 1940-talets industridesign eller då art nouveau möter barock. Jag vill inte ha det för ihopgeggat och likriktat. Det måste spraka och knastratill när man ser sig om i rummet. Lägger man till en lätt bohemisk touch med lite hemtrevlig oreda så faller jag i farstun.

 

Ovan: gammal fransk bergére snygg med lådfack i plåt.

Samma sak gäller i stadsrummet. När arkitektur från olika sekler samsas, eller om man så vill bråkar med varandra, lever området upp. Enligt min mening är Stockholms snyggaste plats Hötorget sett från hörnet av Kungsgatan med Pubvaruhuset i ryggen. Vyn bjuder på konserthusets 20-talsklassicism, Hötorgsskrapornas ännu moderna 1950-talsfasader, SF:s filmtempel, Hötorgshallen och så den omfattande torghandeln med blomster och grönsaker. Det är kontrastrikt, bohemiskt, livligt och sprakande. En ovanligt lyckad blandning.

Gammalt bockbord med rostig plåtskylt och papperskorg. Foto Anna Skoog. Leva & bo.

I butiken trycker jag gärna in många olika slags stilgenrer.
Och egentligen är det rent märkligt hur bra det kan göra sig ihop. Byråer i Gustaviansk stil står snyggt med karmstolar i rokoko. På ett maffigt biblioteksbord i barockstil gör sig en klassisk gjutjärnsurna från sekelskiftet utmärkt. Låter man ljuskronan pryda en annan plats och väljer en gammal industrilampa från 40-talet i stället, ja då börjar själva spraket. Är man rädd för allt för stora krockar kan man bota sig med en enhetligare färgskala.
Välja möbler från olika epoker men i liknande nyanser.
xxxxxx

Dom gånger jag hittar möbler som är renoveringsobjekt och låter slipa, limma och måla om kan det vara stor idé att tänka ett ögonblick på just färgskalorna. Fast att skåpet och stolen kommer från vitt skilda världar står dom efter reparationen hand i hand som ett nyförälskat par med nära, men inte nödvändigtvis lika kulörer. Många kunder söker exempelvis efter sex lika stolar. Det är inte omöjligt att hitta men det är svårt och när man väl lyckas ska man upptäcka att prislappen ligger ganska högt. Jag rekommenderar i stället att styra om jakten mot udda stolar, låta stilarna spreta en aning men sträva efter en gemensam nämnare, kanske i formen, färgen eller i patinan. Det är inte bara billigare per stol, det blir snyggt med.
xxxxxxxxxxxxxx

Risken att låta färgskalorna gå i varandra för mycket är att det slutligen ändå känns för hopkletat, lite tamt och mesigt. Det är då som det stora krocktestet kommer till pass. Tänk Hötorget! Lyft in en knallröd plåtbokstav, kasta ut en matta som skriker på hjälp eller häng upp en tavla som bjuder på lite motstånd. Det lilla knepet slår
sällan fel för den som vill att det ska tuta till och smälla i ett allt för enhetligt rum.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea

Det snyggaste jag har!

Behöver det käraste man äger vara gjort av guld eller vara signerat Georg Haupt eller kan det lika gärna vara ett egensytt lapptäcke eller ett litet loppisfynd som får en på fall? Vi är förstås alla olika med skilda ekonomiska förutsättningar men jag tror mig ändå veta.

Maffig plåtklocka och gröna fällstolar från franska Ville Du Bourges.

Fick häromdagen frågan vilken sak som är det snyggaste jag har och som jag tycker allra bäst om. Oj! Jag måste tänka till och efter en ansenlig stund slår det mig att jag nog är barnsligt förtjust i en gammal rostig järnljusstake som jag köpt på en fransk loppmarknad. Insåg att frågeställaren hade förväntat sig nått värre än så. Nått dyrt och in i helsike exklusivt. När jag nu fick tillfälle att tänka närmare på saken så insåg jag att det allt som oftast är fullkomligt oansenliga saker, utan större ekonomiskt värde, jag fäster mig vid.

Industrilampa på stativ och dekorativa skylthuvuden.


En rostig liten järnkorg med röda äpplen i och den gamla järnljusstaken med ett brinnande ljus får mig att trivas. Visst gillar jag mina gamla fåtöljer och en ganska dyr reklamaffisch från 1924 men detta lilla obetydliga stilleben räcker för att slå an den rätta tonen i hela köket. Det behöver alltså inte nödvändigtvis handla om värdesaker. Det käraste man äger kan mycket väl vara rena lumpen, kastat och kasserat av någon, hittat , upplockat och omhändertaget av nån annan. Vad som gör att man fäster sig vid en viss pryl varierar givetvis. Det kan vara förknippat med trevliga minnen, ett föremål som gått i arv eller rätt och slätt för utseendets skull.

Gamla pålåtbokstäver och provdockor.


När det kommer till stycket heminredning är jag helt övertygad om att det är helheten, valet av möbler, prylar, färg och tapeter som avgör om rummet känns harmoniskt, snyggt, vackert och bekvämt ut. Inte prislappen. Det där kan proffsen. Att ha öga för föremålet, se det vackra i den billiga äppellådan och ha förmågan att kombinera det med något av en högre prisklass. Den som endast radar upp dyra designklassiker kan ju visst ha det snyggt men missar ofta själva essensen. Ett hem som är besjälat.

Snygga fåtöljer omtapetserade i gammalt blekt linne.


Äldre saker sätter nästan alltid en personlig prägel över hemmiljön. Alla stilepoker från barocken till art deco livar upp i det mest rätvinklade, vita och rotlösa hem. Även om jag själv föredrar den ruffa och lantliga inredningsstilen blir jag oftast storögd då jag kliver in i ett rum med helt annan karaktär men som andas av poesi och personlighet. Då spelar det inge roll om det är ett vardagsrum fyllt med retro eller en hall som osar gammal skola. Med små, var för sig, betydelselösa pryttlar som knuffas in i ett nytt sammanhang ramlar helheten på plats. Min järnljusstake är inte bara rostig, den är faktiskt lite trasig i foten också men lika fullt gör den jobbet och jag tycker väldigt mycket om den.

På gensyn!
per.larsson
Knut & Svea