På en annan plats...

För de som undrat, är jag härinne *skrattar*. Plockar in och ut i diskmaskinen och däremellan sitter jag bara här och njuter av allt det underbara :).


Dagar och veckor går... Har haft lite svårt att komma igång med bloggandet och har inte heller kikat in hos er andra som jag brukar. Känns som det varit en aningens mycket under ett längre tag. Försöker njuta utomhus av sista augustivärmen.

Kräftfesten avlöpte fint och får nog skryta lite och säga att det är nog inte många som slår oss vad gäller kräftkokeriet ;). De smakade som vanligt alldeles extragott!


Goaste väninnan blev kvar i två dagar och det var underbart. Svampplockning i gamla torpartrakter där vi båda har mängder med härliga minnen ifrån. Kvällsgrillning med vin och sedan en massa nattprat. För att avsluta med en biltur i den vackraste delen av Sörmland ;).

Sonen har hunnit hem ett par gånger sedan inryckning. Redan efter de första två veckorna noterade vi en märkbar skillnad i både uppförande och beteende. Kan ni tänka er då vad 11 mån ska göra med honom??! Det kommer att ske underverk! Militären verkar vara den bästa skolan av alla. Pojkar blir verkligen män, var så säkra *skrattar*. Nu är han ute i fält i 10 dagar, ska sova i tält bl a. Väldigt nyttigt, eller hur? ;).

Däremellan har vi hunnit besöka Strömsholms Djursjukhus igen, nu med äldsta hunden. Det konstaterades att hon har ett blåsljud i hjärtat och det förklarar varför hon inte har orken som tidigare. Nu får det bli två promenadsvängar, en kortare med båda hundarna och så en längre med den yngre hunden.

Besöket på Strömsholm fick mig en aningens ur balans...

Trodde jag enbart hade mängder med positiva minnen med mig i mitt bagage. Allt det där hemska och obehagliga trodde jag att jag stuvat längst där inne och sedan förseglat det rejält.

Men plötsligt när jag klev in i rummet för ultraljudsundersökningen, insåg jag att skillnaden nog inte var så stor, mellan en hjärtundersökning på hundar och människor.

Kände igen det dämpade ljuset i rummet när jag steg in i rummet, ljudet från apparaten lät välbekant, kände igen bilderna på skärmen, färgerna som visades på skärmen var också bekant, hörde hjärtats slag... Nej, vad var det här?! Att stå där alldeles intill och uppleva undersökningen var ju också alldeles nyss... *guulppochsväljerhårt*

Plötsligt blixtrade minnen fram, minnen jag inte vill komma ihåg! Och vipsvops kastades jag 12 år tillbaka i tiden...

Det gick inte att hejda känslostormen...

På detta helt fantastiska djursjukhus tar det inte enbart hand om djur. De tar även omhand vovvens matte, som för en stund kände marken rämna igen. Jag fick ett rum, en varm hand på mina axlar, ett samtal av tröst i mina floder av tårar. En stund av empati...

Hamnade i en svacka där minnen som inte vill bli ihågkomna envist trängde sig på. Sorgen tar aldrig någonsin slut. Den bara stuvas in emellanåt. Nu har den värsta känslan släppt, men en viss melankoli har gjort sig påmind igen.

Känner att jag behöver få lite skratt och glädje-inputs och vad gör man då? Jo, man messar och terrar sin vän Flisan till att boka in en träff, vilket vi nu har gjort. På onsdag ska det bli en roadtrip, vet ännu inte vart. Känner att det måste bli något extra för att samtidigt få fira att Flisan äntligen uppnår mogen ålder. Den mogna ålder då det blir fullkomligt okej att vara smågalen *skrattar*.

Livet är både sorg och glädje. Och glädjen behövs för att överleva sorgen!

Nyår och önskningar...

Nyårsafton blev en härlig kväll med vänner. En hel dag av förberedelser i köket gav resultat ;).

Champagne med rökt älgstekscrostini o gravad laxcrostini
Lime- o chilimarinerade räkor på ruccolabädd
Marinerad hjort m potatisgratäng o cognacssås
Lingonparfait
Choklad o kaffe m avec
Mousserande vin m västerbottensostpaj m kantareller
Svenska kräftor

Årets första dag började åter i köket. Betyder detta att jag, enl gammalt talesätt, är dömd till kökstjänst resten av året??!!

Nyårsdagens morgon började med berget av disk!! Det är sådana dagar som man längtar så där extra mycket, efter den där köksrenoveringen och diskmaskinen... ;).

Disken efter en nyårsfest är nog den värsta av alla. Alla dessa olika glas som används under kvällen, av 11 personer!! 1,5 timme av diskande och då var bara glasen avklarade...

Efter förmiddagens kökstjänst avnjöt vi dagen med promenad i det underbara vädret, strålande sol med några minusgrader. Liten eftermiddagstupplur hann jag också med ;).

På kvällen en lugn skön middag. Sonen ville ha rester fr nyårsmiddagen, och det fick han gärna... för... Älskade mannen och jag avnjöt varsin stor färsk hummer och konstaterade att det ändå är skönt när allt är över ;).

