Vykort. Centralstationen. Stockholm

Till Centralen har jag inte kommit fram än. Men det har blivit dags att plocka ihop, packa och dra vidare. Det dagliga livet förändras ibland. Livet och tillvaron står inte stilla.

Om några timmar sitter jag på ett tåg till Stockholm. Det innebär också att det här är mitt absolut sista inlägg.

Till alla som läst min blogg och kommenterat, skickat e-post eller helt enkelt snubblat in via Google, Eniro, MSN eller någon annan sökmotor, vill jag säga tack!

Med The Circle Of Life säger jag farväl och lev väl!

From the day we arrive on the planet
And blinking, step into the sun
There's more to be seen than can ever be seen
More to do than can ever be done
Some say eat or be eaten
Some say live and let live
But all are agreed as they join the stampede
You should never take more than you give
In the circle of life
It's the wheel of fortune
It's the leap of faith
It's the band of hope
Till we find our place
On the path unwinding
In the circle, the circle of life
Some of us fall by the wayside
And some of us soar to the stars
And some of us sail through our troubles
And some have to live with the scars
There's far too much to take in here
More to find than can ever be found
But the sun rolling high
through the sapphire sky
Keeps great and small on the endless round
Text: Tim Rice
Musik: Elton John

Länk vid länk...

Min farmor Elin var en mild, ödmjuk, glad och tålmodig kvinna. Farfar Brors motsats skulle man kunna säga. Ingen som kom i hennes närhet kunde annat än tycka om henne. Hon var helt enkelt underbar! Farmor och farfar gifte sig den 28 oktober 1906. Dessförinnan hade de fått lära känna varandra genom att farfar först fick komma och arbeta som dräng på gården i Västanbäck .

Fem pojkar födde hon. Åtta barnbarn blev det med tiden. "Du är min ögonsten", sa hon ofta till mig när jag var liten och strök mig på kinden. I flera år var jag ett ensamt barn - utan syskon och utan lekkamrater. Pappa och mamma hade fullt upp med sitt.

När ensamheten blev för svår kunde jag dra veven på telefonen och säga till växeltelefonisten: -"Jag vill opp". Mer behövde jag inte säga. Tant växeltelefonisten visste precis vad hon skulle göra. Hon ringde upp farmor som bodde på övervåningen och hon kom ner och hämtade mig. Ingenting jag själv minns. Andra har berättat.

Femtio år senare

Fotot är från farfars 75-årsdag den 1 november 1956. Farmor var då 73 år och de hade varit gifta i 50 år. Vad vi då inte visste var, att farmor inte hade så många år kvar att leva. Ständigt hade hon sår på armarna som aldrig läkte. När jag undrade sa hon att det var myggbett.

I juli månad år 1959 blev hon riktigt dålig och fick föras till Backe lasarett. Efter en vecka var hon död. Leukemi var diagnosen. Blodkräfta kallades det på den tiden. Jag var tretton år gammal och hade förlorat min älskade farmor. Ganska länge trodde jag att hon satt uppe på ett moln och höll uppsikt över mig. Så småningom lärde jag mig så pass mycket om moln att jag förstod att det är inget de döda sitter på.


In memoriam

Farmor var en god lyssnerska i både glädje och sorg och hennes dörr stod alltid öppen för alla. En av hennes bästa väninnor hette Bernhardina Lundmark. Tant "Berna" hade ett yrke. Hon var tvätterska. Det var hon som skrev detta memorandum som blivit sparat genom åren.

Ty fråga framfarna släkten...(Job 8:8)

Porträtt av Henrik Robert Lundin, född 1877 i Holafors, Ådals-Liden.




I samband med Ivar Kreugers död ( mord eller självmord) den 12 mars 1932 inleddes en finanskris som fick stora verkningar både i Sverige och internationellt.

Min farfars bror, bonden Henrik Robert Lundin, var en av de som direkt drabbades av Kreugerkraschen.

Henrik Robert var en allmänt högaktad person med många kommunala förtroendeuppdrag. Han var äldst av fyra bröder och hade fått överta sin fars hemman i Holafors omkring 1901. Men han hade lånat pengar i Svenska Handelsbanken och köpt Kreugeraktier. Representanter för bankerna ville förstås snabbt komma ur sina mellanhavanden med Kreuger. I Henrik Roberts fall kunde Handelsbanken säkra sin fordran genom en omfattande avverkning på hemmanets skogsskiften.

Efter Henrik Roberts död ( även han dog 1932) såldes hemmanet på auktion. Det var i mycket dåligt skick efter bankens hårdhänta avverkningar.

Hustrun, Hulda Kristina Lidfors,(1883-1938) , samt hans mor, Brita Andrietta Hansdotter Molin, (1849-1940), levde och hade födoråd på hemmanet. Hulda Kristina hade fött tio barn : John, Sixten, Elsa, Gerda, Henrik, Gösta, Ingrid, Bertil, Dagny och Hanna. (Dottern Gerda dog som spädbarn. Möjligen är det den lilla flickan Gerda som finns på ett tidigare inlagt foto: 4 Post-mortem-fotografi. Pappa berättade någon gång att det fotot föreställde ett brorsbarn till farfar.

Före 1951 kunde inte kvinnor bli förmyndare för sina egna barn vid makens död. Eftersom en del av Henrik Roberts och Hulda Kristinas barn var omyndiga blev farfar utsedd till förmyndare för dem - ett uppdrag som senare skulle visa sig bli alltför betungande för honom. Han avsa sig uppdraget och blev befriad från förmyndarskapet.

Idag är de flesta direkt berörda döda - men inte alla. Ett par av Henrik Roberts och Hulda Kristinas barn lever fortfarande. Henrik Roberts mor, min farfarsmor, Brita Andrietta, blev nästan 91 år gammal, men hon var helt blind mot slutet av livet.

Historiskt sett tycks stora finanskrascher inträffa med långa intervall. Därför lär det dröja ett tag innan nästa krasch kommer. Under 1980- och 1990-talen fick vi se se finansmarknader av den sort Kreuger opererade på återfödas. Nu är de globala finansmarknaderna större och mer komplicerade än vad de var för tio år sedan. Nästa gång det smäller torde tidigare krascher te sig som västanfläktar. Jämförelsevis.