Glad och förväntansfull är man, när alla julgrejer tas fram i början av december. Men, det är en ännu bättre känsla när får plocka ner allt igen. Nu är det solen och ljuset man längtar efter. Dagarna som sakta men säkert blir längre. Julförväntan är nu omvandlad till vårförväntan...

Fredag den 2 januari är julen officiellt utslängd från gården! Jag har precis stängt den sista lådan. Alla julsaker är nedpackade, granen är avklädd och det enda som får stå kvar ett tag till är, adventsstakarna i fönstren ;).

Nyåret präglas mindre av löften här på gården, men mer om önskningar...

De två senaste åren har jul och nyår hos oss, präglats av h*vetes sjukdomar.

Förra året den 5 januari kramade vi om en av våra äldsta vänner för sista gången. I år firades jul och nyår i den familjen utan livskamraten och pappan. De genomlider sitt första tuffa år.

Året innan fick en annan av våra äldsta vänner beskedet på sk*tsjukdomen lagom till jul. Sjukdomen som bara gav henne 6 mån kvar i livet. I den familjen har man genomlidit sitt första år utan livskamrat och mamma. De är nu inne på sitt andra år och livet har kommit tillbaka, sakta men säkert.

Jag har bara en enda önskan för 2009.

Snälla godheten...
Låt min familj och vänner få vara friska och inte drabbas av några "h*v*tes sk*tsjukdomar"... tack.

Så passerade åter dagen ...

Sonen följde med mig till Stockholm i fredags. Det var faktiskt skönt att inte behöva åka upp ensam. Vi fick en underbar solig höstdag, fortfarande blommade det så vackert hos vårt änglabarn. Vi tände lyktan, kramade och höll om varann...

Helgen har varit lugn och skön, som alltid dagar med lite eftertanke, men mest faktiskt glädje. Glädje över att vi fick lyckan att lära känna vår lilla son och glädje över alla härliga minnen vi har. Men även glädjen över att vi har varandra och fortfarande kan känna lycka och ödmjukhet över livet...

Tack alla för era rader av omtanke. De värmer, mer än ni anar.

En vacker höstdag...

Imorgon fredag åker jag till Stockholm för att besöka vårt hjärtebarns grav. På söndag är det åter årsdag och en påminnelse om det som en gång var och som inte längre finns...

En påminnelse om en tid då jag fick känna den största lyckan i livet men även den djupaste avgrundssorgen någonsin...

Min minneshöst var vacker. Naturen målad i de vackraste höstnyanser och höstlöven lyste underbart röda.

Trots åren som går, ger årsdagen fortfarande en sorglig smärtsam känsla. Tiden läker ingenting, man lär sig bara leva med såret. Ett sår som en dag varje höst, blöder som höstlöven därute...

Livet ett tankestreck...

Finns ett citat fr Pericles som lyder:
"What you leave behind is not what is engraved in stone monuments,
but what is woven into the lives of others"

Fann en länk på nätet som berörde mig. Ta dig tid att lyssna på musiken och läsa texten till de underbart vackra bilderna. Den säger egentligen allt det jag vill säga idag...

Tankarna finns hos våra vänner som inte längre finns hos oss, vårt änglabarn och på livet...

Tankarna finns hos familjen som blivit kvar utan ankaret och rodret i deras liv...

Klicka här

Regntunga skyar...

Det är en sådan här dag som man till fullo kan uppskatta förra helgen...

Vi försöker leva efter Carpe Diem... fånga dagen. Ibland är det inte bara dagarna som man kommer att minnas, utan även de där speciella stunderna. Stunder som man för alltid kommer att bära med sig.

Carpe Momentum... Fånga stunden.

Vi gjorde det den 5 januari, trettondagsafton i år.

Vi fångade stunden hos nära vänner, våra äldsta vänner, våra tryggaste vänner... En stund hos dem, med en glädje som kändes, tillsammans med en massa prat och skratt. Ett antal timmar med vänner som, även om de dröjt mellan mötena, alltid ändå känts som det bara vara igår. Vänner med barn som man redan fått "se" i magen, vänner som gått genom svårigheter och kommit ur det än starkare och än mer livsbejakande. Vänner som man alltid trodde skulle finnas där. Minnet och glädjen över mötet har vi burit med oss.

Igår fick vi åter ett sorgens bud... Tårarna har återigen runnit, ett ledset moln har lagt sig över gården och vi vill bara stanna här inne och hålla om varandra.

Dessa vänner fick sitt besked förra våren och nu 6 mån senare...så står en maka och barn kvar ensamma...

Inte en till... sa vår älskade son. Vad händer med alla som vi känt längst??!! Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan någon av er... Vem står näst på tur?... så slutade sonens förtvivlan.

2007 var ett år med sorg och förtvivlan. Besked fr vännen och 6 månader senare precis när sommaren kom, lämnades man och barn ensamma...

2008 börjar inte så bra det heller. Ja, vem är näst på tur?! Är vi åter inne i den där fruktansvärda berg- och dalbanan då det inte går att hoppa av. Det ena avlöser det andra och infernot tycks utan slut. Skyddsnäten är borta och ingen går säker längre...

Fånga stunden är det enda vi kan göra. Imorgon kan allt vara förändrat...

Fånga stunden då jag väcker sonen på morgonen, en puss på kinden. "Jag älskar dig mamma" när han kliver ur bilen vid busshållplatsen. En pratstund på kvällen. Skratt och bråk som ändå alltid slutar med kramar och ett "jag älskar dig".

Fånga stunden då jag känner en hand i min, min käras trygga hand. Hans hand som ger mig ett sådant otroligt lugn. Vi tittar på varandra och hans ögon bekräftar att vi idag försöker leva efter mottot Carpe Momentum och Carpe Diem. Vi tar tillvara det vi kan få, här och nu...

Fånga stunden med vänner, glada möten, galna möten, förtroliga möten. De är de stunderna som man sedan bär med sig länge, länge...

Just nu, idag, har vi varandra - jag älskar dig min kära och jag älskar dig sonen min...

Mellanrummet...

När de flesta färggranna höstlöven dalat ner i tystnad och de sista fastklamrande har blåst bort i höstvindarna så infinner sig ett mellanrum. Ett slags vakum, en tid då jag ofta hamnar i ett gränsland av vemod och samtidig spirande förväntan. Förväntan inför 1:a advent och december. Förväntan inför den röda färgen och de ljuvliga lysande fönstrena, för att inte tala om dofterna, stearin, pepparkakor, saffran mm.

Men däremellan, fr allhelgona och dit, så kommer en tid för eftertanke som blandas med vemod och förväntan inför julen. Tankarna finns hos det som var, som kanske även kunde blivit och som för alltid ändå finns kvar...

Följer en serie i DN Insidan om sorg och bl a om bearbetning av sorg. Psykoterapeuten Ann-Kristin Lundmark har skrivit boken "Sorgens olika ansikten". Hon skriver precis det jag och många med mig känner. Tidigare levde vi med livet och döden ständigt närvarande men i vårt moderna samhälle, med den äldre generationen kanske en bra bit ifrån oss, så blir döden något som blir distanserad från oss. Vi har därför i Sverige fått en låg kunskap om sorgbearbetning, enl författaren.

Sorg som inte får utttryckas och bearbetas kan leda till ett onödigt och långvarigt lidande, skriver hon. Hon skriver även om den obearbetade sorgen en "frusen sorg". Den sorgen tror jag vi många känner till. Den finns oftast i vår egen historia, t o m i min egen. Min egen mor och far som miste sin 10-åriga dotter och sedan inom loppet av ett år även miste barnens farfar och farmor som de levde tillsammans med. En sorg som aldrig bearbetades, en sorg som var frusen. En sorg som smärtade min mor fortfarande vid 90-års ålder.

Ann-Kristin Lundmark skriver om känslan när någon man älskar eller står nära dör, den avgrundsdjupa sorgen. Man känner sig totalt ensam och känslan blir än mer påtaglig av omgivningens reaktioner. Tystnaden som lägger sig runt en, människor som viker undan med blicken, personer som slutar höra av sig, förstärker bara känslan av ensamhet. Vi har tappat förmågan att samtala om det svåra och det obehagliga och istället skapat en rädsla att möta människor som har det svårt eller befinner sig i sorg.

Idag skriver DN i den andra delen om sorg, om en grupp ensamma efter tsunamin. Även de säger allt det jag försökt förmedla till våra vänner och andra. Det är så oerhört viktigt att få prata. Att att få älta sin historia flera gånger, gör att det overkliga som hänt, blir mer begripbart. Att våga höra av sig utan att behöva säga något. Att bara våga lyssna... Ingen kan ändå säga de förlösande orden som tar bort det onda, som gör det gjorda ogjort... Det enda vi kan ge är en hand att hålla, en axel att gråta mot, en kram av omtanke och ett par öron att lyssna med. Säga att vi finns här, när än du vill och jag lovar att jag orkar lyssna, inte bara nu men även om 3 mån och fortfarade om 1 år...

Jag tror att jag blivit en bättre människa efter vår svåra sorg, inte så att vår sons bortgång gjorde mig "bättre", men den sorgeprocess som jag gått igenom har förändrat mig till det bättre. Vi har insett att livet är skört och inga skyddsnät finns. Det som händer andra, händer även oss. Vi har blivit mer ödmjuka till livet, naturen och själva vardagen...

Fick ett samtal från vår vän. Det är nu 4 månader sedan min väninna gick bort och äntligen hör jag en sträng av liv i hans röst. Förtvivlan och oro har vi känt när vi hört hans röst. Men nu fanns ett hopp om överlevnad, en liten ton av glädje, glädje även över vardagliga händelser. Han har nått ditt där ett skratt blivit tillåtet och känner att de tre ska ro iland detta. Från att leva en minut i taget så kan de nu se till nästa dag och snart kanske t o m nästa vecka. Tårar av glädje rann nerför mina kinder under samtalet. Vi pratade om glädjen över att ha känt henne men även sorgen över orättvisan i livet.

Fick ännu ett samtal fr en nära vän. Där väntar de på beskedet efter behandlingarna, som förhoppningsvis ska vara positivt. Vi talar om rädslor, om att våga prata, att våga visa känslor. Att dessutom våga känna glädje i det man har, just här och nu. Man kan inte leva och vänta på "dörrknackningen" som kommer till oss alla en dag. Det är väl det enda vi vet alldeles säkert ;). Vi har en skyldighet att ta tillvara livet, ta tillvara det vi får och det vi har. Njuta tillsammans och inte skjuta upp alltför mycket till morgondagen.

Oavsett det är sjukdom eller sorg så det vi minns efteråt är just glädjestunderna. Mina minnen av vår son är skratten, tokerierna, myset, gosset. Inte är det sjukdomen eller sjukhusen, läkarna eller smärtan. Att tillåta sig det där extra som ger glädje i sorgen eller sjukdomen är så oerhört viktigt.

Mitt vemod över livets orättvisor, över sjukdomar som inte borde finnas, över vänner som drabbas, kommer under månaden att blandas med förväntan om ett ljus och ett hopp för alla mina nära. En decembermånad som sprider förväntan och glädje, där adventsstakar och stjärnor sprider värme och där de levande ljusen och färgerna lägger sig varmt omkring allas hjärtan. För oss så har sorgen har fått ett slut men saknaden finns för alltid kvar...

Tittar ut över ett snöigt och novemberdystert landskap och konstaterar att nu är det bara 46 dagar kvar till julafton... och sedan så vänder det igen...

Locket på...

Helgen följde någorlunda planeringen med restaurang och barbesök. Men det känns som vi kommit ifrån stadstempot för vi lantisar stöp tidigt i säng. Svågern hann även uppleva ett vitt Stockholm, lördag morgon täcktes marken av snö.

Ett besök hos änglabarnet med ljuständning och utsmyckning var en nödvändighet... Allhelgona för mig är värme och gemenskap, en positiv känsla. Det är en speciell stämning på gravplatserna med alla vackra utsmyckningar, lyktor och ljus som sprider värme i novembermörkret. Vi la ett vackert mosshjärta hos änglabarnet, tände lyktan och även lite extra ljus för mormor och alla andra som har sin gravar långt från oss.

Lördagen tillbringades hos vänner, med god mat och whiskyprovning som uppskattades oerhört av svågern. Kändes som han nu fick belöningen för sitt hårda arbete ;)

Lika tråkigt som alltid var det att lämna kära svågern på Arlanda. Han är en oerhört omtyckt gäst, full av humor, imponerande kunskaper om det mesta och alltid lika glad och trevlig. Vi har haft så många glada skratt under "arbetsterapin" på gården och han var dessutom nu, så gott som, helt återställd i sin arm... *skrattar*.

En hektisk vecka avslutades med en härlig men intensiv helg i stora staden. Det var en besynnerlig känsla att checka in på hotell i "sin stad", trevlig men besynnerlig. Stockholm som varit "min stad" i dryga 30 år kändes verkligen inte längre som "mitt hem". För mycket av allting... för mycket trafik, för mycket hus, för mycket byggen, för mycket folk, allt är bara för mycket...

Stan var de senaste 10 åren en "tillfällig bostad". Vi levde för helgerna och torplivet och väntade på dagen då vi skulle ändra kurs. Passerade vårt gamla område och det var bara ett konstaterande att där bodde vi i 12 år och inget mer. Det var en skön känsla att köra söderut igen, att få återvända till gården, till vårt hem. Återvända till lugnet, luften, vyerna och friheten.

Vi drog alla tre in lantluften i våra lungor och kände harmonin återvända i själen...

Ny dag, ny vecka, ett lugnare tempo. Ska röja upp efter alla "byggen", få hemmet återställt och inbjudande igen. Det blir bara lite småfixande av lister och liknande under helgerna. Nya projekt lämnas över till nästa år och nästa vår.

Förberedelserna inför julen och julefriden ska få lägga sig som ett gossigt täcke över gården... Nu har locket lagts på Karl-Johansgården, nu är det bra njutning som gäller...

Varmaste tackkramar...

Vill ge er alla en stor tackkram för era varma ord av omtanke... Era ord betyder mer än ni anar...

Vi njuter av livet, men någonstans därinne finns minnen av någon alltid kvar...

Dagarna går, vardagen finns, sorg och glädje avlöser varandra precis som hos er alla.

Det vi har lärt oss är att ta tillvara livet, här idag, just nu, njuta fullt ut av det vi har. Vi vågar numera planera lite mer för framtiden, det tog tid att komma dit men även om vi har drömmar så försöker vi fullfölja våra drömmar inom en snar framtid. Livet kan förändras så fort, inom ett ögonblick kan allt vara förändrat... Det gäller att ta tillvara det vi har idag och inte skjuta upp för mycket till morgondagen... För ingen vet om någon av oss kommer att ha den...

Vår äldsta vän dog i cancer i somras och det gav oss bara bekräftelse på att det sätt vi valt att leva och tänka är helt rätt!

Livet är orättvist, fruktansvärt orättvist... men samtidigt så tror vi att det finns en mening med detta. Vi kanske var utvalda till föräldrar för vår lilla son. Vi kunde ge upp jobb och karriär för honom. Han var det viktigaste i våra liv... Han fick all vår villkorslösa kärlek. Han var ett oerhört älskat barn och gav samtidigt så enormt mycket kärlek tillbaka till oss...

Våra minnen är nu enbart av glädje...

Mina två dagar av eftertanke har jag efter år lärt mig att tillåta mig... I början kämpade jag emot känslorna och tyckte jag borde kommit längre... men nu har jag förstått att jag behöver dessa dagar för mig och min älskade son. Tankar och minnen av kärlek. Minnen förbleknar ALDRIG!! Den som säger det vet inget om att mista ett barn. Minnet lever för ALLTID kvar... i hjärtat... och minnet gör ont fortfarande...

Idag förstår vi att uppskatta det vi har, här och nu... och vi är trots allt mycket lyckliga...

Ett ljus brinner hos oss för vårt älskade änglabarn och för alla änglabarn...

En känsla av vemod...

Det blev en promenad med hundarna.

En ljuvlig höstdag, klarblå himmel och strålande sol... Frisk och klar luft...
Fortfarande grönt i naturen men glimtar av höstens färger syns på skogsstigen.

Glädje och sorg fyller våra liv...

Tankarna samlas... långsamt... till en detaljrik återuppspelning av minnen... Som alltid, varje år vid denna tid... Imorgon blev den sista dagen och på fredag den sista morgonen någonsin...

Livet mitt är lyckligt... men kommer aldrig bli så lyckligt som just då... då var livet som allra lyckligast...

Sorgen kan heller aldrig bli så avgrundsdjup igen, för vi har varit där... nere i djupet och vi kom upp igen...

Man lär sig leva med sorgen... men i vår familj så kommer det alltid att fattas någon...

Ett djupt vemod fyller mitt hjärta...

Tillägg: Vi har en son på 17 år och ett änglabarn, en son som nu skulle ha varit 13 år... Vi fick honom till låns i 2 år...

Tillbaka igen...

Vi är tillbaka igen... Det var vackert, känslofyllt och det som är etsat sig kvar i våra minnen är barnen... Kan bara säga att både barnen och jag har stjärnor vi tittar efter på natthimlen. Två stjärnor som kände igen varandra... Nu är de två stjärnorna tillsammans, de lyser allra starkast på himlen, de tittar ner och vakar över oss.

Har tillbringat dagarna med familjen och barnen. På fredagen efter avskedet så lagade jag och min man middag för de som var samlade i hemmet. Jag lagade ett recept som min väninna och jag fann i en tidning veckan jag var där. Jag lovade att laga den till henne nästa gång jag kom ner... och jag höll mitt löfte... Vi konstaterade alla, att mamma skulle ha älskat denna rätt...

Det är nu den svåra vägen börjar för dem, en familj där ett av fundamenten saknas, en familj som ska lära sig leva med en evig saknad. Ett första svårt år ska passera med alla minnen. De måste lära sig att hantera sorgen, lära sig leva med den...

Vi andra återgår till vardagen, men tankarna finns kvar hos dem.

Idag skiner solen och strålarna värmer...

Imorgon bitti...

Då är vi på väg ner till Limhamn för att på fredag ta avsked... Vi som delar denna stund med familjen får försöka ge dem all värme och stöd i den svåraste stund av alla.

Vi andra får sedan åka hem till vårt normala liv men familjen blir kvar i ett hem där det alltid kommer att fattas någon, i en saknad utan slut...

Solen kom äntligen fram idag och det är ljuvligt ute. Försöker genom solens strålar lagra energi för att ha krafter till helgen. Vi stannar till på söndag och sedan hoppas vi att se familjen hos oss senare i sommar. Då kanske vi kan ge barnen lite andra minnen fr sommaren...

Tack för era ord och omtanke...det värmer

Livet är kort...

Åtminstone för somliga...

Nu tar det praktiska vid för familjen, vilket också är ett steg i avslutet och sorgeprocessen.

Tack alla ni för era varma ord... De betyder mer än ni tror...
Vi åker ner nästa vecka, till en familj där någon fattas...

Samtidigt med ordet aldrig som något slutgiltigt, så finns även det andra ordet alltid... Minnena kommer alltid finnas kvar. Ingen kan ta dem ifrån dig. Så länge vi minns, så länge finns hon kvar. Nu är det vår uppgift att se till att barnen håller minnena levande, prata mycket om mamma, roliga minnen, galna minnen, foton som ger trygghet i alla rum. Mamma är här och kommer alltid finnas med i deras hjärtan och i våra hjärtan. Vad livet och stunderna med henne gav, kan ingen ta ifrån oss...

Vänskap är något speciellt, riktig vänskap något unikt... Vänner har man kanske bara några få. Vänner kan man vara ifrån i långa perioder, men när man träffas så är det som om man bara sågs igår. Vänner är dem man kan ringa när man ingen annan utväg har.

Har tänkt mycket på mina dagar hos henne. Tisdag för två veckor sedan så satt vi på en parkbänk vid Kallbadet/Ribbersborg. Jag köpte jordgubbar, vi åt, njöt av solen, pratade och skrattade. Våra samtal kretsade om mycket... Idag förstår jag dem bättre, det fanns ett sammanhang och en mening. Jag sa jag var glad att hon vågade ringa och be mig komma. Det är ju inte lätt att be någon släppa allt och som dessutom bor långt borta. Hon sa att vi hade så lång historia tillsammans. Att hon kände mig så väl. Vi hade delat glädje och vi hade delat min sorg då... för länge sedan. Till mig vågade hon ringa när som helst, till mig vågade hon ringa och be om hjälp. Vi kramades...

Nu behöver familjen all vår stöd. De behöver oss nu och för lång, lång tid framöver. Blir själv påmind över s k vänner som försvann, som vände bort sitt huvud, som inte vill höra längre eller inte ville höra alls... De som jag trott skulle finnas för oss försvann och de som jag inte alls räknat med fanns vid vår sida och finns där än...

Jag läser mycket poesi och har alltid älskat dikter. Från det jag var 13 år och fick läsa Nils Ferlin Barfotabarn. Poesi kan förmedla känslor som man ibland har svårt att formulera i ord. Har två dikter som är mina absoluta favoriter vid stämningar som denna. Funeral Blues har jag mailat till hennes man. Den tror jag beskriver precis det han känner...

Funeral Blues
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good.
W H Auden

En gång är den sista
En gång är den allra sista gången
Det sista steget nerför trappan
Lampan som släcks
Ingen säger: Nu var det sista gången

En gång är det sista ordet viskat
Det sista brevet skrivet och postat
Nyckeln vrids sista gången om
Du vet inte när och vill inte veta

Men glädjen har alltid ett sista leende
Någonstans dröjer det kvar
Någon förvarar det djupt i sin saknad
Viola Renvall

Det är mörkt hos oss...

I morse talade jag med min väninnas man. Hon blev förd till Hospice igår... hon tog farväl fr sina barn... sa att hon skulle vaka över dem och skydda dem som en ängel...

De hann prata om begravning...

Idag gled hon in i koma och i eftermiddag så somnade hon in...

Hennes man är förtvivlad, ingen förstod att det skulle gå så fort... Har pratat timmar med honom...

Vår familj har gått igenom samma fruktansvärda sorg... Vi fick en liten kille till, tre år efter vår första... Han föddes med ett svårt och mycket allvarligt hjärtfel... Han opererades i Lund endast 5 dagar gammal...

Vi hann lära känna vår lilla son, se vilken härlig personlighet han var, en underbar lillebror och en fantastisk son... Han skulle snart fylla 2 år, den stora operationen var inbokad, biljetterna var klara till Lund... och två veckor innan operation så somnade han in... hemma med oss och storebror...

Det var ett h-vete vi genomled, att mista sitt barn är nog det värsta som kan hända en förälder... Det vi gick igenom och det vår äldsta son fick genomlida önskar jag ingen, absolut ingen...

Vår son var då 6 år... Nu är det min bästa vänners barn som står där, i samma ålder o ska inse vad ordet ALDRIG betyder, samma ord som vår son fick lära sig. Aldrig betyder just, aldrig mer, den doften du känner av lillebror i hans kläder, i hans nalle... Det är den sista doft du har kvar...aldrig kommer du att se hans leende, aldrig känna hans armar om dig... aldrig...

Aldrig kommer deras mamma in genom dörren, aldrig kommer de att känna hennes armar om deras kroppar, aldrig höra hennes röst, aldrig mer få känna hennes kramar och pussar, hennes omtanke, hennes skratt... aldrig... aldrig...aldrig...

Hennes man 36år med två små barn, för ett halv år sedan mitt i karriären, husrenoveringar, stora planer för huset som snart skulle varit klara, barnen lyckligt ovetande om livets bistra och orättvisa verklighet, en positiv glad fru och mamma, en tjatig sur fru och mamma, en kärleksfull mamma och hustru, en älskad hustru och mamma... Livet lekte, utan större bekymmer, men med livslånga planer om en framtid... Nu 6 mån senare....

Livet är orättvist och livet är tufft... Jag hoppas och ber att hennes underbara barn blir till samma underbara tonåringar som vår son. En kille med mer känslor än andra, mer empati än andra, mer kärlek än andra och mer omtanke än andra... Livets sorger kanske kan forma dig till en bättre människa...

Jag är så glad att jag hörsammade hennes rop på hjälp och åkte ner till henne...

Det gör bara så fruktanvärt ont...

Vad bryr sig sommaren om sorg och tungsinne...

Livet går vidare för oss andra...
Försöker ta tillvara min dag idag. Njuta av sommaren, sonens sommarlov och mannens ledighet. Har kopplat helt bort alla sommarens "måsten", att bara vara, är faktiskt helt tillräckligt. Inga stora planer, inga långa resor, låta dagen komma, bara känna tillfreds med vardagen och känna lyckan av att just nu, just nu har vi det bra...

En annorlunda midsommar...

Idag är det midsommarafton... för många en helg med traditioner och glädje får de flesta en helg med trevligt sällskap, vänner och gemenskap... Idag för oss en dag som skiljer sig från våra andra midsomrar, en helg med tankar och vemod och stor smärta... För våra äldsta vänner en helg med tappra försök till glädje och gemenskap... för min väninna den sista midsommarhelgen...

Fick ett samtal förra lördagen som gjorde att jag fick kasta mig på tåget till Malmö. Min väninna behövde mig... Sedan beskedet före jul då vi åkte ner och träffade henne och när vi sågs igen senast till påsk var skillnaden påtaglig. Men nu var skillnaden enorm... Hoppet är helt ute och nu finns bara en väg... rakt utför...

Jag stannade hos familjen i 5 dagar. Försökte göra livet lättare för henne, hon behöver hjälp 24 timmar per dygn. Men även familjen, barnen och hennes man behöver all stöd och avlastning...

Jag vet att jag behövdes... jag har gråtit floder och vår midsommar känns bara så egendomlig... Tack och lov så har vi inte bokat en massa folk till helgen. Vi har bara en nära vän här idag och imorgon kommer grannarna över. Alla vet och förstår, det blir en helg i all enkelhet... Jag känner ingen midsommarstämning, bara en djup sorg...och ilska över livet orättvisa!!

Fick ett SMS i eftermiddag där hon önskade mig och familjen en skön och mysig midsommar. En sådan midsommarhälsning kommer jag inte att få från henne mer...

Vi vet inte hur länge hon har kvar, har hon otur så kanske bara någon vecka, har hon äntligen turen på sin sida så kanske någon månad till...

Jag åker ner igen i mitten av juli...

Hon är 42 år med underbar man och världens go'aste och fantastiska barn, en flicka på 5 år och en kille på 7 år.

Plötsligt så känns allt som var sjukdom, problem eller misslyckanden bara så fjuttigt och så simpelt...

För att lägga på mer elände så har även en till av våra äldsta vänner drabbats av detta. Han har haft sjukdomen tidigare och blivit friskförklarad... Nu har en annan typ dykt upp på annan plats i kroppen... Han är bara 50 drygt och behandlingarna har precis startat...

Life sucks!!!!

Skönt att vara tillbaka igen...

Resan ner och upp gick bra. Smidigare än tidigare och det tror jag helt berodde på att vi lyssnade på en ljudbok. Man är så koncentrerad i boken och glömmer både avstånd och tid. Vi hade bokat hotell med Coop Forums rabattcheck och genom att vi var ute i god tid så fick vi ett första klass hotell. Hotell Mäster Johan vid Lilla torget. Ett kanonfint hotell. Rummen var enorma för att inte tala om badrummet. Frukostbuffén tog ett tag att äta sig igenom även för min man som inte är så förtjust i frukost, men konstigt nog så slinker stora hotellfrukostar alltid ner...

Våren hade självklart hunnit längre där nere. Forsythian blommade, körsbärsträden likaså. Blåsigt var det förståss som alltid. Jag skulle ha så svårt att bo i denna del av landet. Visst är det vackert med naturen, sanddynorna osv, men det är inte jag. Kommer man uppifrån norr så blir det alldeles för platt, horisonten har inget slut, ödsligt trots alla hus och helt utan skog, inga smösjöar heller. Sörmland är nog det närmaste man kan komma det ultimata i landskap och natur. Självklart är jag subjektiv men jag måste se kullar, öppna åkrar, skogar och sjöar och här har jag funnit mitt paradis.

Vännerna bor väldigt vackert, precis vid havet och utsikten fr köket är rakt ut över vattnet. Besöket var som vi förväntat... men trevligt att träffa familjen och speciellt barnen... Finns väl inte så myckt mer att tillägga...

På fredag tog vi en sväng förbi vännerna, ett tufft avsked på många sätt... och sedan var det bara rikta bilen norrut. Vid 17-tiden igår svängde vi upp på gårdsplan här hemma till glada hundar men en ännu gladare son. Underbart att vara samlade igen, tycker alltid det känns en aning obehagligt att vara ute på vägarna och någon är kvar här hemma.

En lycka känner jag över att vi just nu, här och idag får glädjas åt varandra, känna lyckan över att ha varandra, vi tre, vara friska, känna kärlek och lycka. Livet är så skört och ingen vet vad som väntar en runt knuten... kanske redan imorgon...

Tror nog att vi som familj p g a det vi varit med om faktiskt har blivit "bättre" som människor, lärt oss uppskatta det vi har idag, förstår att känna lycka över vardagen... Tyvärr så behövs det oftast en "knock-put" av något slag för att vi människor ska förstå och uppskatta det vi har och det vi kan få. Vi har haft vår beskärda del av knock-outer... och vi känner enorm tacksamhet och en enorm lycka att just vi, just nu mår bra och har varandra...

Nu ska vi ut och jobba i trädgården, köra grovsopor, arbeta med kroppen, få frisk luft och skingra tankarna lite...

Åker bort...

Nu gör vi vår resa ner till Malmö. Vi åker imorgon onsdag och kommer hem på fredag kväll. Sonen blir ensam hemma med hundarna. Är det något jag är stolt över så är det just detta att vi lyckats få sonen totalt orädd för mörker och ensamhet. Vi hade tidigare ett sommartorp mitt i skogen. Våra vänner hade sitt torp ca 10 min promenad genom skogen. Vår son fr det han var 10 år, gick ensam hem på natten på den smala stigen, endast med en liten ficklampa med sig. Totalt orädd! Även när det var som mörkast på höstkvällen så gick han ensam. Han sov ensam i torpet i 3 nätter när han var 12 år då vi var tvungna att göra ett besök hem till stan och han inte ville följa med. Våra vänner erbjöd honom att sova där men "Aldrig i livet" svarade han... "Nu när man äntligen får ha huset för sig själv och sova i mamma och pappas breda säng med hundarna!"

Det känns tryggt att lämna honom här och veta att han klarar sig på egen hand. Grannarna finns ju också helt nära om det skulle vara något han skulle behöva hjälp med.

Resan ner till Malmö är känslomässigt jobbig. Har en väninna som är svårt sjuk... har två små barn... oddsen är urusla... Det är jobbigt när man bor långt ifrån varandra och känner att man inte kan hjälpa dem så som man skulle vilja. Vi har i alla fall bestämt oss för att bjuda dem på middag på torsdag. Vi fixar middagsbjudningen hemma hos dem istället, så jag håller som bäst på att förbereda delar av maten här hemma. Har haft en tjälknöl i ugnen i natt och har hittat en sås gjord på rostad vitlök som jag tänkte förbereda. Gös handlar jag också med mig, sedan lagar vi lite mer smått och gott hemma hos dem. Hoppas det blir en fin påskbuffé för familjen. Pratade med henne igår och hon lät riktigt glad över denna överraskningsmiddag. Vi kommer att bo på hotell för att inte göra vår vistelse för ansträngande för henne. Vi umgås på hennes villkor...

Livet kan snabbt förändras, det handlar om att ta tillvara det vi har idag, inte skjuta upp till morgondagen det vi kan göra idag. Ta hand om varandra, visa att ni bryr er, visa omtanke, en beröring, krama om de som står er nära...

Vi i vår familj har redan smärtsamt fått erfara att livet inte har något skyddsnät där "andra" drabbas och inte vi... Våra vänners skyddsnät försvann nu lagom till jul...

Lyckan finns alldeles omkring oss, i det lilla, i vardagen, för oss här ute på landet, i huset, i synen av scillan i gräsmattan, ljudet av vårfåglarna, sonens gosekram på morgonen, mannens telefonsamtal hem bara för att höra hur jag har det...

Det är inte det stora som man kommer att minnas utan det är just det lilla som verkligen kommer att betyda något...

Glad Påsk till er alla...

En djup vecka har det varit...

Har känt mig lite nere denna vecka. Pratade med en väninna i veckan som inte har det så bra... Det får en att tänka till över livet och hur snabbt allt kan förändras. Samtidigt ringer en annan väninna och berättar om bekantas bekanta som skall skiljas. Varför, jo för han är så tråkig och inget händer i deras liv mer...

Vi människor har en förmåga att leva som om vi bodde i en kokong, saker som händer, olyckor och sjukdomar drabbar alltid andra, men inte oss själva. Man letar hela tiden efter nya saker, nya händelser, det måste vara fart och fläkt. Någon annan har det alltid bättre, lever bättre, lever roligare osv.

Vi har insett för länge sedan att gräset är inte grönare på andra sidan, att det är de små sakerna i vardagen som egentligen betyder något. Vi har hoppat av karusellen för länge sedan och vårt slutgiltiga steg var när vi flyttade hit ut. Vi har haft turen att ha funnit varandra, vi trivs med varandra och kan uppskatta den "tråkiga" vardagen också.

Vi har haft vår del av sjukdomar, olyckor och sorg och har nog genom detta fått gåvan att kunna leva i nuet. Ta tillvara de små tingen i tillvaron, istället för att leta efter de stora händelserna. På något sätt så har vi i bakhuvudet en vetskap om att saker och ting kan förändras fort... väldigt fort... Det är viktigt att visa sin uppskattning och kärlek till dem står en nära. En kram eller en hand som berör, ett vänligt ögonkast, ett leende som visar att du bryr dig...Livet är nog förutbestämt så det bästa vi kan göra är att ta tillvara den redan idag.